Audiensen. Påven: Låt oss be till Jesus spontant, som när man pratar med en vän

VATICAN NEWS översättning Katarina Agorelius

Vid den allmänna audiensen den 28 september presenterar påven Franciskus sin tredje katekes i raden om urskiljning, reflekterar över urskiljningens beståndsdelar och betydelsen av förtrolighet med Herren. Här följer påvens ord i sin helhet.

Påvens ord

Kära bröder och systrar, goddag!

Vi återupptar katekeserna på temat urskiljning, och idag uppehåller vi oss vid det första av dess grundläggande beståndsdelar, som är bönen.

Bönen är ett oumbärligt hjälpmedel för andlig urskiljning, särskilt när det omfattar tillgivenhet, vilken gör att vi kan vända oss till Gud med enkelhet och förtrolighet, som man pratar med en vän. Det är att veta hur man går bortom tankarna, att komma in i intimitet med Herren, med en tillgiven spontanitet. Hemligheten med de heligas liv är förtrolighet och förtroende för Gud, som växer i dem och gör det allt lättare att känna igen vad som behagar Honom. Denna förtrolighet övervinner rädslan eller tvivlet om att hans vilja inte är till vårt bästa - en frestelse som ibland går genom våra tankar och gör hjärtat rastlöst och osäkert.

Urskiljningen kräver inte en absolut säkerhet, eftersom den rör livet och livet är inte alltid logiskt, utan har många aspekter som inte kan inneslutas i ett enda slags tänkande. Vi skulle vilja veta exakt vad som bör göras, men även när det sker agerar vi inte alltid därefter. Hur många gånger har inte även vi upplevt det som aposteln Paulus beskriver: «Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag» (Rom 7:19). Vi är inte bara förnuft eller maskiner, det räcker inte att få instruktioner för att utföra den: hindren, liksom hjälpen, för att bestämma sig åt Herren är framför allt känslomässiga.

Det är betydande att det första miraklet som Jesus utför i Markusevangeliet är en exorcism (jfr 1:21-28). I Karfarnaums synagoga befriar han en man från demonen och från den falska bilden av Gud som Satan sedan alltid föreslår: den av en gud som inte vill att vi ska vara lyckliga. Den besatte vet att Jesus är Gud men det leder inte till att han tror på Honom. I själva verket säger han: «du kommit för att ta död på oss» (vers 24).

Många, även kristna, tänker likadant: att Jesus nog kan vara Guds Son, men de tvivlar på att han vill att vi ska vara lyckliga; tvärtom befarar vissa att ta hans förslag på allvar betyder att förstöra sina liv, undertrycka våra önskningar och vår starkaste strävan. Dessa tankar dyker upp ibland inom oss: att Gud kräver för mycket av oss eller vill ta oss bort från det vi har mest kärt. Att han kort sagt inte vill oss helt väl. I stället såg vi vid vårt första möte, att tecknet på mötet med Herren är glädjen. Ledsamhet eller rädsla är i stället tecken på avstånd från Honom: «vill du gå in i livet, så håll budorden», säger Jesus till den rike mannen (Matt 19:17). Olyckligtvis för denne unge man, tillät några hinder honom inte att genomföra den önskan han hade i sitt hjärta, att följa den "gode mästaren" närmare. Det var en intresserad och företagsam unga man som hade tagit initiativet att möta Jesus, men han hade också mycket splittrade känslor, för att tillgångarna var för viktiga för honom. Jesus tvingar honom inte att ta beslut, men texten förklarar att den unge gick sin väg från Jesus «bedrövad» (vers 22). Den som går bort från Herren är aldrig nöjd, trots att den äger ett stort överflöd av tillgångar och möjligheter.

Att urskilja är inte enkelt, för att skenet bedrar, men förtroligheten med Gud kan på ett milt sätt lösa tvivel och rädsla, och göra vårt liv alltmer mottagligt för hans «milda ljus», enligt helige John Henry Newmans fina uttryck. Helgonen lyser av det reflekterande ljuset och visar i enkla handlingar i sina dagar Guds kärleksfulla närvaro, som gör det omöjliga möjligt. Man säger att två makar som har levt tillsammans en lång tid i kärlek tillslut liknar varandra. Något liknande kan man säga om den kärleksfulla bönen: på ett successivt, men effektivt, sätt gör den oss alltmer kapabla att känna igen det som räknas som en persons natur som något som springer ur djupet av vårt väsen.

Vi ber om denna nåd: att leva i vänskapsrelation med Herren, som en vän talar till en vän (jfr S. Ignazio di L., Andliga övningar, 53). Det är en nåd som vi bör be om för varandra: se Jesus som vår största och trognaste Vän, som inte utpressar och framförallt aldrig överger oss, inte ens när vi tar avstånd från Honom.