Hela påvens katekes - Dopet 3
Olle Brandt - Vatikanstaten
Det är evangeliet som lyser upp dopkandidaterna och som gör att de bejakar tron: “Dopet är på ett särskilt sätt ”trons sakrament” eftersom det är det sakramentala inträdet i troslivet” (Katolska kyrkans katekes, 1236). Att tro är att överlämna sig själv till Herren Jesus och att erkänna honom som “en källa […] som ger evigt liv” (Joh 4:14), ”världens ljus” (Joh 9:5), ”uppståndelsen och livet” (Joh 11:25), vilket katukemenerna som skall mottaga den kristna initationen får lära sig än idag. Katekumenerna fostras av att lyssna till Jesus, av hans undervisning och gärningar, och får återuppleva det som hände den samariska kvinnan som törstar efter levande vatten, den blinde som öppnar sina ögon för ljuset, Lasaros som kommer ut ur graven. Evangeliet bär på kraften att förvandla den som tar emot det i tro och att befria den från den Ondes herravälde för att lära sig att tjäna Herren i glädje och i ett nytt liv.
Till dopfunten går man aldrig ensam: man går dit åtföljd av hela kyrkans bön. Det är innebörden i de helgonlitanior man ber före bönen om exorcism och smörjelsen före dopet med katekumenernas olja. Det är gester som ända sedan fornkyrkan säger till dem som förbereder sig för att återfödas som Guds barn att kyrkans bön stöttar dem i kampen mot det onda, ledsagar dem på vägen till det goda, hjälper dem att dra sig undan syndens makt för att träda in i Guds nåds rike. Kyrkans bön. Kyrkan ber och ber för alla, för oss alla! Vi, kyrkan, ber för andra. Det är viktigt att be för andra. Ofta kanske vi inte har något akut behov och därför ber vi inte. Men vi borde be, förenade med kyrkan, för andra: ”Herre, jag ber till dig för alla behövande, för dem som inte har tro...” Glöm inte detta: kyrkans bön pågår ständigt. Men vi måste träda in i denna bön och be för hela Guds folk och för alla dem som behöver bön. Därför präglas vuxna katekumeners väg av upprepade exorcismer som uttalas av prästen (jfr KKK, 1237): böner om befrielse från allt det som skiljer från Kristus och förhindrar en innerlig förening med honom. Också i barndop ber man Gud att befria dem från arvsynden och att viga dem till en boning för den Heliga Anden (jfr Ordning för barndop, nr. 56). Att be för barn, för deras andliga och kroppsliga hälsa. Det är ett sätt att beskydda barn genom bön. Evangelierna berättar att Jesus själv bekämpade och drev ut demoner för att visa att Guds rike kommit (jfr Matt 12:28): hans seger över den ondes makt bereder plats för Guds herravälde, som ger glädje och försoning med livet.
Dopet är ingen trollformel utan en gåva av den Heliga Anden, som gör att den som mottar det kan “kämpa mot det ondas ande” och tro att “Gud har sänt sin son till världen för att omintetgöra Satans makt och leda människan från mörkret till sitt rike av gränslöst ljus” (jfr Ordning för barndop, nr. 56). Vi vet av erfarenhet att det kristna livet alltid utsätts för frestelser, särskilt frestelsen att skilja sig från Gud, från hans vilja, från hans gemenskap, för att på nytt falla i den värdsliga förförelsens lockelser. Och dopet förbereder oss och ger oss kraft för denna dagliga kamp, också kampen mot djävulen som – som Petrus säger – försöker sluka oss som ett lejon för att omintetgöra oss.
Förutom bönen smörjer man bröstet med katekumenernas olja. Så ”får de kraft att ta avstånd från djävulen och från synden innan de träder fram till dopfunten för att återfödas till nytt liv” (Oljevälsignelse, Inledning, nr. 3). För att oljan skulle tränga in i kroppen och göra gott brukade forntidens brottare smörja sig med olja för att stärka musklerna och för att lättare komma undan fiendens grepp. Utifrån denna symbolik började de första århundradenas kristna smörja dopkandidaternas kropp med olja som välsignats av biskopen, för att detta “frälsningens tecken” skall peka på att frälsarens Kristi makt ger styrka för att kämpa mot det onda och besegra det (jfr Rit för barndop, nr. 105).
Det är mödosamt att kämpa mot det onda, att undfly dess bedrägeri, att återhämta krafterna efter en tröttsam kamp, men vi måste komma ihåg att hela det kristna livet är en kamp. Men vi måste också veta att vi inte är ensamma, att vår moder kyrkan ber för att hennes barn, som återfötts i dopet, inte skall besegras av den ondes list utan för att de skall besegra dem genom kraften i Kristi påsk. Med kraft från den uppståndne Herren, som har besegrat denna världens härskare (jfr Joh 12:31), kan också vi säga med aposteln Paulus tro: ” Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft” (Fil 4:13). Vi kan alla segra, vi kan segra över allting, men med den kraft som kommer till mig från Jesus.
