Påven: Ett djävulskt våld i Ukraina som förstör livet
Katarina Agorelius – Vatikanstaten
Med blicken fäst på den barmhärtige samariern glömmer man inte bort de dramatiska konflikterna i Tigray och Ukraina - det sa påven Franciskus i sitt tal till deltagarna i ROACO:s generalförsamling, då han tog emot dem torsdagen den 23 juni i närvaro av kardinal Leonardo Sandri, prefekt för dikasteriet för östkyrkorna samt ordförande för ROACO, och kardinal Mario Zenari, apostolisk nuntie i Syrien. Mellan 21 och 23 juni höll ROACO - som finansierar hjälp till prästerskapet och de troende i östkyrkorna - sin 95:e plenarförsamling.
Där har man återvänt till Kain och Abels drama; våld som förstör livet har släppts lös, ett luciferiskt och djävulskt våld, som vi troende är kallade att reagera på med bönens kraft, med konkret hjälp i nästankärlek och med kristna medel, så att man ger plats för förhandling i stället för vapen.
Påvens och kyrkans omsorg
Påven tackade ROACO för att ta påvens och kyrkans omsorg till Ukraina och länderna där flyktingarna har välkomnats. Han uttryckte hopp om att Jesaias profetia om fred uppfylls, men erkände att allt verkar gå åt motsatt håll:
Maten blir knappare och vapnens dån starkare. Det är kainismens logik som idag rymmer historien. Men vi slutar inte att be, fasta, hjälpa och arbeta för att vägar mot fred får plats i konflikternas djungel.
Ge Syrien hopp
Sedan talade påven om Syrien:
I fattigdomens och modlöshetens öken, orsakat av tolv års krig och som har slagit ut det älskade och plågade Syrien, har ni som kyrka fått möjligheten att se att källorna endast flödar - för att slätterna ska blomstra igen och ge vatten till dem som törstar - om var och en kan överge en viss självreferens och lyssnar på andra för att urskilja verkliga prioriteringar. Visst, den handlar om en droppe i havet av behov, men en droppe från kyrkan får inte saknas, medan man förväntar sig att det internationella samfundet och lokala myndigheter inte släcker den sista lågan av hopp för detta mycket lidande folk.
Symfoni av nästankärlek
ROACO:s arbete stämmer med den universella kyrkans synodala väg, sa påven, där man rådfrågar varandra och vandrar tillsammans. Påven utryckte hopp om att man blir en ”symfoni av nästankärlek” för att underlätta en urskiljning och uppnår verkligt kyrkliga gemensamma val.
Fortsätt att söka överenskommelse och fly från varje frestelse till isolering och instängning i egna grupper, för att förbli öppen och välkomna de bröder och systrar som Anden har föreslagit, för att inleda upplevelser av närhet och tjänst till de katolska östkyrkorna i såväl hemlandet som i den så kallade förskingringen.
Synoden och Mellanöstern
Påvens tankar gick sedan till tioårsminnet som firas i september i år av publiceringen av Ecclesia in Medio Oriente, som utfärdades av Benedictus XVI. Han talade om de tragiska konflikterna under senaste tio åren i Irak, Syrien och Libanon, men även ljuspunkter som undertecknandet av i Dokumentet om mänskligt broderskap (A Document on Human fraternity).
Det kommer att bli nödvändigt att på plats kontrollera frukterna av synoden för Mellanöstern; under tiden är det nödvändigt att hitta aktuella verktyg och lämpliga sätt att uttrycka närhet till regionens kyrkor. Det är också önskvärt att man återupptar arbetet med samordning vad gäller Syrien och Irak som inleddes för några år sedan och lägga till Libanon i den gemensamma reflektionen.
