Hela påvens katekes - Att bota världen 5. Solidaritet och trons dygd

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

Efter många månader möts vi igen öga mot öga och inte skärm mot skärm. Öga mot öga. Det är bra! Pandemin har visat att vi behöver varandra: vi hänger ihop på gott och ont. För att vi skall kunna bli bättre efter denna kris måste vi därför göra det tillsammans. Tillsammans, inte ensamma, tillsammans. Inte ensamma, för det går inte! Antingen gör vi det tillsammans eller så blir det inte av. Vi måste göra det tillsammans, allihop, i solidaritet. Idag tänkte jag betona detta ord: solidaritet.

Vi är en mänsklighetens familj som har sitt gemensamma ursprung hos Gud. Vi bor i ett gemensamt hem, denna planet som är en trädgård, den jord där Gud har placerat oss; och vi har ett gemensamt mål i Kristus. Men när vi glömmer allt detta, blir vårt beroende av varandra till att några blir beroende av några andra – vi förlorar detta gemensamma behov av varandra i solidaritet – och ojämlikhet och marginalisering ökar; samhällsbanden försvagas och miljön skadas. Det sker alltid på samma sätt.

Därför är solidaritetens princip idag nödvändigare än någonsin, som den helige Johannes Paulus II har lärt oss (jfr encyklikan Sollicitudo rei socialis 38-40). I en värld där alla hänger ihop med varandra får vi erfara vad det betyder att leva i samma “globala by”. Det är ett vackert uttryck: den stora världen är inte annat än en global by, för allt hänger ihop. Men det är inte alltid som vi förvandlar detta beroende av varandra till solidaritet. Det är en lång väg att gå från att hänga ihop till att vara solidariska. Egosimer – individuella, nationella och hos maktgrupper – och ideologisk stelhet ger tvärtom näring åt “syndens strukturer” (ibid. 36).

“Ordet ‘solidaritet’ är litet slitet, och ibland vantolkas det, men det syftar på mycket mer än någon tillfällig generös gärning. Det är mer än så! Man måste skapa en ny mentalitet som tänker på gemenskapen, som prioriterar allas liv framför några fås monopol på tillgångarna” (den apostoliska maningen Evangelii gaudium 188). Detta betyder solidaritet. Det handlar inte bara om att hjälpa andra – det är bra, men det är mer än så -: det handlar om rättvisa (jfr Katolska kyrkans katekes 1938-1940). För att beroendet av varandra skall bli solidariskt och bära frukt behöver det starka rötter i det mänskliga och i naturen som skapats a Gud, det behöver respekt för ansikten och för jorden.

Bibeln varnar oss redan från början. Vi kan tänka på berättelsen om Babels torn (jfr 1 Mos 11:1-9), som beskriver vad som händer när vi försöker nå himlen – vårt mål – och förnekar vårt band till det mänskliga, till skapelsen och skaparen. Det är ett sätt att säga: detta är vad som händer varje gång som någon vill klättra utan att bry sig om de andra. Bara jag! Låt oss tänka på tornet. Vi bygger torn och skyskrapor, men vi förstör gemenskapen. Vi förenar byggnader och språk, men tar död på den kulturella rikedomen. Vi vill vara jordens herrar, men vi förstör biologisk mångfald och ekologisk jämvikt. På en tidigare audiens berättade jag om fiskare från San Benedetto del Tronto som kom till mig i år och sade: “Vi har fiskat upp 24 ton avfall från havet, varav hälften var plast”. Tänk! Dessa fiskare tar inte bara fiskar utan också avfall och avlägsnar det för att rensa havet. Men denna miljöförstörelse förstör jorden, det är att inte ha solidaritet med jorden som är en gåva och med den ekologiska jämvikten.

Jag minns en medeltida berättelse som beskriver detta ”Babels syndrom”, när solidariteten saknas. Denna medeltida berättelse säger att medan man byggde tornet, när en man föll – de var slavar – och dog var det ingen som sade något, på sin höjd: ”Stackare, han gjorde fel och föll”. Men om en tegelsten föll klagade alla. Och om någon var skyldig, bestraffades han. Varför? För att det var dyrt att göra en tegelsten, att förbereda den och att att bränna den. Det krävdes tid och arbete för att göra en tegelsten. En tegelsten var mer värd än ett människoliv. Var och en av oss kan tänka på vad som händer idag. Tyvärr händer något liknande också idag. Börsen faller något – det har vi sett i tidningarna den sista tiden – och det blir en nyhet för alla nyhetsbyråer. Tusentals människor faller på grund av svält och misär och ingen talar om det.

Pingsten är raka motsatsen till Babel, det hörde vi i början av audiensen (jfr Apg 2:1-3). Den Heliga Anden stiger ned från höjden som vind och eld över gemenskapen som är instängd i rummet på övervåningen och ger den Guds kraft, driver den att gå ut, att förkunna Herren Jesus för alla. Anden skapar enhet i olikhet, den skapar harmoni. I berättelsen om Babels torn fanns ingen harmoni; man fortsatte bara för att tjäna pengar. Där var människan bara ett redskap, ren “arbetskraft”, men här, på pingsten, är var och en av oss ett redskap, men ett gemenskapens redskap som deltar med hela sig själv i att bygga gemenskapen. Den helige Franciskus av Assisi visste det väl, och livad av Anden gav han alla människor, ja rentav allt skapat, namnet bror och syster (jfr LS 11; jfr den helige Bonaventura, Legenda maior, 8,6; FF 1145). Också broder vargen, låt oss minnas det.

Med pingsten gör sig Gud närvarande och inspirerar tro hos gemenskapen som är förenad i mångfald och i solidaritet. Mångfald och solidaritet som förenas i harmoni, detta är vägen. En solidarisk mångfald har de “antikroppar” som krävs för att vars och ens särart – som är en unik gåva – inte skall insjukna i individualism och egoism. Den solidariska mångfalden har också de antikroppar som krävs för att bota sociala strukturer och processer som degenererat till system av orättvisa, system av förtryck (jfr Kompendium av kyrkans sociallära 192). Därför är idag solidariteten rätta vägen att gå till en värld efter pandemin, till botandet av våra interpersonella och sociala sjukdomar. Det finns ingen annan. Antingen går vi framåt på solidaritetens väg eller så kommer allt att försämras. Jag vill upprepa detta: efter en kris är man inte likadan som förut. Pandemin är en kris. Efter en kris blir man bättre eller sämre. Vi måste välja. Och solidariteten är just en väg för att vara bättre när vi kommer ur krisen, inte med ytliga förändringar, det räcker inte med litet målarfärg och allt förblir som tidigare. Nej. Bättre!

Mitt i krisen låter en solidaritet som leds av tron oss översätta Guds kärlek för vår globaliserade kultur, inte genom att bygga torn eller murar – och man bygger många murar idag – som skiljer, men sedan rasar, utan genom att skapa gemenskap och genom att stötta processer som möjliggör en verkligt mänsklig och solidarisk tillväxt. Och där hjälper oss solidariteten. Jag ställer en fråga: tänker jag på andras behov? Var och en kan svara i sitt hjärta.

Mitt i kriser och stormar kallar Herren oss och uppmanar oss att väcka och aktivera denna solidaritet som förmår ge stadga, stöd och mening åt dessa stunder då allt tycks gå i kvav. Må den Heliga Andens kreativitet uppmuntra oss att skapa nya former av familjär gästfrihet, av fruktbart broderskap och av världsomspännande solidaritet.