Hela påvens katekes - Saligprisningarna 2. Saliga de som är fattiga i anden

Idag tar vi itu med den första av de åtta saligprisningarna i Matteusevangeliet. Jesus börjar utropa sin väg till lyckan med en motsägelsefull förkunnelse: “Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (5:3). En överraskande väg, och något märkligt att vara salig för, fattigdomen.

Därför måste vi fråga oss: vad menas här med ”fattiga”? Om Matteus bara använde detta ord skulle dess betydelse vara rent ekonomisk. Det skulle då syfta på människor som har litet eller inget att leva på och som behöver andras hjälp.

Men till skillnad från Lukasevangeliet talar Matteusevangeliet om “fattiga i anden”. Vad betyder det? I bibeln är anden livets ande som Gud har gett till Adam. Den är vår innerligaste dimension, den andliga dimensionen, den som gör oss till människor, den djupaste kärnan i vårt väsen. Då blir de ”fattiga i anden” de som är och känner sig fattiga, som tiggare, i sitt innersta väsen. Jesus utropar dem till saliga, för dem tillhör himmelriket.

Ofta har man fått höra raka motsatsen! Man måste vara något här i livet, bli någon... Man måste göra sig ett namn... Och härav föds ensamhet och olycka: om jag måste vara ”någon”, då tävlar jag med andra och är besatt av omsorg för mitt ego. Om jag inte accepterar att vara fattig, kommer jag att hata allt det som påminner mig om min bräcklighet. För denna bräcklighet hindrar mig från att bli en viktig människa, någon som inte bara är ekonomiskt rik utan också berömd och som har allt.

Var och en vet i sitt innersta att hur mycket vi än anstränger oss förblir vi alltid radikalt ofullständiga och sårbara. Det finns inga knep som förmår täcka över denna sårbarhet. Var och en av oss är sårbar, i vårt inre. Var och en får se efter var. Men man har inget bra liv om man förnekar sina begränsningar! Det blir ett dåligt liv. Man förmår inte smälta sin begränsning, den är där. Stolta människor ber inte om hjälp, de kan inte be om hjälp, de kommer inte på tanken att be om hjälp för de måste visa att de klarar sig själva. Och många av dem behöver hjälp, men högmodet gör att de inte kan be om hjälp. Det är svårt att erkänna att man har gjort fel och att be om förlåtelse! När jag ger några råd till nygifta par, som frågar hur de skall leva i äktenskapet på rätt sätt, säger jag till dem att det finns tre magiska uttryck: ”får jag lov, tack, förlåt”. Det är ord som kommer ur fattigdomen i anden. Man skall inte tränga sig på, i stället måste man be om lov: ”tror du det blir bra att göra så här?”, så för man en dialog i familjen, man och hustru för en dialog. ”Du har gjort detta för mig, tack, det behövde jag”. Sedan gör man alltid misstag: ”förlåt!”. Och oftast säger de nygifta paren att ”det tredje är det svåraste”, att be om ursäkt, om förlåtelse. För den högmodige förmår inte be om förlåtelse. Den högmodige har alltid rätt och kan inte be om förlåtelse. Den högmodige är inte fattig i anden. Men Herren tröttnar aldrig på att förlåta; tyvärr är det vi som tröttnar på att be om förlåtelse (jfr Angelus 17 mars 2013). Att tröttna på att be om förlåtelse: det är en allvarlig sjukdom!

Varför är det svårt att be om förlåtelse? För att det förödmjukar vår hycklande självbild. Och ändå är det jobbigt att hela tiden försöka dölja sina brister. Jesus Kristus säger till oss: att vara fattiga är ett tillfälle för nåden; och han visar vägen ut ur denna möda. Vi får här rätten att vara fattiga i anden, för detta är vägen till Guds rike.

Men en sak är det viktigt att slå fast: vi behöver inte förändras för att bli fattiga i anden, vi behöver inte genomgå någon förvandling för vi är det redan! Vi är fattiga... ja för att vara riktigt tydlig är vi verkligen fattiga stackare i anden! Vi behöver allt. Vi är alla fattiga i anden, vi är tiggare. Sådan är människan.

Guds rike tillhör dem som är fattiga i anden. Det finns människor som har riken i denna världen: de har tillgångar och bekvämligheter. Men det är riken som tar slut. Människornas makt, också de största imperierna, förgår och försvinner. Ofta ser vi på tv-nyheterna eller i tidningarna att en stark och mäktig ledare eller gårdagens regering inte längre finns kvar, att de har fallit. Denna världens rikedomar försvinner, också pengarna. De gamle sade att liksvepningen inte har några fickor. Det är sant. Jag har aldrig sett ett begravningståg med en flyttbil: ingen tar med sig något på vägen. Dessa rikedomar stannar här.

Guds rike tillhör dem som är fattiga i anden. Det finns människor som har riken i denna världen: de har tillgångar och bekvämligheter. Men vi vet att de tar slut. Den som verkligen regerar är den som förmår älska det sanna goda mer än sig själv. Och det sanna goda är Guds makt.

På vilket sätt har Kristus visat sig mäktig? För han har förmått göra det som jordens kungar inte gör: han har gett sitt liv för människorna. Och detta är verklig makt. Broderskapets makt, kärlekens makt, ödmjukhetens makt. Detta har Kristus gjort.

I detta är den sanna friheten: den som har denna ödmjukhetens, tjänandets och broderskapets makt är fri. Denna frihet betjänas av den fattigdom som prisas av saligprisningarna.

För det finns en fattigdom som vi måste acceptera, och det är vårt väsens fattigdom, och en fattigdom som vi istället måste söka efter, den konkreta fattigdomen på denna världens ting för att vara fria och kunna älska. Vi måste alltid söka hjärtats frihet, den som har sina rötter i fattigdomen på oss själva.