Hela påvens katekes - Apostlagärningarna 12. “Gud gör inte skillnad på människor”
Evangeliets resa genom världen, som Lukas berättar om i Apostlagärningarna, åtföljs av Guds högsta kreativitet som visar sig på överraskande sätt. Gud vill att hans barn skall överskrida det enskilda för att öppna sig för frälsningen som är öppen för alla. Detta är syftet, för Gud vill rädda alla. De som återfötts av vatten och Anden – de döpta – är kallade att gå ut ur sig själva och öppna sig för de andra, att leva i närhet, i en livsstil där man lever tillsammans, som förvandlar varje relation mellan människor till en erfarenhet av broderskap (jfr den apostoliska maningen Evangelii gaudium, 87).
Vittnet för denna process av broderskap som Anden vill ympa in i historien är Petrus, som är huvudpersonen i Apostlagärningarna tillsammans med Paulus. Petrus får vara med om en händelse som utgör ett avgörande steg för hans tillvaro. Medan han ber får han ta emot en vision som är ett slags provokation från Gud för att driva honom till att ändra sin mentalitet. Han ser en stor duk som sänks ned från himlen med olika djur: fyrfotadjur, kräldjur och fåglar, och han hör en gudomlig röst som säger till honom att äta av dessa kött. Som god jude reagerar han med att säga att han aldrig har ätit något orent, som Herrens lag förekriver (jfr 3 Mos 11). Då svarar rösten med kraft: ”Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent” (Apg 10:15).
Därmed vill Herren att Petrus inte längre skall döma händelser och människor enligt kategorierna rent och orent, utan att han skall lära sig att gå längre än så, för att se till personen och dess hjärtas avsikter. Det som gör människan oren kommer nämligen inte utifrån utan bara inifrån, från hjärtat (jfr Mark 7:21). Det har Jesus sagt tydligt.
Efter denna syn sänder Gud Petrus till en icke omskuren utlännings hem, Cornelius, “ officer vid Italiska bataljonen , […] from och gudfruktig”, som gav rikligt med allmosor till folket och alltid bad till Gud (jfr Apg 10:1-2), men som inte var jude.
I detta hedniska hem förkunnar Petrus den korsfäste och uppståndne Kristus och syndernas förlåtelse för alla dem som tror på honom. Och medan Petrus talar utgjuter sig den heliga Anden över Cornelius och hans familj. Och Petrus döper dem i Jesu Kristi namn (jfr Apg 10:48).
Det är första gången som något sådant sker, och denna märkliga händelse blir känd i Jerusalem, där bröderna blir upprörda över vad Petrus har gjort och förebrår honom skarpt (jfr Apg 11:1-3). Petrus har gjort något som gick utöver sedvanan, utöver lagen, och därför förebrår de honom. Men efter mötet med Cornelius är Petrus friare från sig själv och mer i gemenskap med Gud och de andra, för han har sett Guds vilja i den heliga Andens gärning. Så kan han förstå att Gud inte har valt Israel som belöning för dess förtjänster utan som ett tecken på ett generöst kall att förmedla Guds välsignelse till de hedniska folken.
Kära bröder och systrar, av apostlafursten kan vi lära oss att en evangelist inte får vara ett hinder för Guds kreativa gärning, han som ”vill att alla människor skall räddas” (1 Tim 2:4), utan måste vara en som främjar hjärtats möten med Herren. Och vi, hur beter vi oss mot våra syskon, särskilt mot dem som inte är kristna? Är vi ett hinder för deras möte med Gud? Förhindrar eller förenklar vi deras möte med Fadern?
Låt oss idag be om nåden att låta oss överraskas av Guds överraskningar, att inte förhindra hans kreativitet, utan att erkänna och främja de ständigt nya vägar längs vilka den uppståndne utgjuter sin Ande i världen och drar till sig människornas hjärtan genom att låta dem lära känna honom som “allas herre (Apg 10:36).
