Hela påvens katekes - Bönen 25. Bönen och treenigheten 1
Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten
I vår serie katekeser om bönen skall vi idag och nästa vecka se hur bönen, tack vare Jesus Kristus, öppnar oss för treenigheten – Fadern, Sonen och Anden -, för det väldiga hav av Gud som är kärlek. Det är Jesus som har öppnat himlen för oss och låtit oss träda in i en relation till Gud. Det är han som har gjort detta: han har öppnat för oss denna relation till den treeniga Guden: Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Det är vad aposteln Johannes säger i slutet av inledningen till sitt evangelium: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (1:18). Jesus har förklarat vem han är, vem Gud är, Fader, Son och Helig Ande. Vi visste verkligen inte hur man skulle be: vilka ord, känslor och språk som var rätt att använda när man talar till Gud. I lärjungarnas bön till Mästaren, som vi ofta har påmint om i dessa katekeser, finns hela människans vacklande, hennes upprepade och ofta misslyckade försök att tala till Skaparen: “Herre, lär oss att be” (Luk 11:1).
Alla böner är inte lika, och alla är inte lämpliga. Bibeln själv berättar om många böner som har misslyckats och inte besvarats. Kanske är Gud ibland missnöjd med våra böner och vi märker de tinte ens. Gud ser på händerna hos den som per: för att de skall vara rena behöver man inte tvätta dem, det räcker att avstå från onda gärningar. Den helige Franciskus bad: “Nullu homo ène dignu te mentovare”, det vill säga “ingen människa är värdig att nämna dig” (Solsången).
Men kanske det mest gripande erkännandet av vår böns fattigdom kom från den romerske officer som en dag bad Jesus bota hans sjuke tjänare (jfr Matt 8:5-13). Han kände sig helt ovärdig: han var inte jude, han var en officer i den avskydda ockupationsmakten. Men han månade om sin tjänare, och därför vågar han, och säger: “Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk” (vers 8). Det är en mening som också vi upprepar varje gång vi firar eukaristin. Att samtala med Gud är en nåd: vi är inte värdiga, vi har inga rättigheter, vi ”haltar” med varje ord och varje tanke. Men Jesus är den port som öppnar detta samtal med Gud för oss.
Varför skulle människan vara älskad av Gud? Det finns inga uppenbara skäl, det finns ingen proportion… I många mytologier finns det ingen gud som bryr som vad som händer människorna. Gudarna blir bara irriterade av människorna och struntar i deras liv. Låt oss minnas Guds ord till sitt folk, som upprepas i Femte Mosebok: “Tänk efter, vilket folk har sina gudar så nära sig, som ni har mig nära er?” (jfr 5 Mos 4:7). Denna Guds närhet är uppenbarelsen! Några filosofer säger att Gud kan bara tänka på sig själv. Det är vi människor som försöker blidka guden och se bra ut i hans ögon. Därav kommer plikten att utöva en “religion” med rader av offer och fromhetsgärningar som man måste upprepa hela tiden för att blidka en stum och likgiltig Gud. Det finns ingen dialog. En väg till dialog med Gud öppnades av Jesus, av Guds uppenbarelse till Mose, när Gud presenterade sig; bibeln har öppnat vägen till en dialog med Gud. Låt oss minnas: “Vilket folk har sina gudar så nära sig, som du har mig nära dig?” Denna Guds närhet öppnar oss för ett samtal med honom.
En Gud som älskar människan: det skulle vi aldrig ha vågat tro på om vi inte hade lärt känna Jesus. Att lära känna Jesus har låtit oss förstå detta, har uppenbarat detta för oss. Den är den skandal som vi finner i liknelsen om den barmhärtige fadern, eller i den om herden som går för att söka upp det vilsegångna lammet (jfr Luk 15). Sådana berättelser hade vi inte kunnat föreställa oss eller ens förstå om vi inte hade mött Jesus. Vilken gud är beredd att dö för människorna? Vilken Gud älskar alltid och tålmodigt utan att kräva att bli älskad? Vilken Gud står ut med den fruktansvärda otacksamheten hos en som som begär att få ut sitt arv i förtid och sedan ger sig av och slösar bort allt? (jfr Luk 15:12-13).
Det är Jesus som uppenbarar Guds hjärta. Så berättar Jesus med sitt liv hur mycket Gud är fader. Tam Pater nemo: igen är fader som han. Faderskap är närhet, medlidande och ömhet. Det är hur han ger uttryck för sin faderlighet gentemot oss. Blott med svårighet och på avstånd kan vi föreställa oss den kärlek med vilken den allraheligaste treenigheten är havande, och vilken avgrund av ömsesidig välvilja som finns mellan Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Österländska ikoner låter oss ana något av detta mysterium som ligger till grund för hela världsalltets upphov och glädje.
Framför allt hade vi aldrig kunnat föreställa oss att denna Guds kärlek skulle ha flutit ut ända till vår mänsklighets strand: vi är den yttersta gränsen av en kärlek som saknar like på jorden. Katekesen förklarar: Jesu “heliga mänsklighet är således den väg, på vilken den helige Ande lär oss att be till Gud, vår Fader” (nr 2664). Och detta är vår tros nåd. Vi kunde inte hoppas på ett högre kall: Jesu mänsklighet – Gud har kommit nära i Jesus – han har ställt treenighetens eget liv till vårt förfogande, han har öppnat på vid gavel denna port till Faderns, Sonens och den Heliga Andens kärleksmysterium.
