Påven på Trettondagen: ”Livet behöver en inre längtan efter Gud"

Övers. Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Längtan stod som centralt tema i påven Franciskus predikan på Trettondagen då han firade mässan i Peterskyrkan. Med hjälp av de vise männens ”skola i längtan” visade påven på de viktiga stegen i vår trosresa: att bege sig av, att fråga att utmana vår tids Herodes, ta en annan väg hem, om nödvändigt och framför allt falla ner i tillbedjan, där Gud botar oss från begärens diktatur.

Hela påvens predikan på Trettondagen:

De tre vise männen beger sig till Betlehem. Deras pilgrimsfärd talar till oss: även vi är kallade att vandra mot Jesus, för han är Polstjärnan som lyser upp livets himmel och leder stegen mot den sanna glädjen. Men var började de vise männens pilgrimsfärd för att möta Jesus? Vad fick dessa män från öst att bege sig ut på en resa?

Sökare efter Gud

De hade utmärkta ursäkter för att inte lämna. De var vise män och stjärntydare, de var berömda och rika. När de väl hade uppnått en sådan kulturell, social och ekonomisk trygghet kunde de ha bestämt sig för att det de visste och det de hade, räckte, och lugnt stanna där de var.

Men istället låter de sig störas av en fråga och ett tecken: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp...” (Mt 2,2). Deras hjärta låter sig inte bedövas av apatin, utan törstar efter ljuset. Det släpar sig inte trött i lättja, utan tänds av längtan efter nya horisonter. Deras ögon är inte riktade mot jorden, utan är öppna fönster mot himlen. Som Benedictus XVI sa, de var "män med rastlösa hjärtan. […] Väntande män, som inte nöjde sig med sin säkra inkomst och sociala ställning […]. De var Guds sökare" (predikan, 6 januari 2013).

Sund rastlöshet

Denna sunda rastlöshet, som ledde dem till att vandra, var kommer den ifrån? Från längtan. Detta är deras inre hemlighet: konsten att längta. Låt oss begrunda detta. Att längta är att hålla elden inom oss vid liv – elden som driver oss att söka bortom det omedelbara, bortom det synliga.

Gud har skapat oss längtande

Det handlar om att välkomna livet som ett mysterium som överträffar oss, som en ständigt öppen spricka som inbjuder oss att se bortom, för livet är inte "bara här", det är också "bortom". Det är som en tom duk som behöver färg. En stor målare, Van Gogh, skrev att längtan efter Gud fick honom att gå ut på natten för att måla stjärnorna. För Gud har skapat oss så här: Han har knådat in längtan; orienterat oss, som de vise männen, mot stjärnorna. Vi är det vi längtar efter. För det är längtan som vidgar vår blick och driver livet vidare: bortom vanans barriärer, bortom ett liv som är tillplattat av konsumtion, bortom rutinens trötta tro, bortom rädslan att sätta oss själva på spel, att engagera oss för andra och för det goda. "Vårt liv - sa den helige Augustinus - är längtans gymnastik" (Betraktelser över 1:a Johannesbrevet, IV, 6).

Väcker våra ord längtan?

Bröder och systrar, precis som för de vise männen, är det för oss: livets resa och trons resa behöver längtan, en inre impuls. Vi behöver det som kyrka. Detta leder oss att fråga oss själva: var är vi på vår trosresa? Har vi inte suttit fast för länge, i en konventionell, yttre, formell tro som inte längre värmer hjärtat eller förändrar livet? Fyller våra ord och våra riter en längtan i människors hjärtan att röra sig mot Gud eller är det ett "dött språk", som bara talar om sig själv och till sig själv? Det är sorgligt när en trosgemenskap inte längre längtar utan istället, trött, släpar på med saker istället för att låta sig överväldigas av Jesus, av evangeliets störande och obekväma glädje.

Brist på längtan leder till leda

Troskrisen, i vårt liv och i våra församlingar, har också att göra med att längtan efter Gud försvinner. Det har att göra med andens sömn, med vanan att nöja sig med att leva för dagen, utan att ifrågasätta oss om vad Gud vill av oss. Vi har böjt oss för mycket över jordens kartor och glömt att se upp till himlen; vi är uppfyllda av mycket, men utan längtan efter det vi saknar. Vi är fixerade vid behov, på vad vi ska äta och vad vi ska klä på oss (jfr Mt 6,25), och låter längtan efter det som finns bortom försvinna. Vi befinner oss en församlingsbulimi som har allt samtidigt som man inte längre känner någonting i sina hjärtan, eftersom bristen på längtan leder till leda och likgiltighet.

