Hela påvens katekes - Bönen 35. Vissheten att bönhöras
Bönen 35. Vissheten att bönhöras
Ett radikalt ifrågasättande av bönen kommer av något som vi alla kan iaktta. Vi ber och ber, och ändå verkar det ibland som om våra böner inte hörsammas. Det vi har bett om – för oss själva eller för andra – har inte förverkligats. Detta har vi ofta fått vara med om. Och om vi har bett om något riktigt gott (som förbön för en sjuk eller för att ett krig skall upphöra) så tycker vi att det är upprörande att vi inte blivit bönhörda Tänk på krigen, till exempel. Vi ber för att krigen skall upphöra, alla dessa krig i alla delar av världen, tänk på Jemen, tänk på Syrien, länder där det har varit krig i många år! Länder som plågas av krig, be ber, men krigen upphör inte. Varför inte? “En del slutar till och med att be, eftersom de tror att de inte blir bönhörda (Katolska kyrkans katekes nr 2734). Men om Gud är Fader, varför hör han inte vår bön? Han lovade att ge goda saker åt de barn som ber honom om dem (jfr Matt 7:10), varför svarar han inte på våra böner? Vi har alla fått vara med om detta: vi har bett och bett, för en sjuk vän, för en far eller mor, och sedan har de gått bort, Gud har inte hört vår bön. Det är en erfarenhet vi alla delar.
Katekesen ger en god sammanfattning av frågan. Den varnar oss risken att inte leva i en äkta troserfarenhet utan att förvandla gudsrelationen till något magiskt. Bönen är ingen trollstav: den är ett samtal med Herren. När vi ber kan vi riskera att inte tjäna Gud utan att kräva att han skall tjäna oss (jfr nr 2735). Det blir en bön som ständigt kräver, som vill styra händelserna enligt vår plan, som inte medger andra projekt än våra egna begär. Jesus har tvärtom visat stor vishet genom att lära oss “Fader vår”. Vi vet att det är en bön som enbart består av begärande bön, men de första vi uttalar är alla sedda ur Guds perspektiv. De ber inte att våra planer skall förverkligas, utan hans vilja med världen. Det är bättre att låta honom få sin vilja fram: “Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske” (Matt 6:9-10).
Och aposteln Paulus påminner oss om att vi inte ens vet hur vår bön skall vara (jfr Rom 8:26). Vi ber för våra behov, för sådant vi vill, “men är det bäst att be om det ena eller det andra?” Paulus säger: vi vet inte ens hur vår bön skall vara. När vi ber måste vi vara ödmjuka: det är den viktigaste inställningen när man skall be. På många håll går folk till kyrkan för att be, kvinnorna täcker huvudet med en slöja eller tar vigvatten när de börjar be, och så skall vi, när vi börjar be, säga att Gud skall ge oss det som han vet är bäst. När vi ber måste vi vara ödmjuka, för att våra ord verkligen skall bli en bön och inte bara tomt prat som Gud avfärdar. Man kan be om fel saker, som exempelvis att besegra en fiende i krig utan att fråga sig vad Gud tycker om det kriget. Det är lätt att skriva på ett standar att “Gud är med oss”. Många vill att Gud skall vara med dem, men få bryr sig om att se efter om de verkligen är med Gud. I bönen är det Gud som måste omvända oss, det är inte vi som skall omvända Gud. Det är ödmjukhet. Jag ber, men du, Herre, omvänd mitt hjärta så att jag ber om det jag skall be om, så att jag ber om det som är bäst för min andliga hälsa.
Ändå blir vi upprörda: när människor ber uppriktigt, när de ber om sådant som är i samklang med Guds rike, när en moder ber för sitt sjuka barn, varför verkar det ibland som om Gud inte hör vår bön? För att svara på denna fråga måste vi meditera över evangelierna i lugn och ro. Berättelserna om Jesu liv är fulla av böner: många människor som bär på sår på kroppen och i själen ber honom om att bli botade; någon ber för en vän som inte längre kan gå; fäder och mödrar som bär fram sina sjuka barn… Alla dessa böner är impregnerade av lidande. Det är en väldig kör som ber om hjälp: “Förbarma dig över oss!”
Vi ser att ibland svarar Jesus omedelbart, i andra fall skjuts svaret på framtiden: det verkar som om Gud inte svarar. Vi kan tänka på den kananeiska kvinnan som ber Jesus hjälpa hennes dotter. Hon får insistera länge innan hon blir bönhörd (jfr Matt 15:21-28). Hon har också ödmjukheten att lyssna till ord från Jesus som kan låta förolämpande: Det är inte rätt att kasta brödet åt hundarna. Men denna kvinna bryr sig inte om ifall hon blir förödmjukad: hon bryr sig bara om sin dotters hälsa. Så hon fortsätter: “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord”, och det tycker Jesus om. Uthållighet i bönen. Eller så kan vi tänka på den lame mannen som bars fram av sina fyra vänner. Jesus börjar med att förlåta hans synder, och först senare botar han honom i kroppen (jfr Mark 2:1-12). Ibland kommer alltså lösningen på problemet inte med en gång. Var och en av oss har varit med om detta i vårt eget liv. Mångas gånger har vi bett om en nåd, ja vi kan säga att vi har bett om ett mirakel, och inget hände. Men med tiden har allting fallit på plats på Guds eget sätt, inte så som vi ville just då. Guds tid är inte vår tid.
Ur denna synvinkel förtjänar särskilt berättelsen om när Jesus botade Jairos dotter (jfr Mark 5:21-33). En fader kommer rusande: hans dotter är sjuk, och därför ber han Jesus att hjälpa honom. Mästaren går genast med på att hjälpa honom, men medan de är på väg till hans hem inträffar ett annat helande, och sedan nås de av nyheten att flickan har dött. Det verkar vara slutet, men Jesus säger till fadern: ”Var inte rädd, tro bara” (Mark 5:36). ”Fortsätt att tro”: för det är tron som bär upp bönen. Och Jesus återväcker mycket riktigt flickan från dödens sömn. Men under en viss tid fick Jairos vandra i mörkret, enbart med trons låga. Herre, ge mig tro! Låt min tro växa! Att be om denna nåd, att ha tro. Jesus säger i evangelierna att tron förflyttar berg. Men det handlar om att tro på allvar. Jesus besegras av tron hos sina fattiga, sina män, och erfar en särskild ömhet inför denna tro. Och han hör deras bön.
Också den bön som Jesus riktar till Fadern i Getsemane tycks förbli ohörd. ”Fader, om det är möjligt, låt detta som väntar mig gå i från mig”. Det verkar som om Fadern inte har hört hans bön. Sonen får dricka lidandets kalk ända till botten. Men påskafton är inte sista kapitlet, för den tredje dagen, på söndagen, kommer uppståndelsen. Det onda är herre den näst sista dagen: kom ihåg det. Det onda är aldrig herre den sista dagen, nej: den näst sista dagen, stunden då natten är som mörkast, strax före gryningen. Där, den näst sista dagen, när det onda frestar oss att tro att det onda har vunnit: ”Ser du? Jag vann!” Det onda är herre den näst sista dagen: den sista dagen kommer uppståndelsen. Men det onda är aldrig herre den sista dagen: Gud är herre den sista dagen. För den hör bara till Gud, och det är den dag då all mänsklig längtan efter räddning skall uppfyllas. Den nästa sista dagen är ofta svår, för människans lidande är svårt. Men Herren finns, och på den sista dagen löser han allting.
