Påven i Kazakhstan: Tron växer genom vittnesmål

Bénédicte Cedergren - Vatikanstaten

Den Helige Paulus berättar för oss att Guds mysterium har uppenbarats för alla folk, och inte bara för det utvalda folket eller för någon religiös elit. Som den helige aposteln förklarar, så kan var och en av oss närma sig Gud, eftersom alla folk har, genom Hans evangelium, blivit

“våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte.” (Ef 3:6) Var och en av oss kallad att ärva och ta emot evangeliets löfte!

Centralasiens rika katolska historia

I sitt tal reflekterade Påven över hur Kazakhstans många aktiva kristna kommuniteter har sina rötter i Centralasiens rika katolska historia:

“Jag tänker på kristendomens spridning i Centralasien, som började redan under de första århundradena, på de många evangelister och missionärer som ägnade sina liv åt att sprida evangeliets ljus, och grundade samhällen, helgedomar, kloster och gudstjänstlokaler. Vi måste hedra och bevara detta kristna och ekumeniska arv, denna vidareförmedling av tron, som ägde rum tack vare många vanliga människor, så många mor- och farföräldrar, fäder och mödrar. På vår egen andliga och kyrkliga resa bör vi alltid minnas dem som först förkunnade tron för oss.”

Hans Helighet påpekade att det inte handlar om att nostalgiskt se tillbaka på det förflutna och fastna i det, utan om att minnas de som vandrat före oss och förkunnat tron för oss. Det handlar om att fortsätta förundras över Guds mysterium, över den nåd och barmhärtighet Han visat sitt folk, och låta våra hjärtan fyllas med tacksamhet för vad Herren gjort för oss.

Utan det levande minnet om de som spridit evangeliets ljus och förmedlat oss tron, fortsatte Påven, riskerar vår glädje, tro och tacksamhet till Gud att snabbt dö ut. Istället riskerar vi att sätta all vår tillit i oss själv och och se allt som vår egen förtjänst och ej Guds.

Tron växer genom vittnesmål

När vi blickar tillbaka på vårt katolska arv, förklarade Påven, kan vi se att tron inte förmedlats från generation till generation som en samling av förutbestämda och tidlösa idéer.

“Nej,” förklarade Hans Helighet, “vår tro har förts vidare ‘genom livet’, genom vittnen som kastat evangeliets ljus över olika situationer för att belysa och rena dem och sprida Jesu tröstande värme, glädjen över Hans frälsande kärlek och hoppet om Hans löfte. Genom att minnas, lär vi oss att tron växer genom vittnesmål.”

Hans Helighet påminde särskilt att alla är kallade till att förmedla tron genom vittnesmål. Påven uppmande biskopar, präster, diakoner, konsekrerade män och kvinnor och det trogna lekfolket att aldrig tröttna på att vittna om tron och att fortsätta förkunna evangeliet. 

På detta sätt förblir tron levande. Efter allt är tron, fortsatte Påven, är inte en vacker utställning av föremål från ett avlägset förflutet, utan en ständigt närvarande händelse, ett möte med Kristus som äger rum här och nu i våra liv.

Omfamna Kyrkans litenhet i landet

Även om landets enorma storlek kan få många att känna sig “små”, otillräckliga eller oförmögna att nå ut till dem som befinner sig i landets hörn, försäkrade Påven Franciskus mötesdeltagarna om att det finns en stor nåd i att vara liten. 

Ja, om vi ser saker och ting med Jesu hoppfulla blick gör vi en överraskande upptäckt: evangeliet säger att det är en välsignelse att vara “liten”, att vara fattig i anden (jfr Mt 5:3). Det är efter allt precis när vi väl erkänner vår litenhet som vi ödmjukt kan överlämna oss själva till Gud.

Att vara liten påminner oss också om att vi inte är självförsörjande: vi behöver Gud. Men vi behöver också andra: våra kristna systrar och bröder, och också de som har andra religiösa övertygelser än vår egen, och alla män och kvinnor av god vilja. Må vi i en anda av ödmjukhet inse att det endast är tillsammans, i dialog och med ömsesidig acceptans, som vi verkligen kan åstadkomma något gott för allas bästa.

Detta, fortsatte Påven, är Kyrkans särskilda uppgift i Kazakhstan: att inte vara en grupp som sluter sig för att den känner sig liten, utan att vara en levande, hopfull gemenskap öppen för andra, för Guds framtid och för den Helige Andes förnyelse.

Konsekration till Fredens Drottning

Påven Fransiskus avslutade mötet med en särskilt konsekration till Marias allra heligaste hjärta, som Kazakhstan vördar som Fredens Drottning.

Enligt traditionen ägde ett vackert tecken på hennes moderskärlek rum i en tid av svårigheter när många människor deporterades och andra tvingades svälta och frysa ihjäl. Som en öm och omtänksam moder lyssnade Guds Moder Maria till de böner som hennes barn framförde till henne: mitt under en bitterkall vinter smälte plötsligt snön och avslöjade en sjö full av fisk som kunde mätta många svältande människor.

Påven avslutade: “Må Vår Fru på samma sätt tina kalla hjärtan, fylla våra kommuniteter med en förnyad broderlig värme och skänka oss ett nytt hopp och ny entusiasm för evangeliet!”