Hela påvens katekes - Fader vår 6. Allas vår fader
Vi fortsätter vår vandring för att lära oss bättre att be så som Jesus har lärt oss. Vi måste be så som han har lärt oss.
Han sade: när du ber skall du gå in i din kammare, dra dig tillbaka från världen och tala till Gud och kalla honom “Fader!”. Jesus vill att hans lärjungar inte skall vara som hycklarna som står och ber i gathörnen för att människorna skall se dem (jfr Matt 6:5). Jesus vill inte ha något hyckleri. Den sanna bönen är den som sker i samvetets och hjärtats fördolda: outgrundlig, synlig bara för Gud. Jag och Gud. Den skyr falskhet: med Gud kan man inte låtsas. Det är omöjligt, inför Gud fungerar inga knep, Gud känner oss som vi är, nakna i samvetet, och man kan inte låtsas. I roten på dialogen med Gud finns en tyst dialog, som ett möte mellan blickarna hos två människor som älskar varandra: människans och Guds blickar möts, och detta är bön. Att se Gud och låta Gud se oss: detta är att be. ”Men fader, jag uttalar inga ord...” Se på Gud och låt honom se dig: detta är en bön, en bra bön!
Men trots att lärjungens bön är helt förtrolig blir den ändå aldrig instängd. I samvetets hemlighet lämnar den kristne inte världen utanför sin kammares dörr. Den kristne bär i sitt hjärta människor och situationer, problem, många olika frågor, och bär dem alla i bön.
Det är något som saknas i texten till “Fader vår”. Om jag skulle fråga er vad som saknas i ”Fader vår” skulle det inte vara lätt att svara. Tänk efter, vad är det som saknas? Ett ord. Ett ord som alla är måna om i vår tid – men kanske i alla tider. Det som saknas är ordet ”jag”. Ingenstans står det ”jag”. Jesus lär oss be med ordet “du”, för den kristna bönen är dialog: “helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja”. Inte mitt namn, mitt rike, min vilja. Inte “jag”, det fungerar inte. Och sedan går man över till “vi”. Hela den andra delen av Fader vår är formulerad i första person pluralis: ”vårt dagliga bröd giv oss idag, förlåt oss våra skulder, inled oss icke i frestelse, fräls oss ifrån ondo”. Till och med människans mest grundläggande böner – som den att ha mat för att äta sig mätt – är alla i pluralis. I den kristna bönen ber ingen om bröd för sig själv: mitt dagliga bröd, nej, vårt dagliga bröd, bönen är för alla, för alla världens fattiga. Detta får man inte glömma, att ordet ”jag” saknas. Man ber med ”du” och med ”vi”. Det är något viktigt som Jesus lär oss, glöm inte det.
Varför? För det finns ingen plats för individualism i dialogen med Gud. Man skryter inte med sina egna problem som om vi vore de enda i hela världen som lider. Varje bön till Gud är en bön av en gemenskap av bröder och systrar, vi: vi är i en gemenskap, vi är bröder och systrar, vi är ett folk som ber, ”vi”. En gång var det en kaplan i ett fängelse som frågade mig: ”Fader, vilket ord är motsatsen till ’jag’?” Och jag svarade helt naivt ”du”. “Detta är början på kriget. Motsatsen till ’jag’ är ’vi’ där det råder fred, alla tillsammans.” Den prästen lärde mig något viktigt.
I bönen bär den kristne fram alla svårigheterna hos människorna som lever i den kristnes närhet. När kvällen kommer berättar han för Gud om det lidande han mött den dagen. Han bär fram inför Gud många ansikten, vänskapliga och fientliga. Han jagar inte bort dem som farliga distraktioner. Om man inte märker att man omkring sig har många som lider, om man inte grips av de fattigas tårar, om man vänjer sig vid allt, då betyder det att ens hjärta... Hur är det? Intorkat? Nej, värre: det är av sten. I så fall är det bäst att man ber Herren att röra oss med sin Ande och att göra vårt hjärta ömt: “Herre, gör mitt hjärta ömt.” Det är en vacker bön: “Herre, gör mitt hjärta ömt, för att jag skall kunna förstå och bry mig om alla de andras problem och lidande.” Kristus gick inte likgiltigt förbi världens misär. Varje gång han märkte att någon var ensam eller hade ont i kroppen eller anden, kände han ett starkt medlidande, som ett modershjärta. Detta att “hysa medlidande” – låt oss inte glömma detta så kristna ord: hysa medlidande – det är ett av nyckelverben i evangelierna. Det är vad som driver den gode samariern att närma sig den sårade mannen vid vägkanten, tvärtemot de andra som hade ett hårt hjärta.
Vi kan fråga oss: när jag ber, öppnar jag mig för ropet från alla dessa människor som är nära och långt borta? Eller tänker jag på bönen som ett slags bedövning, för att få vara i lugn och ro? Jag ställer frågan, var och en får svara sig själv. I det fallet har jag fallit offer för ett fruktansvärt missförstånd. Förvisso skulle min bön inte längre vara en kristen bön. För detta ”vi”, som Jesus har lärt oss, låter mig inte vara i fred på egen hand, och gör att jag känner mig ansvarig för mina bröder och systrar.
Det finns människor som inte tycks söka Gud, men Jesus låter oss be också för dem, för Gud söker dessa människor mest av allt. Jesus kom inte för de friska utan för de sjuka, för syndarna (jfr Luk 5:31) – det vill säga för alla, för den som tror sig vara frisk, är det i själva verket inte. Om vi arbetar för rättvisan känner vi oss inte bättre än andra: Fadern låter sin sol gå upp över goda och onda (jfr Matt 5:45). Fadern älskar alla! Låt oss lära av Gud, som alltid är god mot alla, inte som vi som bara förmår vara goda mot några som vi tycker om.
Bröder och systrar, helgon och syndare,vi är alla syskon som älskas av samme Fader. Och vid livets afton skall vi dömas på kärleken, på hur vi har älskat. En kärlek som inte bara är sentimental, utan medlidsam och konkret, enligt evangeliets regel – glöm den inte! – ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40). Så säger Herren.
