Påven ber för ett slut på pandemin ”Överge oss inte i stormen, Herre”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Påven Franciskus inledde kvällens Eukaristiska tillbedjan på Petersplatsen med vädjan till den Allsmäktige barmhärtige Gud att se vårt smärtsamma tillstånd, och trösta oss, sina barn”.

Sedan följde en läsning ur Markusevangeliets fjärde kapitel (Mark 4,35-41)om hur Jesus sover i båten då det stormar och uppmanar lärjungarna att ha tro. Påvens tankar kretsade kring lärjungarnas ord ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” .. och Jesu svar: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?”

Påven Franciskus stod i regnet och framför honom låg Petersplatsen öde, men han talade till alla miljontals som följde hans bön via direktsändningar över hela världen. Efter påven reflektion bad han tyst både vid det mirakulösa krucifixet från kyrkan San Marcello al Corso, och Mariaikonen Salus Populi Romani, för att därefter leda den Eukaristiska tillbedjan som avslutades med en välsignelse, Urbi et Orbi, till staden och hela världen. 

Hela påvens reflektion

"På kvällen" (Mk 4,35). Så börjar evangeliet vi har hört. Under veckor verkar det som om det vore kväll. Ett tjockt mörker ligger över våra torg, gator och städer; det har tagit över våra liv och fyllt allt med en öronbedövande tystnad och ett ödsligt tomrum, som förlamar allt: man känner det i luften, i gesterna, och i blickarna. Vi känner oss rädda och förlorade.

Vi sitter i samma båt

Liksom lärjungarna i evangeliet blev vi överrumplade av en oväntad och våldsam storm. Vi inser att vi sitter i samma båt, alla bräckliga och desorienterade, men samtidigt viktiga och nödvändiga, alla kallade att ro tillsammans, alla i behov av att trösta varandra. Vi är alla i den här båten. Liksom lärjungarna, som med en ångestfull röst säger: "Vi är förlorade" (v. 38), så har även vi insett att vi bara kan fortsätta framåt, tillsammans.

Jesu förströstan

Det är lätt att känna igen oss i den här historien. Det som är svårt är att förstå Jesu inställning. Medan lärjungarna av naturliga skäl är oroliga och förtvivlade, sitter han i aktern, i den del av båten som först sjunker. Och vad gör Han? Trots allt liv och rörelse sover han lugnt, med förtröstan på Fadern. Det är den enda gången i evangeliet som Jesus sover. När han vaknar, och efter att ha lugnat vinden och vattnet, vänder Han sig till lärjungarna med en uppfordrande ton: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (v. 40).

Ingen bryr sig om oss mer än Jesus

Låt oss försöka förstå. På vilket sätt brister lärjungarnas tro, i motsats till Jesu tillit? De hade inte slutat tro på honom, de åberopar honom. Men låt oss reflektera över hur de åberopar honom: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” (v. 38). Bryr du dig inte? De tror att Jesus inte bryr sig om dem, att Han inte tar hand om dem. I våra familjer, är en av de saker som gör mest ont att höra just: "Bryr du dig inte om mig?". Det är en mening som gör ont och får hjärtat att storma. Det skakade säkert även Jesus, för ingen bryr sig om oss mer än Han. Och han räddar sina rädda lärjungar när de åberopar honom.

Stormen blottar vår falska säkerhet

Stormen visar på vår sårbarhet och blottar de falska och bedrägliga säkerheterna som vi har byggt upp med våra agendor, projekt, vanor och prioriteringar. I stormen blir det tydligt att vi har övergett det som ger näring, stöd och styrka till våra liv och församlingar. Stormen avslöjar alla försök att stuva undan och glömma det som ger styrka till människornas själ; den avslöjar alla försök att bedöva med illusoriska "räddande" vanor. Vanor som åsidosätter våra rötter och våra äldres minne, och som därmed berövar oss på den immunitet som är nödvändig för att bemöta motgångar.

Vi fortsatte obekymrade framåt

Med stormen har stereotyperna fallit - de som vi maskerade våra "egon" med, ständigt oroliga över vårt utseende. Med stormen har ännu en gång  den välsignade gemensamma tillhörigheten avslöjats, som vi inte kan undkomma: att vi är bröder och systrar.

"Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Herre, dina ord berör oss alla ikväll. I denna vår värld, som du älskar mer än oss, har vi kört framåt i full fart, och känt oss starka och kapabla i allt. Vinstgiriga, har vi blivit upptagna av saker och förvirrade av brådskan. Vi har inte stannat upp för att lyssna när du har kallat på oss; vi har inte kommit till insikt inför krig och orättvisa; vi har inte lyssnat på de fattigas rop och vår allvarligt sjuka planet. Vi fortsatte obekymrade framåt i tron om att vi kan förbli friska i en sjuk värld. Nu när vi befinner oss på ett hav i storm ber vi dig: "Vakna Herre!".

