Hela påvens katekes - Budorden 2 “Tio ord” för att leva enligt Förbundet

Övers Olle Brandt

Förra onsdagen inledde vi en ny rad katekeser om budorden. Vi har sett att herren Jesus inte har kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den. Men vi måste försöka förstå detta perspektiv bättre.

I bibeln är inte budorden ett självändamål, utan del av en relation. Herren Jesus har inte kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den. Relationen är förbundet mellan Gud och hans folk. I början av tjugonde kapitlet av Andra Mosebok läser vi – och detta är viktigt: “Gud uttalade alla dessa ord” (vers 1).

Det verkar som en inledning som alla andra, men i bibeln är ingenting banalt. Texten säger inte ”Gud uttalade dessa budord” utan ”dessa ord”. Den judiska traditionen har alltid kallat tio Guds bud för”de tio orden”. Ordet ”dekalog” betyder just detta. Ändå är de utformade som lagar, de är objektivt sett budord. Varför använder då bibelns författare här uttrycket ”tio ord”? Varför skriver han inte ”tio budord”?

Vad är det för skillnad på ett bud och ett ord? Budordet är en kommunikation som inte kräver någon dialog. Ordet är tvärtom ett viktigt redskap för en relation som är en dialog. Gud fadern skapar med sitt ord, och hans son är det människoblivna ordet. Kärleken får näring av ord, liksom också fostran och samarbete. Två människor som inte älskar varandra förmår inte kommunicera. När någon talar til vårt hjärta upphör vår ensamhet. Man tar emot ett ord, man ger kommunikation, och budorden är Guds ord: Gud kommunicerar i dessa tio ord och förväntar sig att vi skall svara.

En sak är att motta en order, något annat är att inse att någon försöker tala med oss. En dialog är mycket mer än att kommunicera en sanning. Jag kan säga till er: ”Idag är vårens sista dag, en varm vår, men idag är sista dagen”. Det är en sanning, inte en dialog. Men om jag säger: ”Vad tycker ni om den här våren?”, då inleds en dialog. Budorden är en dialog. Komunicerar gör man för att man tycker om att prata och för det konkreta goda som förmedlas mellan dem som vill varandra väl genom ord. Deras väl är inga föremål utan personerna själva som ömsesidigt ger sig till varandra i dialog” (jfr den apostoliska maningen Evangelii gaudium 142).

Men denna skillnad är inget konstgjort. Låt oss se efter vad som hände i begynnelsen. Frestaren, djävulen, vill bedra mannen och kvinnan om detta: han vill övertyga dem om att Gud har förbjudit dem att äta frukten av det godas och det ondas träd för att de skall underkasta sig honom. Dett är just utmaningen: när Gud för första gången ger människan en lag, är han en tyrann som förbjuder och tvingar, eller är han en omtänksam fader som tar hand om sina små och hindrar dem från att förstöra sig själva? Är det ett ord eller ett bud? Den mest tragiska bland alla de lögner som ormen säger till Eva är tanken att Gud är avundsjuk och possessiv och inte vill ge människan frihet. Händelserna visar på ett dramatiskt sätt att ormen ljög (jfr 1 Mos 2:16-17; 3:4-5) när han lät människan tro att ett ord av kärlek var en order.

Människan står inför detta vägskäl: tvingar Gud på mig saker och ting, eller tar han hand om mig? Är Gud härskare eller fader? Gud är fader: glöm aldrig detta. Också i de värsta situationerna måste ni tänka att vi har en fader som älskar oss alla. Är vi hans undersåtar eller söner och döttrar? Denna kamp, inom och utanför oss, pågår ständigt: tusen gånger måste vi välja mellan slavars och söners och döttrars mentalitet. Budet kommer från härskaren, ordet kommer från fadern.

Den heliga anden är söners ande, Jesu ande. En slavs anda kan bara ta emot lagen som ett förtryck, och det kan leda till två motsatta resultat: ett liv som består av plikter och skyldigheter, eller en våldsam reaktion och ett avståndstagande. Hela kristendomen är en övergång från lagens ord till anden som ger liv (jfr 2 Kor 3:6-17). Jesus är faderns ord, inte faderns dom. Jesus har kommit för att rädda, med sitt ord, inte för att döma oss.

Det märks om en människa har genomlevt denna övergång eller inte. Folk märker om en kristen resonerar som son eller dotter, eller som slav. Och vi själva minns om våra fostrare har tagit hand om oss som fäder och mödrar, eller om de bara har tvingat på oss regler. Budorden är en väg till frihet, för de är faderns ord som gör oss fria på denna vandring.

Världen behöver inte legalism, utan omsorg. Den behöver kristna som har söners och döttrars hjärtan. Glöm inte detta.