Påven till Ungerns kristna och judar: Enhet och gemenskap

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Efter sitt möte med Ungerns biskopar i renässanssalen i Budapests konstmuséum, denna söndag 12 september, mötte påven Franciskus representanter för den ekumeniska gemenskapen Europeiska kyrkokonferensen, KEK, samt några judiska församlingar i muséets marmorsal.

Full enhet och gemenskap

”Bara om vi är fredens rötter och enhetens knoppar kan vi bli trovärdiga i världens ögon, som ser oss med nostalgi som får hoppet att blomma”. Påven betonade i sitt tal vikten av full enhet och gemenskap.

”Er närvaro sida vid sida uttrycker en stor önskan om enhet”, inledde påven och att detta vittnar om den vandring som de modigt och med god vilja går ”genom att stödja varandra under den Högstes blick, som välsignar bröderna som lever tillsammans” (jfr Ps 133:1).

Påven betonade att “den mest konkreta vägen mot full enhet” är bönen (jfr Joh 3:16).

Han uttryckte stor uppskattning för hur ”bröderna och systrarna i tron på Abraham, vår far” vittnar om ett engagemang för att bryta murarna mellan judar och kristna och ”önskar att i den andra inte längre se en främling, utan en vän, inte längre en motståndare, utan en bror och syster”. ”Fädernas Gud öppnar alltid nya vägar: som han gjorde öknen till en väg mot det Förlovade landet, så vill Han föra oss från hatets och likgiltighetens torra öknar till gemenskapens efterlängtade hemland”.

Gå ut, vandra och nå nya platser

Påven betonade: “Det är ingen slump att dem i Skriften som är kallade att följa Herren på ett speciellt sätt alltid måste gå ut, vandra, nå outforskade länder och nya platser. Vi tänker på Abraham, som lämnade hus, släktskap och hemland. Den som följer Gud är kallad att lämna. Vi uppmanas att lämna missförstånd från det förflutna och föreställningarna att ha rätt och ge andra fel, bakom oss, för att ge oss ut på vandringen mot hans löfte om frid, eftersom Gud alltid har fridsplaner, och aldrig dem för olycka (jfr Jer 29:11).”

Kedjebron, symbol för vänskapsband

Påven tog kedjebron i Budapest som exempel, som går mellan stadens två delar: “den sätter inte ihop dem, utan håller dem samman och så ska banden mellan oss vara”. Påven talade om betydelsen av att tillsammans främja en bildning i syskonskap med hänvisning till hotet om antisemitism. Det bästa sättet att stoppa dessa spänningar, sa påven, är att på ett positivt sätt samarbeta och främja syskonskapet. Bron lär oss också något annat, la påven till: ”den stöds av stora kedjor, bestående av många ringar. Vi är dessa ringar och varje ring är grundläggande: därför kan vi inte längre leva i misstänksamhet och okunnighet, i avlägsenhet och oenighet.”

“Ni som representerar majoritetsreligionerna har i uppgift att främja villkoren så att religionsfriheten respekteras och främjas för alla. Och ni har en förbildsroll gentemot alla: ingen ska kunna säga att splittrande ord kommer från Guds mäns läppar, utan bara budskap om öppenhet och frid. I en värld som splittras av för många konflikter är detta det bästa vittnesbördet som de, som har fått nåden att känna förbundets och fridens Gud, måste ge.”

Uppenbarelsens vittnen

Kedjebron är även stadens äldsta bro, påminde påven och talade om historiens vingslag av lidande, mörker, missförstånd och förföljelse, men även ett gemensamt andligt arv. ”Det är denna skatt – sa påven – som tillåter oss att tillsammans bygga en annan framtid”. Påven tänkte på de många personligheter som har burit fram Guds ljus i världens nätter, som poeten Miklós Radnóti, vars strålande karriär slogs sönder av blint hat för att han hade judiska rötter. ”Instängd i ett koncentrationsläger, i mänsklighetens mörkaste och mest fördärvade djup, fortsatte han att skriva poesi fram till sin död". En av hans poesisamlingar, berättade påven, som finns kvar från förintelsen ”vittnar om styrkan att tro på kärlekens värme i koncentrationslägrets kyla och belyser hatets mörker med trons ljus”. Påven sa att poeten ställde en fråga som återljuder idag: «Och du, hur lever du? Finner din röst eko i denna tid?»*. Påven betonade att även om ingen lyssnar eller om vi blir missförstådda, ”förnekar vi aldrig Uppenbarelsen, som vi är vittnen av i våra handlingar”.

Påven citerade vidare Radnóti, «Även jag är en rot nu… Jag var blomma och blev rot»*, och sa att “även vi är kallade att bli rötter”. ”Vi letar ofta frukter – resultat och beräftelse. Men Han, som får sitt Ord att bära frukt på jorden med samma mildhet som regnet får åkern att grönska (cfr Jes 55:10), påminner oss om att våra trosvandringar är frön: frön som omvandlas till rötter i jorden, rötter som ger näring åt minnet och får framtiden att gro. Det är detta som våra fäders Gud ber oss om, för att – som en annan poet skrev - «Gud väntar på en annan sida, Han väntar just i djupet av allt. Nere. Där rötterna finns»* (Rilke)”.

Världens nostalgiska ögon

Påven avslutade sitt tal till representanterna för Europeiska kyrkokonferensen och dem för ungerska judiska församlingar:

”Man når höjden endast om den är djupt rotad. Rotade i lyssnandet till den Högste och medmänniskorna, hjälper vi våra samtida att samlas och älska varandra. Bara om vi är fredens rötter och enhetens knoppar kan vi bli trovärdiga i världens ögon, som ser oss med nostalgi som får hoppet att blomma. Tack och god vandring!"

*reds övers