Påven: Kyrkan får 13 nya kardinaler i slutet av november

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Tretton nya kardinaler, nio av dem under åttio år och därför med rätten att delta i en framtida konklav, och fyra över åttio år. Detta som alltid överraskande tillkännagivande, gjorde påven Franciskus vid slutet av Angelusbönen på söndagen den 25 oktober, samtidigt som han läste upp namnen på de nya kardinalerna.

Två från kurian

Två av de nya kardinalerna tillhör den romerska kurian: de är Biskopssynodens sekreterare, den maltesiska msgr. Mario Grech och italienaren Marcello Semeraro, tidigare biskop av Albano och nyvald prefekt för Helgonkongregationen.

Sex stiftsbiskopar

Vidare utnämner påven sex biskopar i stift runt om i världen: ärkebiskopen av Kigali, Rwanda, msgr. Antoine Kambanda; ärkebiskopen av Washington, i USA, msgr. Wilton Gregory; ärkebiskopen av Capiz, i Filippinerna, msgr. Jose Fuerte Advincula; ärkebiskopen av Santiago de Chile, msgr. Celestino Aós Braco; den apostoliska vikarien i Brunei, msgr. Cornelius Sim; ärkebiskopen av Siena, Italien, msgr. Augusto Paolo Lojudice.

Påven Franciskus har även valt en präst, franciskanpater Mauro Gambetti, till kardinal. Han är Custos över det heliga klostret i Assisi, som påven besökte senast i början av oktober för att underteckna sin nya encyklika ”Fratelli tutti”.

Fyra över 80 år

Till de nio kardinalerna under åttio år, la påven till namn på fyra nya kardinaler över åttio som inte kan bli valda till påve, eller delta i en konklav, ett påveval. Msgr. Felipe Arizmendi Esquivel, ärkebiskop emeritus av San Cristóbal de Las Casas, i Mexiko; den apostoliska nuntien msgr. Silvano Tomasi, tidigare permanent observatör vid FN i Genève, och sedan engagerad vid Avdelningen för integrerad mänsklig utveckling i kurian; kappucinpater Raniero Cantalamessa, det påvliga hushållets predikant, och slutligen församlingsprästen i det romerska Mariasanktuariet Divino Amore, don Enrico Feroci.

Kardinalernas uppdrag

Kardinalerna bär den klarröda färgen som indikerar på villigheten att offra sig "usque ad sanguinis effusionem", om så ända till blodsutgjutelse, i Petri efterträdares tjänst. Med tiden utvecklades en särskild kardinalsdräkt, med en bredbrättad hatt, som inte kardinalen inte bär längre men som används som heraldisk symbol. Nu nöjer sig påven med att sätta en röd kalott, ”zucchetto”, och en fyrkantig röd huvudbonad, en så kallad ”berretta”, på den nye kardinalens huvud under konsitoriet. Påven ger honom också en särskild ring.

”Inkardinerade” i Roms stift

Även om de bor i de mest avlägsna regionerna i världen blir de även en del av Roms stift genom att de tilldelas en titulärkyrka, eftersom de är ”inkardinerade” i stiftet som påven är biskop av.

Det latinska ordet cardinalis kommer av ordet för ”axel”, alltså något som något vrids runt. Redan från 400-talet används ordet för att ange att en präst hör till en viktig kyrka. Många europeiska språk säger fortfarande att en präst är ”inkardinerad” i ett stift. Kardinalerna var historiskt de viktigaste prästerna i stiftet Rom, för de var knutna till de viktigaste kyrkorna, nämligen församlingarna, de så kallade ”tituli”.

Tituärkyrka kommer alltså från tituli, som traditionellt var 25 församlingskyrkor i Roms kvarter, även om antalet varierade i verkligheten. De nämns första gången på slutet av 300-talet. När man idag bli kardinal blir man alltså knuten till en av dessa kyror med ett band som idag är rent symboliskt.

Vem väljs?

Kardinalens roll förblir huvudsakligen det de gjorde innan, att ha högt uppsatta uppdrag i Vatikanen eller styra en lokalkyrka. Kardinalerna ute i lokalkyrkorna brukade oftast leda väldigt stora och välkända stift. Valet berodde alltså inte så mycket på personen utan på stiftet han var biskop av. Påven Franciskus har ofta i sina val av kardinaler uppmärksammat lokalkyrkor i periferin, där kyrkan är minoritet eller lever i kontakt ed utsatta livssituationer.

När påvarna utnämner äldre kardinaler, som inte ens har varit biskopar, är det för att hylla deras livsgärning. Det kan ha varit inflytelserika teologer som Hans Urs von Balthasar eller Henri de Lubac eller Johannes Paulus II:s researrangör jesuiten Roberto Tucci.

Historia

Kardinaler kan också knytas till kyrkor med titeln diakonia, som anspelar på antikens sju diakoner, eller till de omgivande stiften, även om dessa försvunnit med tiden. Historiskt var det biskoparna i de sju omgivande stiften, diakonia, som, tillsammans med kardinalerna i Roms tituli kyrkor, var med om att viga Roms nye biskop. Under medeltiden blev dessa kardinaler den grupp som valde en ny påve och som fungerade som hans regering. Man kan alltså säga att kardinalskollegiet utvecklades från de viktigaste prästerna i stiftet Rom och dess närmsta omnejd.

Därför delas kardinaler in i prästkardinaler, diakonkardinaler och biskopskardinaler.