Hela påvens katekes - Fader vår 12: Förlåt oss våra skulder
översättning: Olle Brandt - Vatikanstaten
Efter att ha bett Gud om vårt dagliga bröd, ägnar sig bönen “Fader vår” åt våra relationer till andra. Och Jesus lär oss att be Fadern: “förlåt oss våra skulder,liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”(Matt 6:12). Så som vi behöver bröd, behöver vi också förlåtelse. Och det behöver vi varje dag.
Den kristna människan ber framför allt Gud att förlåta hennes skulder, hennes synder, det onda hon gör. Detta är den första sanningen i varje bön: även om vi vore perfekta människor, fulländade helgon som aldrig avviker från ett liv i det goda, så förblir vi alltid barn som står i skuld till Fadern för allt. Vilken är den farligaste inställningen i varje kristet liv? Det är högmodet. Det är inställningen hos den som står inför Gud och aldrig tror sig ha några skulder till honom. Den högmodige tror att allt är som det skall. Som farisén i liknelsen, som tror att ha ber i templet men som i själva verket lovprisar sig själv inför Gud: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som de andra”. Människor som tror att de är perfekta och som kritiserar andra, de är högmodiga. Ingen av oss är perfekt, ingen. Tullindrivaren däremot, som stod bakom honom i templet, en syndare som föraktades av alla, stannar på tröskeln till templet, känner sig inte värdig att få träda in och anförtror sig åt Guds barmhärtighet. Och Jesus kommenterar: ”Det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre” (Luk 18:14), alltså förlåten, frälst. Varför? För han var inte högmodig, för han erkände sina begränsningar och sina synder.
Det finns synder som syns och andra synder som inte syns. Det finns iögonenfallande synder som väsnas, men det finns också smygande synder som tar sin boning i hjärtat utan att vi ens märker det. Den värsta av dem är högmodet, som kan drabba också människor som lever ett intensivt religiöst liv. Det fanns en gång ett nunnekloster, på 1600- eller 1700-talet, på jansenismens tid: de var pefekta, och det sades om dem att de var rena som änglarna men högmodiga som demoner. Det är inte bra. Synden bryter broderligheten, synden gör att vi tror oss bättre än andra, synden gör att vi tror att vi är lika Gud.
Men inför Gud är vi alla syndare och måste slå med händerna mot bröstet – alla! – som den där tullindrivaren i templet. Johannes skriver i sitt första brev: “Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8). Om du vill bedra dig själv, säg att du inte har syndat: så bedrar du dig själv.
Vi står i skuld, först och främst för att i detta livet har vi fått ta emot mycket: tillvaron, en fader och en moder, vänskapen, skapelsens skönhet… Även om alla förr eller senare får genomgå svåra stunder, skall vi alltid minnas att livet är en nåd, det är ett mirakel som Gud har låtit uppstå ur intet.
För det andra står vi i skuld,för även om vi kan älska, förmår ingen av oss göra det med egna krafter. Sann kärlek är när vi kan älska, men med Guds nåd. Ingen av oss strålar av eget ljus. Det finns något som forntidens teologer kallade “mysterium lunae” inte bara i kyrkans identitet utan i var och en av oss. Vad betyder detta “mysterium lunae”? Att man är som månen, som inte har något eget ljus, utan reflekterar solens ljus. Också vi, vi har inget eget ljus. Det ljus vi har är en avglans av Guds nåd, av Guds ljus. Om du älskar är det för att någon utanför dig har lett mot dig när du var ett barn och lärt dig att svara med ett leende. Om du älskar är det för att någon nära dig har väckt dig till kärleken och låtit dig förstå att i den finns tillvarons mening.
Låt oss lyssna till en människa som har gjort fel: en fängelsekund, en dömd, en narkoman… vi känner många människor som gör misstag här i livet. Ansvaret är alltid ens eget, men ibland undrar man vem som egentligen borde anklagas för den människans misstag, om det bara är den människans eget samvete, eller om det är den historia av hat och övergivenhet som den människan bär med sig.
Och detta är månens mysterium: vi älskar framför allt för att vi har älskats, vi förlåter för att vi har blivit förlåtna. Och om någon inte har lysts upp av solens ljus blir den människan kall som jorden om vintern.
I den kedja av kärlek som föregår oss kan vi inte undgå att se Guds kärleks försyn och närvaro. Ingen av oss älskar Gud så som han har älskat oss. Det räcker att stå inför ett krucifix för att inse att det inte går att jämföra. Han har älskat oss först och gör det alltid.
Låt oss därför be: Herre, också den heligaste ibland oss står alltid i skuld till dig. O Fader, förbarma dig över oss alla!