Hela påvens katekes - Bönen 34. Tankspriddhet, torrhet, leda

210521 Bönen 34. Tankspriddhet, torrhet, leda

Vi fortsätter att följa Katekesen i vår genomgång av den levande erfarenheten av bön för att visa på några vanliga svårigheter, som det är viktigt att känna igen och övervinna. Det är inte lätt att be: många svårigheter dyker upp i bönen. Man måste känna dem, identifiera dem och övervinna dem.

Det första problemet som dyker upp är tankspriddhet (jfr KKK nr 2729). Man börjar be och så börjar tanken irra runt in hela världen. Ditt hjärta är på en plats, din tanke på en annan… tankspriddhet i bönen. Bönen får ofta leva tillsammans med tankspriddhet. Vi upplever alla denna ständiga storm av bilder och illusioner i ständig rörelse som åtföljer oss också medan vi sover. Och vi vet alla att det inte är bra att ge efter för denna böjelse.

Kampen för att erövra och behålla koncentrationen gäller inte bara bönen. Om man inte uppnår tillräcklig koncentration kan man inte studera och inte heller arbeta ordentligt. Idrottsmän vet att man inte bara vinner tävlingar genom fysisk träning utan också genom mental disciplin: framför allt genom att förmå vara koncentrerad och upprätthålla uppmärksamheten.

Tankspriddhet är ingen synd men måste bekämpas. I vår tros arv finns en dygd som man ofta glömmer bort, men som det ofta talas om i evangelierna. Det handlar om att “vaka”. Och Jesus säger det ofta: “Vaka. Be”. Katekesen nämner detta uttryckligen i sina instruktioner om bön (jfr nr 2730). Ofta påminner Jesus sina lärjungar om plikten att leva ett nyktert liv, som leds av tanken att han förr eller senare kommer tillbaka, som en brudgum från bröllopet eller som en herre från en resa. Men eftersom vi inte vet dagen eller stunden då han återkommer är alla minuter i vårt liv dyrbara och får inte slösas bort i distraktioner. En stund som vi inte känner får vi höra vår Herres röst: den dagen, saliga de tjänare som han finner i arbete, som fortfarande är koncentrerade på det som verkligen räknas. De har inte slösat sina krafter på att följa alla aktiviteter de kommit att tänka på, utan de har fortsatt att gå på den rätta vägen, med att göra det goda och med att utföra sitt uppdrag. Detta är tankspriddhet: att tanken snurrar och snurrar… Den heliga Teresa kallade denna fantasi som snurrar i bönen ”hemmets galning”, som en galning som låter dig snurra runt… Vi måste hejda den och låsa in den med vår uppmärksamhet.

En helt annan fråga gäller torkan. Katekesen beskriver den så här: “Torkan drabbar den inre bönen när hjärtat tycks vara skilt från Gud och inte längtar efter andliga tankar, minnen och känslor. Detta innebär ögonblick av ren tro som i trofasthet mot Jesus håller ut i dödsångest och vid graven” (nr 2731). Torrhet får oss att tänka på långfredagen, på natten och på påskdagen, hela dagen: Jesus är inte där, han är i graven: vi är ensamma. Detta är den huvudsakliga tanken i torkan. Ofta vet vi inte vad torkan beror på. Det kan bero på oss själva, men också på Gud, som tillåter somliga situationer i vårt yttre eller inre liv. Eller ibland kan det vara en huvudvärk som hindrar dig från att träda in i bönen. Ofta vet vi inte varför. De andliga läromästarna beskriver troserfarenheten som en ständig omväxling av tider av tröst och förtvivlan; stunder när allt är lätt, medan andra är tunga. Ibland möter vi en god vän och frågar “hur har du det?” – ”Idag är jag nere”. Ibland är vi “nere”, vi har inga känslor, ingen tröst, vi klarar inte av det. Det finns sådana gråa dagar, det finns många sådana i livet! Men risken är att ha ett grått hjärta: när detta att vara ”nere” når hjärtat och gör att det insjuknar… det finns människor som lever med ett grått hjärta. Det är förfärligt: man kan inte be, man kan inte känna någon tröst med ett grått hjärta! Och man kan inte klara av andlig torka med ett grått hjärta. Hjärtat måste vara öppet och fullt av ljus, för att Herrens ljus skall kunna komma in. Och om det inte kommer in, måste man vänta tålmodigt. Men inte stänga in det i det gråa.

En annan sak är ledan, en annan brist, en annan last, som är en verklig frestelse mot bönen och i allmänhet mot det kristna livet. Ledan är “något slags depression som uppstår på grund av avkall på askes, mindre vaksamhet och hjärtats försumlighet” (KKK nr 2733). Den är en av de sju dödssynderna, för om den får näring av anspråksfullhet, kan den leda till själens död.

Hur skall man då göra i denna berg-och-dalbana av entusiasm och depression? Man måste lära sig att ständigt gå vidare. Det andliga livets verkliga framsteg är inte att mångfaldiga extaser utan att förmå hålla ut i svåra tider: gå vidare, gå vidare, gå vidare… Och om du är trött, stanna upp en stund, och fortsätt sedan att gå. Men uthålligt. Låt oss minnas den helige Franciskus liknelse om den fullkomliga glädjen: man mäter inte hur duktig en munk är i lycka som regnar från himlen, utan i hur han vandrar uthålligt, också när man inte känner igen honom, när han blir illa behandlad, också när han har förlorat den första tidens entusiasm. Alla helgon har genomgått denna ”mörka dal”, och vi skall inte bli upprörda om vi läser deras dagböcker och lyssnar till hur de berättar om kvällar då de bett utan att vilja göra det och utan att få ut något av det. Man måste lära sig att säga: “Även om du, min Gud, verkar göra allt du kan för att jag skall sluta tro på dig, så fortsätter jag tvärtom att be till dig”. De troende släcker aldrig bönen! Ibland kan den påminna om Jobs bön, när han inte accepterar att Gud behandlar honom orättvist, han protesterar och kräver att få sin rätt. Men ibland kan bön också vara att protestera inför Gud, eller, som en gammal kvinna sade, ”att bli arg på Gud är också ett sätt att be”, för barn blir ofta arga på sin pappa: det är ett sätt att ha en relation till sin pappa; för man erkänner honom som ”fader” och blir arg på honom…

Och också vi, som är mycket mindre heliga och tålmodiga än Job, vet att till sist, i slutet av denna tid av nedstämdhet, då vi har riktat stumma rop och många “ varför?” till himlen, skall Gud svara oss. Glöm inte bönen “varför?”: det är barnens bön när de inte längre förstår, och psykologerna kallar det ”varför-åldern”, för barnet frågar pappan: ”Pappa, varför…? Pappa, varför…? Pappa, varför…?” Men se upp: barnet lyssnar inte till pappans svar. Pappan börjar svara och då kommer barnet med ett nytt ”varför?”. Det vill bara ha pappans uppmärksamhet: och när vi blir litet arga på Gud och börjar säga ”varför?”, då drar vi vår faders hjärta till vår misär, till våra svårigheter, till vårt liv. Ja, låt oss våga säga till ”varför?” till Gud. För ibland är det bra att bli litet arg, för det väcker vår relation som barn till fadern, den relation som vi skall ha till Gud. Och med faderskärlek skall han ta emot också våra hårda och bittra ord som en gest av tro, som en bön.