Hela påvens katekes - Josef 4. Josef, tystnadens man

211215 Josef 4. Josef, tystnadens man

Vi fortsätter att reflektera över Josef. Efter att ha talat om den miljö där han levde, hans roll i frälsningshistorien och hur han var en rättfärdig man och Marias man, tänkte jag idag se närmare på annan viktig sida hos honom: tystnaden. Ofta behöver vi tystnad. Tystnaden är viktig. Jag slås av den vers ur Vishetens bok som lästes med tanke på julen: ”När natten var försänkt i djupaste tystnad steg ditt ord ned på jorden”. I den tystaste stunden visade sig Gud. Det är viktigt att tänka på tystnaden i vår tid då den inte tycks ha så stort värde.

Evangelierna återger inga ord av Josef från Nasaret, han talade aldrig. Det betyder inte att han var tystlåten, nej, det finns en djupare mening i detta. Med sin tystnad bekräftar Josef vad kyrkofadern Augustinus skriver: “Ju mer Ordet växer i oss – det människoblivna Ordet  - desto färre blir orden” (Predikan 288, 5: PL 38, 1307). Ju mer Jesus  - det andliga livet – växer, desto färre blir orden. Vi blir mindre lika papegojor. Själve Johannes Döparen, han som är “en röst som ropar i öknen: ‘Bana väg för Herren, gör hans stigar raka’ (Matt 3:1), säger om Ordet: ”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30). Det betyder att han skall tala och jag hålla tyst, och med sin tystnad inbjuder Josef oss att göra plats för närvaron hos det människoblivna Ordet, för Jesus.

Josefs tystnad betyder inte att han var stum. Det är tystnad som är full av lyssnande, en verksam tystnad, en tystnad som visar hans stora inre liv. Johannes av Korset kommenterar så här: ”Fadern uttalade ett enda ord, och det var hans son, och det talar i evig tystnad, och i tystnad skall själen lyssna till det” (Dichos de luz y amor, BAC, Madrid, 417, n. 99).

Jesus växte upp i denna “skola” i hemmet i Nasaret med Maria och Josef som dagliga förebilder. Det är inte konstigt att han själv senare söker efter stunder av tystnad under sina dagar (jfr Matt 14:23) och uppmanar sina lärjungar att göra samma erfarenhet, till exempel när han säger ” Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite” (Mark 6:31).

Det vore bra om var och en av oss kunde lära sig av Josef att återvinna denna kontemplativa sida av livet, en sida som just tystnaden öppnar på vid gavel. Men vi vet alla av erfarenhet att det inte är lätt. Tystanden kan skrämma oss lite, för den ber oss att gå in i oss själva och möta den sannaste delen av oss själva. Och många människor är rädda för tystnaden, de måste prata eller lyssna på radio eller tv..., men de kan inte acceptera tystnaden för de är rädda. Filosofen Pascal sade att “all människornas olycka har en enda orsak: att inte förmå vara stilla i ett rum” (Tankar, 139).

Kära bröder och systrar, låt oss lära oss av Josef att odla rum av tystnad, där ett annat Ord kan träda fram, Jesus, Ordet: ordet hos den Heliga Anden som bor i oss och som bär på Jesus. Det är inte lätt att urskilja denna röst bland tusen röster av oro, frestelser, begär, hopp som vi hyser; men om vi inte lär oss att vara tysta kan också vårt tal sjukna in. I stället för att låta sanningen stråla kan det bli ett farligt vapen. Våra ord kan bli smicker, fåfänga, lögner, förtal. Erfarenheten visar att ”många är de som fallit offer för svärdet, men inte så många som tungans offer” (Jesu Syraks vishet 28:18). Jesus sade det klart och tydligt: den som talar illa om sin bror eller syster, den som förtalar sin nästa, är en mördare (jfr Matt 5:21-22). Den dödar med tungan. Vi tror inte på det, men det är sant. Låt oss tänka på de gånger då vi har dödat med tungan, vi skulle skämmas! Men det vore nyttigt för oss.

Bibelns vishet säger att “tungan har makt över liv och död, de som kan tygla den får njuta dess frukt” (Ords 18:21). Och aposteln Jakob skriver i sitt brev om ordets positiva och negativa makt med vältaliga exempel: “Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp. […] tungan är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. […] Med den tackar och lovar vi vår Herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse.” (Jak 3:2-10).

Detta är orsaken varför vi måste lära oss av Josef att odla tystnaden: ett inre rum i våra dagar där vi låter Anden ge oss nytt liv, trösta oss och tillrättavisa oss. Det handlar inte om att bli stumma utan om att odla tystnaden. Var och en av oss kan se in i sig själv: ofta utför vi ett arbete och när vi är färdiga letar vi genast efter telefonen för att göra något annat, så håller vi på hela tiden. Och det hjälper inte, det gör oss ytliga. Hjärtats djup växer med tystnaden, en tystnad som inte är stum utan som ger plats åt vishet, reflexion och den Heliga Anden. Ibland är vi rädda för stunder av tystnad, men vi skall inte vara rädda! Tystnaden är bra för oss. Det är välgörande för vårt hjärta och så botas också vår tunga, våra ord och framför allt våra val. Josef förenade nämligen tystnad och handling. Han talade inte, han gjorde, och han visar oss så det som Jesus en dag sade till sina lärjungar: ” Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja” (Matt 7:21). Vara tyst, tala när det behövs, bita sig i tungan ibland, det är bra, i stället för att säga dumheter.

Vi avslutar med en bön:

Helige Josef, tystnadens man,

du som i evangelierna aldrig säger ett ord,

lär oss att fasta från fåfänga ord,

att återupptäcka värdet i ord som bygger upp, som uppmuntrar, tröstar och stöttar.

Stå nära dem som lider av ord som sårar,

som onda ord och förtal,

och hjälp oss att alltid förena ord och handling. Amen.