Påven möter offren för trippelkatastrofen: vinna över likgiltigheten med medlidande
Charlotta Smeds – Vatikanstaten
Påven valde tystnaden för att minnas en katastrof som döptes till "trippel" - jordbävning, tsunami och kärnkraftsolycka - och som tog mer än 18 tusen människor liv den 11 mars 2011, inom loppet av 24 timmar.
Trippelkatastrofen
Påven uppmanade till "en bön som förenar oss och ger oss modet att se framåt med hopp". Och tystnaden lade sig över auditoriet Bellesalle Hanzomon, i Tokyo Convention Center, där påven mötte mer än 800 offer för den katastrofen som förändrade landets historia.
I tystnad återvände man med tanken till klockan 14.46 den fruktansvärda dagen, när den kraftigaste jordbävningen som uppmätts i landets historia, med magnituden 9,0 på Richterskalan, utanför Japans nordöstra kust, i Tohoku-regionen, på 3 mils djup, skakade jorden och orsakade en tsunami med vågor högre än 10 meter - upp till 40 i staden Miyako - över en 11 mil lång kustremsa och utplånade bebyggelsen 5 km inåt landet. Vågorna förstörde även nödgeneratorerna i kärnkraftverket Fukushima Dai-Iichi vilket ledde till flera härdsmältor och att radioaktiva ämnens spreds. 470 000 personer blev hemlösa, och 50 000 är fortfarande idag utan permanent boende.
Offrens vittnesbörd
Påven Franciskus hälsade på 10 offer och lyssnar sedan på tre vittnesmål. Toshiro Kato förskolechef i staden Miyako, som drabbades värst, berättade om en flicka från hennes dagis dog medan hon var på väg hem:
”När jag stod framför mitt eget bortskövlade hem förstod jag att människan inte kan övervinna naturen och att dess kraft och visdom är nödvändig för oss”, sa hon. Mitt i förödelsen hade hon tackat för livets gåva och återfunnit hoppet genom att se att människor hjälpa varandra. ”Men det finns fortfarande mycket att göra. Om man inte gör någonting är resultatet noll, men om man tar ett steg, har du kommit ett steg längre.”
Rörande var även Matsuki Kamoshitas vittnesbörd. Han var 8 år gammal vid katastrofen i Fukushima-kärnkrafts och bodde i närheten. Han berättade om sin flykt till Tokyo med sin mamma och sin treåriga bror, medan hans far, en lärare, modigt stannade i Fukushima för att skydda sina elever. Matsuki fördömde, i sitt tal till påven, att landet har slutat att oroa sig för de som förlorade sina hem, och över de radioaktiva material som fortfarande avger strålning.
Tyst bön för 18 tusen offren
”Låt oss under en stund i tystnad be för de mer än arton tusen människorna som förlorade sina liv, för deras familjer och för dem som fortfarande saknas. En bön som förenar oss och ger oss modet att se framåt med hopp.”
Biståndet måste förlängas
Efter tystnaden tackade påven Franciskus de lokala förvaltningarna och alla de som gör sitt yttersta för återuppbyggnaden och för att lindra situationen för de mer än 50 000 evakuerade som fortfarande är utan ett riktigt hem. Han bad om att de skulle upprätthålla det ekonomiska och materiella biståndet eftersom några av de drabbade upplever att de är bortglömda i problemen som består: hemlöshet och förorenad mark och skog med strålningens långvariga effekter.
Vi är en familj, om en lider, lider alla
Påven sa att det första steget är, förutom att fatta modiga och viktiga beslut om framtida energikällor, att arbeta för en kultur som bekämpar likgiltighet.
"För ett av det onda i grunden är likgiltighetskulturen. Det är viktigt att forma medvetenheten om att om en familjemedlem lider så lider alla. Man kan inte utveckla ett samarbete utan att odla visdomen om samhörighet. Bara med insikten om samhörighet kan problemen lösas på ett globalt plan. Vi tillhör varandra."
