Hela påvens katekes - Fader vår 15: Utan fräls oss ifrån ondo
”Om inte de sista bönerna i ”Fader vår” fanns där, hur skulle syndare, förföljda, förtvivlade och döende kunna be? Den sista bönen är vår bön, när vi befinner oss vid gränsen, alltid.” Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 15 maj, då han fortsatte sina katekeser med att fundera över den sjunde bönen i ”Fader vår”, ”fräls oss ifrån ondo” eller ”rädda oss från det onda”. Katekesen presenteras här av Olle Brandt.
Nu har vi kommit fram till den sjunde bönen i ”Fader vår”: ”rädda oss från det onda” (Matt 6:13b).
Med dessa ord ber man inte bara om att inte bli övergiven i frestelsens stund, utan också om att räddas från det onda. Det grekiska verbet är mycket starkt: det anspelar på det ondas närvaro som vill gripa oss och bita oss (jfr 1 Pet 5:8), och som vi ber Gud befria oss ifrån. Aposteln Petrus säger också att den onde, djävulen, är nära oss som ett rytande lejon som vill sluka oss och vi ber Gud att rädda oss.
Med denna dubbla bön, “överge oss inte” och “befria oss”, framträder ett grundläggande drag i den kristna bönen. Jesus lär sina vänner att åkalla Fadern, särskilt i de stunder då den onde låter oss känna hans hotfulla närvaro. Den kristna bönen blundar inte inför livet. Den är ett barns bön, inte en barnslig bön. Den är inte så förtrollad av Guds faderlighet att den glömmer att människans vandring är full av svårigheter. Om inte de sista bönerna i ”Fader vår” fanns där, hur skulle syndare, förföljda, förtvivlade och döende kunna be? Den sista bönen är vår bön, när vi befinner oss vid gränsen, alltid.
Det finns ont i vårt liv, en närvaro som vi inte kan förneka. Historieböckerna är en sorglig lista på hur vår tillvaro i denna värld ofta varit ett misslyckat äventyr. Det finns ett mystiskt ont, som förvisso inte är Guds verk, men som tyst genomtränger hela historien. Tyst som ormen som tyst bär på sitt gift. I vissa stunder tycks det onda ta överhanden: somliga dagar verkar dess närvaro tydligare än Guds barmhärtighet.
Den som ber är inte blind, utan ser tydligt detta stora onda, som strider mot Guds eget mysterium. Man ser det i naturen, i historien, i det egna hjärtat. Ingen av oss kan säga att vi är fria från det onda eller att vi åtminstone inte har frestats av det. Vi vet alla vad det onda är. Vi vet alla vad frestelsen är. Vi har alla erfarit frestelsen till olika synder i vårt eget kött. Frestaren driver oss mot det onda och säger: ”gör detta, tänk detta, gå denna väg”.
Det sista ropet i ”Fader vår” är riktat mot detta omfattande onda, som under sitt paraply rymmer många olika erfarenhether: människans sorg, den oskyldiges lidande, slaveri, utsugning, oskyldiga barns gråt. Alla dessa händelser protesterar i människans hjärta och blir en röst som talar i det sista ordet i Jesu bön.
Och just i berättelserna om Jesu lidande finner några uttryck i “Fader vår” ett gripande eko. Jesus säger: “ Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill” (Mark 14:36). Jesus får erfara att genomborras av det onda. Inte bara döden, utan döden på ett kors. Inte bara ensamhet, utan förakt och förödmjukelse. Inte bara illvilja utan också grymhet och förföljelse mot honom. Detta är människan: ett väsen som längar efter liv, kärlek och det goda, och som sedan ständigt utsätter sig själv och andra för det onda, så till den grad att vi kan frestas att förtvivla om människan.
Kära bröder och systrar, ”Fader vår” liknar en symfoni som vill spelas upp i var och en av oss. Den kristne vet att det onda har makt att underkasta oss, men också att Jesus aldrig har gett efter för det ondas lockelser, står på vår sida, och kommer till vår hjälp.
Så lämnar oss Jesu bön det dyrbaraste av alla arv: Guds sons närvaro, han som har befriat oss från det onda, som har kämpat för att omvända det. I den slutliga kampens stund säger han till Petrus att sticka tillbaka sitt svärd i skidan, han lovar den ångerfulle rövaren paradiset, och till alla människor som var där, omedvetna om den tragedi som utspelade sig, erbjöd han ett ord av frid: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34).
Ur Jesu förlåtelse på korset springer friden fram, den sanna friden kommer från korset: den är den uppståndnes gåva, en gåva från Jesus. Den uppståndne Jesu första hälsning är ”Frid var med er”, frid till era själar, till era hjärtan, till era liv. Herren ger oss frid, han ger oss förlåtelse, men vi måste be: ”befria oss från det onda”, för att inte falla ned i det onda. Detta är vårt hopp, den kraft som den upsptåndne Jesus ger oss, han som är här, mitt ibland oss. Han är här med sin kraft som han ger oss för att gå vidare, och han lovar att befria oss från det onda.
