Påvens Angelus: ”Förlåt varandra. Tänk på livets slut, och hata inte mer"

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Påven Franciskus utgick från liknelsen i Matteusevangeliets 18:e kapitel om den barmhärtige konungen (jfr. Mt 18,21-35), i vilken man två gånger finner denna uppmaning: "Ge mig tid, så skall jag betala” (v. 26.29). Första gången är det tjänaren som uttalar orden till kungen, som han är skyldig tio tusen talenter, ”en enorm summa, idag skulle det vara miljoner och miljoner euro”, noterade påven. Den andra gången är det en annan tjänare som gör denna vädjan till den första tjänaren med den enorma skulden till kungen. ”Dennes skuld till tjänaren är väldigt liten, kanske som en veckas lön”, förklarade påven.

Den gode kungen – den onde tjänaren

Kärnan i liknelsen är det överseende som kungen visar tjänaren med den största skulden. Evangelisten betonar att "kungen hade medlidande - glöm aldrig detta ord som beskriver vem Jesus är:" Han hade medlidande", sa påven vidare:

”Jesus hade alltid medlidande - han hade medlidande för tjänaren, ”Han lät honom gå och efterskänkte hans skuld” ( v. 27). En enorm skuld, därför en enorm amnesti! Men tjänaren, visar sig omedelbart därefter, hänsynslös med en kamrat, som är skyldig honom en blygsam summa. Han lyssnar inte på honom, han får ett utbrott mot honom och låter honom kastas i fängelse, tills han har betalat skulden (jfr v. 30), den lilla skulden. Kungen får reda på detta och upprörd kallar han till den onda tjänaren till sig och låter döma honom " jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. ”Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?” (jfr Matt 18, 33).

Förlåt alltid

”I liknelsen finner vi två olika attityder: Guds - representerad av kungen - som förlåter mycket, för Gud förlåter alltid och tjänaren som visar på människans attityd”, sa påven vidare. ”Den gudomliga attityden genomsyras av rättvisa och barmhärtighet, medan den mänskliga är begränsad till rättvisa”:

”Jesus uppmanar oss till att modigt öppna för kraften i förlåtelsen, för vi vet att man inte kan lösa allt i livet med rättvisa. Det finns ett behov av den barmhärtiga kärleken, som är grunden i Herrens svar på Petrus fråga strax före liknelsen. Petrus frågar så här: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” (v. 21). Och Jesus svarade honom: ” Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.” (v. 22). På Bibelns symboliska språk betyder det att vi alltid ska förlåta!”

Många är förbittrade

Påven Franciskus fortsatte med att påpeka att ”så mycket lidande, sår och krig skulle kunna undvikas, om förlåtelse och barmhärtighet var vår livsstil! Till och med i familjen: många familjer är trasiga för att man inte förlåter varandra:

”Många bröder och systrar är förbittrade inombords. Det är nödvändigt att tillämpa den barmhärtiga kärleken i alla mänskliga relationer: mellan makar, mellan föräldrar och barn, i våra församlingar, i kyrkan och även i samhället och politiken.”

Tänk på slutet, hata inte mer

Påven berättade att när han hade firat sin morgonmässa samma dag, hade en mening i den första läsningen ur Syraks vishet, slagit honom: ”Tänk på livets slut och hata inte mer”  (Syr 28,6):

”Det är en fin mening! Tänk på slutet! Tänker du ta med dig hatet till kistan? Tänk på slutet och hata inte mer! Sluta hysa agg. Låt oss tänka på den här mycket rörande meningen: ”Tänk på livets slut och hata inte mer”.”

Kontinuerlig förlåtelse

”Det är inte lätt att förlåta”, underströk påven och noterade att med klart huvud kan man resonera och komma fram till att visst, andra har gjort orätt, men det har man ju själv också. Bättre att förlåta och bli förlåten:

”Men så kommer förbittringen tillbaka, som en irriterande sommarfluga, som ständigt återkommer... Förlåtelse är inte bara något som gäller stunden, den är en kontinuerlig attityd mot detta agg, detta hat som ständigt återvänder. Låt oss tänka på slutet, och inte hata mer.”

Såsom ock vi förlåta

Dagens liknelse hjälper oss att till fullo förstå innebörden av meningen i bönen Fader Vår, sa påven, ”Förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. (Matt 6,12):

”Dessa ord innehåller en avgörande sanning. Vi kan inte förvänta oss Guds förlåtelse, om vi inte i vår tur förlåter vår nästa. Det är ett villkor: tänk på livets slut, på Guds förlåtelse, och sluta hata; jaga bort förbittringen och agget, den irriterande flugan som kommer och går. Om vi ​​inte strävar efter att förlåta och älska, blir vi inte heller förlåtna och älskade.”

Avslutningsvis uppmanade påven till att anförtro oss till Guds Moders förbön:

”Må hon hjälpa oss att inse hur mycket vi är skyldiga Gud och alltid tänka på honom, så att våra hjärtan är öppna för barmhärtighet och godhet.”