Hela påvens katekes - Bönen 12. Jesus, en bönens människa

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

I våra katekeser om bönen har vi gått igenom Gamla testamentet och kommer nu fram till Jesus. Och Jesus bad. Han inleder sin offentliga verksamhet med dopet i floden Jordan. I alla evangelierna är detta en grundläggande händelse. De berättar att hela folket hade samlats i bön, och förklarar att de samlades för att göra bot (jfr Mark 1:5; Matt 3:8). Folket gick till Johannes för att bli döpta för syndernas förlåtelse: det var ett dop av bot och omvändelse.

Jesu första offentliga gärning är alltså att delta i gemensam bön tillsammans med folket, en bön från folket som går för att bli döpt, en botbön, där alla erkänner att de är syndare. Därför gör Johannes Döparen motstånd och säger: “Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig” (Matt 3:14). Johannes Döparen förstår vem Jesus är. Men Jesus insisterar: han gör vad han gör i lydnad mot Fadern (vers 15), en gest av solidaritet med oss människor. Han ber med syndarna i Guds folk. Låt oss minnas detta: Jesus är den rättfärdige, han är ingen syndare. Men han har velat stiga ned, ända ned till oss syndare, och han ber med oss, och när vi ber, är han tillsammans med oss och ber med oss; han är med oss för han är himlen och ber för oss. Jesus ber alltid med sitt folk, han ber alltid med oss: alltid. Vi ber aldrig ensamma, vi ber alltid med Jesus. Han står aldrig kvar på flodens andra strand och säger – ”jag är rättfärdig, ni är syndare” – för att betona att han är annorlunda, för att betona avståndet från det olydiga folket. Han sätter ned sina fötter i samma renande vatten. Han gör som en syndare. Och detta är Guds storhet, han som sände sin son som omintetgjorde sig själv och framträdde som en syndare.

Jesus är ingen avlägsen Gud och kan inte vara det. Hans människoblivande har uppenbarat det på ett fulländat och mänskligt otänkbart sätt. När Jesus inleder sitt offentliga uppdrag framträder han som ledaren för ett folk av botgörare, som om han vill bryta igenom en mur som vi alla sedan skall fatta mod och gå igenom efter honom. Men vägen är svår; men han går och öppnar vägen. Katolska kyrkans katekes förklarar att detta är det nya i tidens fullbordan: “Sonens bön, som Fadern väntade av sina barn, börjar äntligen att förverkligas, när den ende Sonen ber den som människa, med och för människorna” (nr 2599). Jesus ber med oss. Låt detta bli kvar i vårt huvud och vårt hjärta: Jesus ber med oss.

På floden Jordans strand står den dagen därför hela mänskligheten med sina outtryckta böner. Där står först och främst syndarnas folk: de som trodde att Gud inte kunde älska dem, de som inte vågade kliva över templets tröskel, de som inte bad för att de inte kände sig värdiga. Jesus har kommit för alla, och det första han gör är att förena sig med dem och bli deras ledare.

Framför allt Lukasevangeliet beskriver den atmosfär av bön som omgav Jesu dop: “När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen” (Luk 3:21). Genom att be öppnar Jesus himlens port, och från denna bräsch sänker sig den Heliga Anden. Och från höjden hörs en röst som utropar den underbara sanningen: “Du är min älskade son, du är min utvalde” (vers 22). Denna enkla mening rymmer en gränslös skatt: den låter oss ana något av Jesu mysterium och hans hjärta som ständigt är riktat mot Fadern. I virrvarret i det liv och den värld som senare fördömer honom, också i de hårdaste och sorgligaste erfarenheter som han får stå ut med, också när han får uppleva att han inte har något ställe där han kan vila sitt huvud (jfr Matt 8:20), också när hat och förföljelse drabbar honom, så är Jesus aldrig en hemlös flykting: han har sin eviga boning hos Fadern.

Detta är den unika storheten hos Jesu bön: den Heliga Anden tar hans person i besittning, och Faderns röst intygar att han är den älskade, sonen i vilken han avspeglas helt och fullt.

Denna Jesu bön, som på Jordans strand är helt personlig – och så är den sedan under hela hans jordeliv -, blir vid pingsten, genom nåden, bönen hos alla dem som är döpta i Kristus. Han själv har utverkat denna gåva för oss, och han bjuder in oss att be så som han bad.

Om vi en kväll känner oss trötta och tomma i vår bön, om vi tycker att vårt liv har varit helt meningslöst, i den stunden skall vi därför be att Jesu bön också blir vår. ”Jag kan inte be idag, jag ve tinte vad jag skall göra: jag känner inte att jag kan göra det, jag är ovärdig”. I sådana stunder skall vi anförtro oss åt honom och låta honom be för oss. I denna stund står han inför Fadern och ber för oss, han är förebedjaren; han visar Fadern sina sår, för oss. Låt oss förtrösta på detta! Om vi förtröstar skall vi få höra en röst från himlen, starkare än den som stiger upp ur våra egna djup, och vi skall få höra denna röst viska ord av ömhet: “Du är Guds älskade, du är son, du är den himmelske Faderns glädje”. Just för oss, för var och en av oss ekar Faderns ord: också vi har förkastats av alla, som de värsta syndare. Jesus steg inte ned i Jordan för sig själv utan för oss alla. Det var hela Guds folk som gick till Jordan för att be, för att be om förlåtelse, för att ta emot detta botens dop. En teolog har sagt att de gick till Jordan “med bar själ och bara fötter”. Sådan är ödmjukheten. För att be krävs ödmjukhet. Han har öppnat himlen, så som Mose öppnade Röda havets vatten, för att vi alla skulle kunna gå in efter honom. Jesus har gett oss sin egen bön, som är hans kärleksdialog med Fadern. Han har gett oss den som ett treenighetens utsäde, som han vill skall slå rot i vårt hjärta. Låt oss ta emot det! Låt oss ta emot denna gåva, bönens gåva. Alltid med honom. Då kan vi inte göra fel.