Hela påvens katekes: Bönen 10 - Bönen i Psaltaren
Översättning: Olle Brandt - Vatikanstaten
När vi läser bibeln stöter vi hela tiden på böner av olika slag. Men vi finner också en av bibelns böcker som enbart består av böner, en bok som har blivit hemland, gym och hem för oräkneliga bedjande människor. Det är fråga om Psaltaren. Den består av 150 psalmer som man kan be.
Den hör till vishetsböckerna, för den lär ut “hur man ber” genom erfarenheten av dialog med Gud. I psalmerna finner vi alla de mänskliga känslor: glädje, lidande, tvivel, hopp, bitterhet som ger färg åt vårt liv. Katekesen säger att varje psalm uttrycker sig “på ett så nyktert sätt, att psalmen kan bedjas av människor i alla situationer i alla tider” (KKK 2588). Genom att läsa psalmerna om och om igen lär vi oss bönens språk. Gud Fader har nämligen genom sin Ande inspirerat dem i hjärtat på kung David och andra bedjande, för att lära varje man och kvinna hur man lovprisar honom, tackar honom och bönfaller honom, hur man åkallar honom i glädje och sorg, hur man berättar om hans underbara gärningar och om hans lag. Kort sagt är psalmerna Guds ord som vi människor använder för att tala med honom.
I dessa böner möter vi inte okroppsliga, abstrakta människor, som blandar ihop bönen med en estetisk eller verklighetsfrämmande erfarenhet. Psalmerna är ingen skrivbordsprodukt: de är böner om hjälp, och ofta dramatiska sådana, som springer fram ur en levande tillvaro. För att be med dem räcker det att vara vad vi är. Vi skall inte glömma att för att be väl måste vi be så som vi är, vi skall inte förklä oss. Man får inte klä ut själen för att be. “Herre, jag är så här”, och så går man fram inför Herren så som vi är, med det som är bra men också sådant som är dåligt och som ingen vet om, men som vi i vårt inre vet om. I psalmerna hör vi röster från bedjande människor av kött och ben, vars liv, liksom alla andras, är fullt av problem, mödor och ovisshet. Psalmförfattaren ifrågasätter inte på ett radikalt sätt detta lidande: han vet att det hör till livet. Men i psalmerna förvandlas lidandet till frågor. Från att lida till att fråga.
Och bland de många frågorna är det en som förblir obesvarad, som ett oupphörligt rop som löper genom hela boken från början till slut. En fråga som vi själva ofta upprepar: ”Hur länge, Herre? Hur länge?” Varje lidande ber om befrielse, varje tår ber om tröst, varje förtal ber om en friande dom. ”Hur länge, Herre, måste jag utstå detta? Lyssna till mig, Herre!”: hur ofta har vi inte bett så, med ”Hur länge? Herre, det räcker nu!”
Psaltarpsalmerna ställer hela tiden sådana frågor och lär oss så att inte vänja oss vid lidandet, de lär oss att livet inte räddas om det inte helas. Människans tillvaro är som en vindfläkt, hennes historia tar snart slut, men den bedjande människan är medveten om att vara dyrbar i Guds ögon, och därför är det meningsfullt att ropa. Och detta är viktigt. När vi ber, gör vi det för att vi vet att vi är dyrbara i Guds ögon. Det är det Heliga Andens nåd som inifrån gör oss medvetna om detta: att ara dyrbara i Guds ögon. Och därför leds vi till att be.
Psaltarpsalmernas bön är ett vittnesbörd om detta rop: ett mångfaldigt rop, för här i livet antar lidandet tusen olika former, och antar namn som sjukdom, hat, krig, förföljelse, misstro… Ända till den yttersta stötestenen, döden. Döden framstår i psalmerna som människans mest oförnuftiga fiende: vilket brott förtjänar ett så grymt straff, som omfattar förintelse och slutet? Den bedjande i psaltarpsalmerna ber Gud ingripa där alla mänskliga ansträngningar visar sig vara förgäves. Därför är bönen redan i sig själv en väg till räddning och en början på räddningen.
Alla lider i denna värld, både de som tror på Gud och de som tar avstånd från honom. Men i psaltaren blir lidandet till en relation, ett förhållande: ett rop på hjälp som hoppas på att fånga ett lyssnande öra. Det kan inte förbli utan mening, utan syfte. Också de lidanden vi får utstå kan inte bara särskilda fall av en allmän lag: det är alltid ”mina” tårar. Var och en har sina. Det är ”mina” tårar som ingen har gråtit före mig. Ja, många, har gråtit, många. Men ”mina” tårar är mina, ”min” smärta är min, ”mitt” lidande är mitt.
Innan jag gick in i audienshallen träffade jag föräldrarna till den präst i stiftet Como som mördades. Han mördades i sitt tjänande för att hjälpa. De föräldrarnas tårar är “deras” och var och en av dem vet hur mycket de har lidit av att se denne son som har gett sitt liv för att tjäna de fattiga. När vi vill trösta någon, finner vi inga ord. Varför? För vi kan inte nå fram till hans smärta, för “hans” smärta är hans, och “hans” tårar är hans. Detsamma gäller oss: tårarna, “min” smärta är min och med dessa tårar, med denna smärta talar jag till Gud.
För Gud är alla människornas smärtor heliga. Så ber den bedjande i psalm 56: “Du har mätt upp min oro. Samla mina tårar i din lägel, de är ju uppskrivna i din bok” (Ps 56:9). Inför Gud är vi inga okända, inga siffror. Vi är ansikten och hjärtan, och han känner var och en, han vet våra namn.
I psaltarpsalmerna finner den troende ett svar. Den troende vet att även om alla mänskliga portar är låsta, så är Guds port öppen. Även om hela världen har fällt en fällande dom, så finns det räddning i Gud.
”Herren lyssnar”: ibland räcker det i bönen att veta detta. Problemen löser sig inte alltid. Den som ber lever inte i en illusion: den som ber vet att många frågor här i livet förblir olösta, utan utgång; lidandet åtföljer oss, och när vi klarat av ett fältslag så är det dags för nästa. Men om någon lyssnar till oss blir allt mer uthärdligt.
Det värsta som kan hända oss är att lida i övergivenhet, utan att vara ihågkomna. Detta räddar bönen oss ifrån. För det han hända, ja det händer ofta, att vi inte förstår Guds planer. Men våra rop stannar inte här nere: de stiger upp till honom, som har en faders hjärta, och som själv gråter över varje son och dotter som lider och dör. Jag skall berätta en sak för er :i svåra stunder hjälper det mig att tänka på hur Jesus grät, när han grät över Jerusalem, när han grät inför Lasaros grav. Gud har gråtit för mig, Gud gråter, han gråter över våra smärtor. För Gud har velat bli människa – har en andlig författare sagt – för att kunna gråta. Att tänka att Jesus gråter med mig i smärtan är en tröst: det hjälper oss att gå vidare. Om vi förblir i relationen till honom skall inte livet bespara oss lidandet, men det öppnas en vid horisont av gott, och vi vandrar mot dess fullbordan. Fatta mod, gå vidare med bönen. Jesus är alltid vid vår sida.
