Påven: Kyrkan behöver helas. Må mödrar hjälpa till att läka såren

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Tisdagen den 26 juli, på festdagen för heliga Anna, deltog påven Franciskus i den traditionella pilgrimsfärden till sjön tillägnad helgonet, Lac Ste. Anne, och firade ordets liturgi. Urfolkets troende vördar högs heliga Anna och det var påvens stora önskan att besöka folket just vid detta firande. Tidigare samma dag firade påven mässan i Edmonton och reste efter lunch till sjön, som ligger 8 mil från staden. Påven gjorde korstecknet mot alla fyra väderstreck, som urfolken gör, och välsignade vattnet med vilket han bestänkte församlingen på sin väg från sjön till altaret.

Den första pilgrimsfärden till sjön Ste. Anne går tillbaka till juli 1889, organiserad av oblatmissionärerna, och har sedan gjorts varje år den på helgonets högtid. Med tiden har det blivit ett av de viktigaste andliga mötena för pilgrimer i Nordamerika och särskilt kärt för folket First Nations.

Trummor som hjärtslag

Påven säger i sin predikan att han är glad för att vara pilgrim här och att han tycker att trummorna som ackompagnerar varje moment genljuder många hjärtslag: ”Hur många hjärtan har inte kommit hit … för att finna tröst och styrka”

“Låt oss idag gå tillbaka till våra livskällor: till Gud, våra föräldrar och till heliga Annas hem, till far- och morföräldrarna, som jag hälsar med stor kärlek”.

Trons källa

Vi kontemplerar tyst vid detta vatten, som hjälper oss att återvända till trons källa, säger påven. ”I själva verket tillåter det oss att idealiskt vandra upp till de heliga platserna: att föreställa oss Jesus, som utförde mycket av sin tjänst precis vid stranden av en sjö, den Galileiska sjön”. Där, förklarar påven, predikade Jesus Guds rike, inte för utvalda religiösa personer utan för de mest olika folk, en uppblandning av mångfald. På detta sätt blev den platsen för förkunnelse om broderskap, som ”en revolution utan döda och skadade – en kärlekens revolution”.

Påven talar om hur tempelkällan är helande och ger liv (jfr Hes 47:8-9) och tänker på de äldre som med sitt levande trons vatten har släckt sina barns och barnbarns tröst. Profeten Hesekiel skriver om att vattnet förutom att ge liv, helar - något som för oss tillbaka till Galileiska sjöns strand, där Jesus "botade många som led av olika sjukdomar" (Mark 1:34), säger påven.

Helande

”Ikväll föreställer vi oss att stå kring sjön tillsammans med Jesus, medan han närmar sig och böjer sig ner och med medlidande och ömhet botar många sjuka i kropp och själ: besatta, spetälska, förlamade, blinda, men också utmattade, nedslagna, förvirrade och sårade människor”.

Påven säger att vi alla behöver bli helade av Jesus och ber för alla dem som lider av våldet de har utsatts för under kolonisationen och där familjer har slitits sönder.  

“Herre hjälp oss att läka våra sår. Vi vet att detta kräver engagemang, omsorg och konkreta handlingar från vår sida; men vi vet också, Herre, att vi inte kan göra det ensamma. Vi litar på dig och din mors och mormors förbön.”

Under erövringar, förklarar påven, var det Vår Fru av Guadalupe som gav urfolken tron, talade deras språk och bar deras kläder, utan våld och befallningar, och i Kanada skedde denna “moderliga inkulturering” genom heliga Anna. I internatskolor har många generationer barn istället hindrats från att ta emot detta arv: en "förlust” och "tragedi", säger påven men understryker att de inte får tappa hoppet:

”Er närvaro här är ett vittnesbörd om motståndskraft och en nystart, om en pilgrimsfärd mot helande, om ett öppet hjärta till Gud som helar vår gemenskap. Nu behöver vi alla, som kyrka, helande: vi behöver bli helade från frestelsen att sluta in oss i oss själva, från att välja försvar av institutionen snarare än sökandet efter sanning, från att föredra världslig makt framför evangelisk tjänst.”

Kyrkan - de fattigas moder

Påven betonar att kyrkan är kvinna och moder och han ber: Låt oss alla hjälpas åt att med Guds hjälp skapa en moderkyrka som ”kan omfamna varje son och dotter, är öppen för och talar med alla och som inte är emot någon, utan går alla till mötes”.

Om vi vill ta hand om och hela livet i våra samhällen, måste vi börja med de fattiga, de mest marginaliserade, säger påven och betonar att vi alltför ofta låter vi oss styras av intressen hos ett fåtal som har det bra.

”Det är nödvändigt se till periferin och lyssna på de minstas rop; det är nödvändigt att veta hur man lyssnar på smärtan hos dem som ofta i tysthet i våra trånga och avpersonifierade städer ropar: 'Lämna oss inte ensamma!'.

Bön och budskap

Påven lägger detta rop vid Kristi fötter och ber:

”Herre, liksom folket vid den Galileiska sjöns stränder inte var rädda för att ropa till dig, så kommer vi ikväll till dig med den smärta vi bär på. Vi visar dig vår torka och våra svårigheter, trauman av våldet som våra bröder och systrar lidit. På denna välsignade plats, där harmoni och fred råder, presenterar vi disharmonin i våra berättelser, de fruktansvärda effekterna av kolonisering, den outplånliga smärtan hos så många familjer, farföräldrar och barn.”

Han avslutar med ett ytterligare budskap:

”Jag vill att kyrkan ska vara sammanflätad med er, lika tätt och enat som trådarna i de färgade banden som så många av er bär. Må Herren hjälpa oss att gå framåt i helandeprocessen, mot en allt mer helad och förnyad framtid”.