Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 2. “ han upptogs som den tolfte bland apostlarna”
Med våra katekeser har vi inlett en vandring som skall följa “resan”: evangeliets resa, så som den berättas i Apostlagärningarna, för denna bok visar evangeliets resa, hur evangeliet har rest vidare…. Allt börjar med Kristi uppståndelse. Den är inte en händelse bland andra, den är källan till det nya livet. Lärjungarna vet det, och i enlighet med Jesu befallning förblir de samlade, i endrökt och bön. De samlas kring Maria, modern, och förbereder sig för att ta emot Guds kraft, inte på något passivt sätt utan genom att stärka sin gemenskap.
Denna första gemenskap bestod av mer eller mindre 120 bröder och systrar. Det är ett antal som bär på siffran tolv, som var betydelsefull för Israel, för den stod för de tolv stammarna, och för kyrkan, på grund av de tolv apostlar som Jesus hade utvalt. Men nu, efter lidandets smärtsamma händelser, är Herrens apostlar inte längre tolv utan bara elva. En av dem, Judas, finns inte längre: han tog sitt liv för han stod inte ut med sina samvetskval.
Redan tidigare hade börjat skilja sig från gemenskapen med Herren och de andra, att handla på egen hand, att isolera sig, att bry sig mer om pengar än om de fattiga, att förblindas för givandets och självutgivandets horisont, tills högmodet smittade hans tanke och hjärta och förvandlade honom från en ”vän” (Matt 26:50) till en fiende och ” vägvisare åt dem som grep Jesus” Han upphörde att höra till Jesus med hjärtat och ställde sig utanför gemenskapen med honom och hans närmaste. Han upphörde att vara lärjunge och ställde sig över sin mästare. Han sålde honom och med ”lönen för sin ogärning” köpte han en bit jord, som inte bar någon frukt utan istället genomträngdes av hans eget blod (jfr Apg 1:18-19).
Judas föredrog döden framför livet (jfr 5 Mos 30:19; Syr 15:17) och följde de gudlösas förebild vars liv är som mörkret och leder till förfall (jfr Ords 4:19; Ps 1:6), men de elva väljer i stället livet, välsignelsen, blir i sin tur ansvariga för att låta den flyta genom historien, från släktled till släktled, från Israels folk till kyrkan.
Evangelisten Lukas visar att när en av de tolv har gett sig av och så sårat gemenskapens kropp, måste hans uppdrag gå till någon annan. Vem kunde ta på sig det uppdraget? Petrus förklarar vad som krävs: den nye medlemmen måste ha varit Jesu lärjunge från början, alltså från dopet i Jordan, och ända till slutet, alltså till himmelsfärden (jfr Apg 1:21-22). Man måste återskapa gruppen av de tolv. Så inleder man seden av urskiljning i gemenskap, som består i att se verkligheten med Guds ögon, i enhetens och gemenskapens perspektiv.
Kandidaterna är två: Josef Barsabbas och Mattias. Då ber hela gemenskapen så här: ”Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda du har utvalt till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats” (Apg 1:24-25). Man kastar lott, och så pekar Herren ut Mattias, som förenas med de tolv. Så återskapas de tolv, som tillsammans är en symbol för gemenskap, och gemenskapen vinner över splittring, isolering och en mentalitet som menar att den privata sfären är viktigast av allt, en symbol för att gemenskap är det första vittnesbörd som apostlarna erbjuder. Jesus hade sagt: “Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35).
I Apostlagärningarna visar de tolv upp Herrens stil. De är betrodda vittnen till Kristi frälsningsgärning och visar inte världen att de gör anspråk på att vara perfekta: i stället låter de genom enhetens nåd en Annan träda fram som nu lever på ett nytt sätt mitt bland sitt folk. Och vem är det? Det är Herren Jesus. Apostlarna väljer att leva under den uppståndnes herradöme i enhet mellan bröder, som blir det äkta självutgivandets enda möjliga atmosfär.
Också vi behöver återupptäcka skönheten i att vittna om den uppståndne och överge självcentrering, vi behöver avstå från att hålla Guds gåvor för oss själva och inte ge efter för medelmåttighet. När apostlakollegiet kompletteras visar det att i den kristna gemenskapens DNA finns enhet och frihet från sig själv, som gör det möjligt att inte vara rädd för det annorlunda, att inte fästa sig för mycket vid världsliga ting och att bli martyres, det vill säga strålande vittnen om Gud som lever och verkar i historien.
