Hela påvens katekes - Fader vår 5. “Abba! Fader!”

Vi fortsätter med våra katekeser om “Fader vår”, och idag börjar vi med att konstatera att i Nya testamentet verkar bönen vilja nå fram till det väsentliga för att koncentrera sig i ett enda ord: Abba, Fader.

Vi har hört vad Paulus skriver i Romarbrevet: “Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” (8:15). Till galaterna skriver han: “Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:6). Två gånger återkommer samma uttryck, som sammanfattar allt det nya i evangeliet. Efter att ha lärt känna Jesus och lyssnat till hans förkunnelse, ser den kristne inte längre Gud som en tyrann som man skall frukta, den kristne är inte längre rädd för honom utan känner ett förtroende för honom blomstra i sitt hjärta. Den kristne kan tala med sin skapare och kalla honom ”Fader”. Uttrycket är så viktigt för de kristna att det ofta bevarats orört i sin ursprungliga form: ”Abba”.

I Nya testamentet är det sällsynt att arameiska uttryck inte översätts till grekiska. Vi kan föreställa oss att dessa ord på arameiska är som en ”inspelning” av Jesu egen röst. De respekterar Jesu eget språk. I det första ordet i ”Fader vår” finner vi genast den radikala nyheten i den kristna bönen.

Det handlar inte bara om att använda en symbol – i det här fallet, fadersgestalten – för Guds mysterium. Man kan säga att det i stället handlar om att ta emot hela Jesu värld i sitt eget hjärta. Om vi gör detta kan vi be “Fader vår” i sanning. Att säga ”Abba” är något mycket mer innerligt, mer gripande än att helt enkelt kalla Gud ”Fader”. Därför har någon föreslagit att man skall översätta detta ursprungliga arameiska ord ”Abba” med ”Pappa”. I stället för att säga ”Fader vår” kan vi säga ”Pappa”. Vi fortsätter att säga “Fader vår”, men med vårt hjärta är vi inbjudna att säga “Pappa”, att ha samma relation till Gud som ett barn till sin pappa, som säger “pappa”. Dessa ord uttrycker kärlek, värme, något som för oss tillbaka till barndomen: bilden av ett barn som omfamnas av sin far som känner en gränslös ömhet för barnet. Och därför, kära bröder och systrar, måste man nå fram till att ha ett barns hjärta för att be bra. Inte ett tillräckligt hjärta: så kan man inte be bra. Som ett barn i sin fars, sin pappas famn.

Men säkert är det evangelierna som bäst kan hjälpa oss att förstå innebörden i detta ord. Vad betyder detta ord för Jesus? ”Fader vår” får mening och färg om vi lär oss att be denna bön efter att ha läst, till exempel, liknelsen om den barmhärtige fadern, i Lukasevangeliets femtonde kapitel (jfr Luk 15:11-32). Vi kan tänka oss hur denna bön uttalas av den förlorade sonen efter att han omfamnats av sin far som väntat länge på honom, en far som inte minns hur sonen förolämpat honom, en far som nu helt enkelt låter honom känna hur mycket han saknat honom. Då upptäcker vi att dessa ord får liv och kraft. Och vi undrar: är det verkligen möjligt att du, Gud, bara känner kärlek? Känner du inget hat? Nej – skulle Gud svara – jag känner bara kärlek. Var finns i dig hämnd, krav på rättvisa, vrede för din sårade ära? Och Gud skulle svara: jag känner bara kärlek.

Fadern i liknelsen har något i sitt sätt som mycket påminner om inställningen hos en moder. Det är framför allt mödrarna som ursäktar sina barn, som döljer deras skulder, som inte avbryter sin medkänsla med dem, som fortsätter att älska, även när de inte längre förtjänar något.

Det räcker med detta enda ord – Abba –för att utveckla en kristen bön. Och Paulus följer samma väg i sina brev, han följer denna väg, och det kunde inte vara annorlunda, för det är den väg som Jesus har lärt oss: i detta ord finns en kraft som drar med sig hela resten av bönen.

Gud söker dig, även om du inte söker honom. Gud älskar dig, även om du har glömt bort honom. Gud urskiljer en skönhet i dig även om du tror att du har slösat bort alla dina gåvor förgäves. Gud är inte bara en fader, han är som en moder som aldrig upphör att älska sin skapelse. Å andra sidan är det ett havandeskap som varar för alltid, mycket längre än det fysiska havandeskapets nio månader. Det är ett havandeskap som ger liv åt ett oändligt kretslopp av kärlek.

För en kristen är att be helt enkelt att säga “Abba”, att säga “Pappa”, att säga “Fader” men med ett barns förtröstan.

Kanske händer det också oss att få vandra längs stigar som är långt från Gud, så som det hände den förlorade sonen; eller att falla ned i en ensamhet som gör att vi känner oss övergivna i världen; eller att göra fel och förlamas av skuldkänsla. I dessa svåra stunder kan vi ännu finna kraften att be genom att börja om med ordet “Fader”, men bara om vi uttalar det med ömheten hos ett barn som säger ”Abba”, ”Pappa”. Han skall inte dölja sitt ansikte. Kom ihåg detta: kanske bär någon på något svårt, som han eller hon inte vet hur man kan lösa, bitterhet över att ha gjort det ena eller det andra... Han skall inte dölja sitt ansikte. Han skall inte tiga. Om du säger “Fader” till honom skall han svara. Du har en fader. “Ja, men jag är en skurk…” Men du har en fader som älskar dig! Säg ”Fader” till honom, börja att be på det sättet, och i tystnaden skall han säga att han aldrig upphört att se oss. ”Men Fader, jag har gjort detta...” – ”Jag har alltid sett dig, jag har sett allt. Men jag har alltid varit kvar hos dig, nära dig, trogen min kärlek till dig”. Detta skall vara hans svar. Glöm aldrig bort att säga ”Fader”.