Återvänd till Gud

"Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Herre, du vädjar till oss, du vädjar till att vi ska tro. Inte så mycket att tro att du existerar som att komma till dig och lita på dig. I denna fastetid lyder din brådskande uppmaning: "Omvänd dig", "återvänd till mig med hela ditt hjärta" (Gl 2,12). Du kallar oss till att använda denna prövotid som en tid för att välja. Det är inte tiden för din dom, utan för vårt omdöme: tiden att välja vad som är viktigt och vad som oväsentligt, att skilja på det som är nödvändigt från det som inte är det.

Generösa ansträngningar

Det är dags att återställa livets riktning mot dig, Herre och mot andra. Omkring oss ser vi många föredömliga reskamrater, som reagerade på rädslan genom att offra sina liv. Det är den Helige Andens kraft som töms och formas till modiga och generösa ansträngningar. Det är den Helige Andens liv som kan återlösa, värdera och visa hur våra liv vävs samman och får stöd av vanliga människor - oftast bortglömda - som inte når tidningsrubrikerna eller i de stora scenerna, men som utan tvivel, skriver de avgörande verken i vår historia idag: läkare, sjuksköterskor, städare, vårdare, transportörer, säkerhetsstyrkor, volontärer, präster, gudsvigda och många, många andra som har förstått att ingen räddar sig själv.

Bön och tyst tjänst: vinnande vapen

Inför lidandet, där man kan mäta våra befolkningars sanna utveckling, upptäcker och upplever vi Jesu prästerliga bön: "alla ska bli ett" (Joh 17,21). Många är tålmodiga och väcker hopp varje dag och undviker att så panik utan istället medansvar. Många fäder, mödrar, mor- och farföräldrar och lärare visar våra barn, med små dagliga gester, hur man möter och genomgår en kris genom att anpassa vanor, lyfta upp ögonen och stimulera bönelivet. Många människor ber, gör uppoffringar och medlar till förmån för alla. Bön och tyst tjänst: det här är våra vinnande vapen.

Gud omvandlar allt till gott

"Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Tron föds ur insikten att vi är i behov av frälsning. Vi är inte självtillräckliga, vi sjunker på egen hand: vi behöver Herren som de gamla sjömännen sina stjärnor. Låt oss bjuda in Jesus i våra liv. Låt oss överlämna vår rädsla till honom, så att han kan övervinna den. Liksom lärjungarna kommer vi att uppleva att det inte finns något skeppsbrott med honom ombord. Det här är Guds styrka: att omvandla allt som händer oss till gott, till och med dåliga saker. Han ger frid i våra stormar, för med Gud dör aldrig livet.

Herren vill att vi vaknar

Herren vädjar till oss och, mitt i vår storm. Han vill att vi ska vakna och aktivera vår medmänsklighet och vårt hopp som kan sprida soliditet, stöd och mening till dessa timmar när allt verkar vara ett skeppsvrak. Herren vaknar för att väcka och återuppliva vår påsktro. Vi har ett ankare: i hans kors är vi räddade. Vi har ett roder: i hans kors har vi blivit inlösta. Vi har ett hopp: i hans kors har vi blivit läkta och omfamnade. Ingenting och ingen kan skilja oss från hans återlösande kärlek. Låt oss, mitt i isoleringens brist på kärlek och möten, ännu en gång lyssna på den frälsande förkunnelsen: Han har uppstått och lever här bland oss. Herren utmanar oss från sitt kors att hitta det liv som väntar oss, att vända oss mot de som ber om vår uppmärksamhet, att stärka, erkänna och uppmuntra nåden som bor i dem. Låt oss inte släcka den svaga lågan (jfr. Is 42,3), som aldrig insjuknar. Låt hoppet återuppstå.

Omfamna Herren

Att omfamna hans kors innebär att hitta modet att omfamna alla motsättningar i vår tid, och för ett ögonblick överge vår längtan efter allsmäktighet och vinning  för att lämna plats till den kreativitet som bara den helige Anden kan ge oss. Det innebär att ha modet att skapa platser där alla kan känna sig kallade och tillåta nya former av gästfrihet, broderskap och solidaritet födas. I hans kors räddades vi för att välkomna hoppet och låta det stärka och stödja oss i att säkra och beskydda. Omfamna Herren för att omfamna hoppet: här är trons styrka, som frigör från rädsla och ger hopp.

Vår tro är svag Herre

"Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Kära bröder och systrar, från den här platsen, som berättar om Petrus starka tro, vill jag ikväll anförtro er alla till Herren genom Jungfru Marias förbön, Guds folks hälsa och Havets Stjärnan när det stormar. Från denna kolonnad som omfamnar Rom och världen, sänker Guds välsignelse sig över er som en tröstande omfamning. Herre, välsigna världen, ge kropparna hälsa och trösta hjärtana. Du ber oss att inte vara rädda. Men vår tro är svag och vi är rädda. Herre, lämna oss inte i stormens makt. Upprepa igen: "Var inte rädda" (Mt 28.5). Och vi svarar dig, tillsammans med Petrus, " kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er." (jfr 1 Pt 5,7).