Vad släcker vår längtan?

Men låt oss se på oss själva och fråga oss: hur är min trosresa? För att bege sig av och fortsätta behöver tron triggas av längtan, av att vara involverad i det äventyr som en levande och vital relation med Gud är. Men är mitt hjärta fortfarande besjälat av längtan efter Gud? Eller låter jag vanan och besvikelser släcka den? Idag är det dags att ställa oss dessa frågor. Idag är dagen att återvända till att ge vår längtan näring. Hur gör man det? Vi vänder oss till de vise männens ”skola i längtan”. Låt oss dra lärdom av de steg de tar.

De vise männens skola

I första hand lämnar de när stjärnan går upp: de lär oss att vi alltid måste bege oss iväg igen, varje dag, både i livet och i tron, för tron ​​är inte en förstelnande rustning, utan en fascinerande resa, en kontinuerlig och rastlös rörelse, alltid på jakt efter Gud.

Fråga

I Jerusalem ställer de vise männen en fråga: de frågar var barnet är. De lär oss att vi behöver ställa frågor, att noga lyssna på hjärtats och samvetets frågor; för det är ofta så Gud talar. Han tilltalar oss mer med frågor än med svar. Men låt oss också störas av barnens frågor, av tvivel, förhoppningar och önskningar från vår tids människor. Låt er ifrågasättas.

Utmana vår tids Herodes

Vidare utmanar de vise männen Herodes. De lär oss att vi behöver en modig, profetisk tro, som inte är rädd för att utmana maktens mörka logik utan vill så rättvisans och syskonskapets frö i ett samhälle där, än idag, många Herodes sår död och slaktar de fattiga och oskyldiga, inför mångas likgiltighet.

Ta en annan väg

Till sist tog de vise männen "en annan väg hem" (Mt 2,12): de provocerar oss att ta nya vägar. Det är den Helige Andens kreativitet, som alltid gör saker nya. Det är också en av synodens uppgifter: att vandra tillsammans och lyssna, så att den Helige Anden kan föreslå nya vägar, nya sätt att föra evangeliet till hjärtat hos dem som är likgiltiga, långt borta, hos dem som har tappat hoppet men letar efter det de vise männen fann, "en stor glädje" (Mt 2,10).

I tillbedjan renar Gud vår längtan

Kulmen av de vise männens resa är ett avgörande ögonblick: när de anländer till sitt mål, "föll de ner och hyllade barnet" (jfr v. 11). De tillber. Låt oss komma ihåg detta: trons resa får fart och är uppfylld endast i Guds närvaro. Bara om vi återerövrar dragningen till tillbedjan förnyas längtan. För längtan efter Gud växer bara genom att böja sig inför Gud, för att bara Jesus helar vår längtan. Från vad? Från begärens diktatur. Hjärtat blir faktiskt sjukt när längtan endast sammanfaller med begär. Gud, å andra sidan, upphöjer begären; renar dem, helar dem, botar dem från själviskhet och öppnar oss för kärleken till honom och till våra bröder och systrar. Låt oss, av denna anledning, inte glömma tillbedjan, låt oss stanna framför det Heliga Sakramentet, låt oss låta oss förvandlas av Jesus.

Vi drömmer, vi söker, vi tillber

I detta vår försäkran, som de vise männens, att även i de mörkaste nätterna lyser en stjärna. Det är Jesu stjärna, som kommer för att ta hand om vår bräckliga mänsklighet. Låt oss börja gå mot honom, låt oss inte ge apatin och uppgivenheten förmågan att spika fast oss i det platta livets vemod. Världen förväntar sig att de troende ska ge dem en förnyad drivkraft mot himlen. Liksom de vise männen lyfter vi våra blickar, vi lyssnar på hjärtats längtan, vi följer stjärnan som Gud låter lysa över oss. Som rastlösa sökare förblir vi öppna för Guds överraskningar. Vi drömmer, vi söker, vi tillber.