Påven på Kyndelsmässodagen: ”Förnya bilden av det gudsvigda livet"

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Den 2:a februari, 40 dagar efter jul, firar den katolsks kyrkan Kyndelsmässodagen, som även bär namnen Jungfru Marie kyrkogångsdag eller Herrens frambärande i Templet. Dagens ovanliga namn har sina rötter i det gamla svenska ordet för ljus – kyndel. Det rör sig om en av de äldsta kristna högtiderna då man liturgiskt firar hur Jungfru Maria 40 dagar efter Jesu födelse bär fram honom i templet. Sedan 1997 sammanfaller dagen med Världsdagen för det Gudsvigda Livet, som påven Johannes Paulus II instiftade.

Så på den 25:e Världsdagen för det Gudsvigda Livet firade påven Franciskus en mässa i Peterskyrkan klockan 17.30 på eftermiddagen tillsammans med representanter för en mångfald av de katolska ordnarna, gamla liksom nyare ordnar och kongregationer. Vid mässan i Peterskyrkan deltog även många andlig, från sina kloster runt om på jorden.

 Mässan inleddes med att påven Franciskus ledde den traditionella ljusprocessionen, då man sjunger antifonen tagen ur profeten Jesaja (40:10) Se, Herren kommer i makt och glans, och hans tjänares ögon skall skåda ljuset” Ljuset står i fokus då dagens evangelium återger om den gamle Symeons ord när han tog emot Jesusbarnet i templet och då kallade honom ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”.

Under sin predikan utgick påven från Symeons möte med Jesusbarnet och påven noterade att hans väntan inte hade varit passiv, utan full av rörelse: ”Ledd av Anden … han såg Herrens Messias…. och tog honom i famnen”  (jfr Luk 2:26-28).

Vem leder våra dagar?

Symeon är "ledd av Anden" (v. 27) sa påven och förklarade att det är ”själens rörelser som vi känner inom oss och som vi är kallade att lyssna på, att urskilja om de kommer från den Helige Ande eller från något annat.”

”Vem låter vi oss ledas av: av den Helige Ande eller av världens ande? Det är en fråga vi alla måste ställa oss, särskilt vi gudsvigda personer.”

”Varje dag går Symeon och Anna till templet, varje dag väntar de och ber, även om tiden går och ingenting verkar hända. De väntar hela livet, utan att bli avskräckta och utan att klaga, de förblir trogna varje dag och livnär hoppets flamma som Anden har tänt i deras hjärtan.

Vad leder våra dagar? Vilken kärlek driver oss framåt? Den Helige Ande eller stundens passion? Hur rör vi oss i kyrkan och i samhället?”

Påven betonade att ibland kan narcissismens mask eller längtan av beröm och uppmärksamhet gömma sig bakom goda gärningar. Han beskrev även risken med hur kommuniteter drivs av mekanisk upprepning snarare än att vara ledda av den Helige Anden, och han uppmanade till inre urskiljning.

Vad ser våra ögon?

Påven Franciskus talade vidare om hur Symeons ser Herren Messias och uppmanade de samlade till att fråga: Vad ser våra ögon?

”Trons stora mirakel… föds från den medlidande blick med vilken Gud ser på oss, smälter hårdheten i vårt hjärta, läker såren, ger oss nya ögon att se på oss själva och världen med. Nya ögon på oss själva, på andra, på alla situationer vi lever i, även de mest smärtsamma. Det är inte fråga om en naiv blick, som flyr verkligheten eller blundar för problemen, utan ögon som vet hur man "ser inuti" och "ser bortom"; som inte stannar vid skenet, utan också vet hur man går in i bräcklighetens och misslyckandenas sprickor och ser Guds närvaro.”

Vad ser våra ögon? Vilken bild har vi av det gudsvigda livet?, frågade påven, och beskrev hur världen ofta ”ser på det gudsvigda livet som ett "slöseri", något från det förflutna, något värdelöst. ”Vad ser vi?”

Påven sa att det gör honom gott att ”se äldre gudsvigda män och kvinnor, som fortsätter att le med ljusa ögon, och ge de unga hopp”. Han uppmanade till att öppna ögonen:

”Vi kan inte låtsas och fortsätta som om ingenting hade hänt, upprepa de vanliga sakerna, dra oss framåt av tröghet i det förflutnas former, förlamade av rädslan för förändring. Låt oss öppna våra ögon: genom kriser, avsaknaden av kallelser och krafter. Anden inbjuder oss att förnya vårt liv och våra kommuniteter.”

Vad omfamnar vi?

”Gud lade sin Son i våra armar för det är väsentligt att välkomna Jesus. Vad omfamnar vi?”, sa påven och fortsatte:

”Om gudsvigda saknar ord som välsignar Gud och andra, om glädjen saknas, om ivern fattas, om vi tröttnar på kommunitetslivet, så är det inte för att vi är offer för någon eller något, utan för att våra armar inte längre håller omfamnar Jesus. Då sluter sig hjärtat sig i bitterhet, i klagan över saker som går fel, i en stränghet som gör oss oviga, i överlägsna attityder.”

Påven sa att att omfamna Kristus gör oss ödmjuka och tillitsfulla; avstånden och konflikterna förvärras inte; och frestelsen att missbruka och skada någon systers eller brors värdighet släcks.

Låt oss göra som Simeon och Anna, avslutade påven Franciskus, som tålmodigt väntar på Herrens trohet och inte låter sig berövas på glädjen att möta honom. Låt oss sätta honom i centrum och fortsätta framåt med glädje.