Hela påvens katekes: Apostlagärningarna 19. “Inga liv skall gå förlorade”
Den sista delen av Apostlagärningarna berättar att evangeliet fortsätter sitt lopp inte bara på marken utan också på havet, på ett skepp som för Paulus som fånge från Caesarea till Rom (jfr Apg 27:1-28:16), i imperiets hjärta, för att den uppståndnes ord skall gå i uppfyllelse: “ni skall vittna om mig […] ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Läs Apostlagärningarna, så skall ni få se hur evangeliet med den heliga andens kraft når fram till alla folk och blir universellt.
Seglatsen möter svårigheter redan från början. Resan blir farlig. Paulus råder att inte fortsätta seglatsen, men officeren lyssnar inte till honom utan litar på skepparen och fartygets ägare. Resan forsätter, och en så våldsam vind blåser upp att besättningen förlorar kontrollen och låter fartyget driva vind för våg.
När döden verkar vara nära och förtvivlan har gripit alla, tar Paulus till orda och ingjuter mod i sina reskamrater: “I natt kom […] en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’” (Apg 27:23-24). Också i prövningen upphör inte Paulus att vaka över andras liv och att ge dem hopp.
Lukas visar oss så att den plan som för Paulus till Rom inte bara räddar aposteln, utan också hans medresenärer, och skeppsbrottet, som var en olycka, blir ett lämpligt tillfälle att förkunna evangeliet.
Efter skeppsbrottet stiger de i land på ön Malta, vars invånare visar dem stor gästfrihet. Maltesarna var duktiga, ödmjuka och gästfria redan på den tiden. Det regnar och är kallt och de tänder en brasa för att värma och trösta de skeppsbrutna. Också här beter sig Paulus som en sann Kristi lärjunge och hjälper till att dra ihop ris som han lägger i elden. Medan han gör det, bits han av en huggorm, men skadas inte. De andra ser detta och säger: “Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva”. De förväntade sig att han skulle falla död ner, men han skadas inte och istället för en mördare tas han nu för en gud. Men hans räddning kommer från den uppståndne Herren som hjälper honom, enligt löftet han gav de troende innan han steg upp till himlen: “de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska” (Mark 16:18). Historien berättar att sedan den stunden finns det inga huggormar på Malta: detta är Guds välsignelse för detta goda folks gästfrihet.
Vistelsen på Malta ger Paulus tillfälle att ge litet “kött” åt det ord han förkunnar och att utöva medlidandets tjänande och bota sjuka. Och detta är en evangeliets lag: när en troende får erfara räddningen behåller han eller hon den inte för sig själv utan låter den komma ut i kretslopp. ”Det goda vill alltid spridas. Varje erfarenhet av sanning och skönhet söker själv efter att expandera, och varje människa som upplever en djup befrielse blir mer uppmärksam på andras behov” (den apostoliska maningen Evangelii gaudium, 9). En ”prövad” kristen kan säkert stå närmare den som lider, för han eller hon vet vad lidandet är och gör sitt hjärta öppet och uppmärksamt för andra.
Paulus lär oss att när vi utsätts för prövningar skall vi hålla oss till Kristus, för att lära oss ”övertygelsen att Gud kan verka i alla omständigheter, också mitt bland vad som förefaller vara misslyckanden” och ”vissheten att den som ger sig till Gud med kärlek kan vara säker på att bära frukt” (ibid, 279). Kärleken är alltid fruktsam, kärleken till Gud är alltid fruktsam, och om du låter Herren ta dig och du tar emot Herrens gåvor skall detta låta dig ge dem till andra. Kärleken till Gud överskrider alltid allt.
Idag ber vi Herren hjälpa oss att genomleva alla prövningar med stöd från trons energi; att vara uppmärksamma på alla de historiens skeppsbrutna som stiger iland på våra kuster, för att också vi skall förmå ta emot dem med den broderliga kärlek som kommer av mötet med Jesus. Detta är vad som räddar från likgiltighetens och omänsklighetens kyla.
