Hela påvens katekes - Fader vår 8. Helgat varde ditt namn
I vår återupptäckt av bönen “Fader vår” skall vi idag se närmare på den första av dess sju böner, nämligen “helgat varde ditt namn”.
Bönerna i “Fader vår” är sju, och kan lätt delas in i två grupper. De tre första kretsar kring ett ”du”, som är Gud Fader. De övriga fyra kretsar kring ”oss” och våra mänskliga behov. I den första delen låter Jesus oss träda in i sina önskningar, som alla är riktade till Fadern: “helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja”; i den andra är det han som träder in i oss och gör sig till språkrör för våra behov; vårt dagliga bröd, syndernas förlåtelse, hjälp i frestelsen och befrielse från det onda.
Här är roten till varje kristen bön – jag skulle vilja säga till varje mänsklig bön - , som alltid å ena sidan består av kontemplation, betraktande av Gud, hans mysterium, hans skönhet och godhet, och å andra sidan av en uppriktig och modig bön om det vi behöver för att leva, och för att leva bra. I sin enkla väsentlighet lär “Fader vår” den som ber denna bön att inte använda onödigt många ord, för – som Jesus själv säger – “er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det” (Matt 6:8).
När vi talar med Gud gör vi det inte för att visa honom vad vi bär på i vårt hjärta: det vet han mycket bättre än vi! Om Gud är ett mysterium för oss, är vi inte någon gåta inför hans ögon (jfr Ps 139:1-4). Gud är som somliga mammor som bara behöver en blick för att förstå allt om sina barn: om de är glada eller ledsna, om de är uppriktiga eller döljer något...
Det första steget i den kristna bönen är därför att överlämna oss själva till Gud och hans försyn. Den är som att säga: ”Herre, du vet allt, jag behöver inte ens berätta för dig om min smärta, jag ber dig bara att vara mig nära: du är mitt hopp”. Det är intressant att se att i Bergspredikan ger Jesus oss först texten till ”Fader vår” och sedan uppmanar han oss att inte bekymra oss för saker och ting. Det låter som en motsägelse: först lär han oss att be om vårt dagliga bröd och sedan säger han: “Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?” (Matt 6:31). Men motsägelsen bara ser ut att vara en sådan: den kristnes böner uttrycker förtröstan på Fadern, och det är just denna förtröstan som gör att vi ber om det vi behöver utan att bekymra oss.
Det är därför vi ber: “Helgat varde ditt namn”. I denna bön – den första! ”helgat varde ditt namn!” – känner man hela Jesu beundran för Faderns skönhet och storhet, och hans önskan att alla skall erkänna honom och älska honom för vad han verkligen är. Och på samma gång är det en bön om att hans namn skall helgas i oss, i vår familj, i vår gemenskap, i hela världen. Det är Gud som helgar, som förvandlar oss med sin kärlek, men på samma gång är det också vi som med vårt vittnesbörd visar Guds helighet för världen och gör hans namn närvarande. Gud är helig, men om vi, om vårt liv inte är heligt, är det inkonsekvent! Guds helighet måste avspeglas i våra gärningar och i vårt liv. ”Jag är kristen, Gud är helig, man jag gör mycket dumt”, nej, det behövs inte. Det skadar; det väcker anstöt och hjälper inte.
Guds helighet är en expanderande kraft, och vi ber att den snabbt skall riva vår världs murar. När Jesus börjar predika är den förste som drabbas just det onda som plågar världen. De onda andarna skrek: “Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige” (Mark 1:24). En sådan helighet hade inget sett förr, som inte brydde sig om sig själv utan var utåtriktad. Jesu helighet sprids som ringar pè vattnet där man kastat en sten. Det ondas dagar är räknade – det onda är aldrig evigt -, det onda kan inte längre skada oss: den mäktige man som skulle ta sitt hus i besittning har kommit (jfr Mark 3:32-27). Och denne mäktige man är Jesus, som ger också oss kraft att ta vårt inre hus i besittning.
Bönen jagar bort all fruktan. Fadern älskar oss, Sonen lyfter sina armar tillsammans med våra, Anden verkar i det fördolda för att återlösa världen. Och vi? Vi vacklar inte i ovisshet. Vi har en stor visshet: Gud älskar mig; Jesus har gett sitt liv för mig! Anden är i mig. Detta är en stor visshet. Och det onda? Det onda grips av fruktan. Och det är bra.
