Påvens predikan under julnattens mässa: "I krubban är Gud nära, fattig och gripbar"
översättning Charlotta Smeds - Vatikanstaten
Klockan 19,30 på julafton presiderade påven Franciskus julnattens heliga mässa. I sin predikan stod betydelsen av krubban i centrum för påvens reflektion.
Påvens predikan:
Vad kan den här natten fortsatt ha att säga till våra liv? Två tusen år efter Jesu födelse, efter så många jular tillbringade bland dekorationer och gåvor, efter så mycket konsumtion som har slagit in mysteriet vi firar, finns det en risk. Vi vet mycket om julen, men vi glömmer dess verkliga innebörd. Så hur ska vi återupptäcka meningen med julen? Först och främst, var går vi för att hitta den? Evangeliet om Jesu födelse verkar ha skrivits just för detta syfte: för att ta oss i handen och leda oss dit Gud vill att vi ska gå.
Evangeliet börjar med en situation som inte är olikt vår egen: alla är upptagna och gör sig redo för en viktig händelse, den stora skattskrivningen, som krävde mycket förberedelser. På det sättet var stämningen väldigt lik vårt moderna julfirande. Men evangeliet tar snart avstånd från det världsliga scenariot; det flyttar snart vår blick till något annat, som det anser vara viktigare. En liten och till synes obetydlig detalj som evangeliet ändå nämner tre gånger, alltid i förhållande till de centrala gestalterna i berättelsen. Först lägger Maria Jesus "i en krubba" (Luk 2:7); sedan berättar änglarna för herdarna om "ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba" (v. 12); och slutligen herdarna, som finner "barnet som låg i krubban" (v. 16). För att återupptäcka innebörden av julen måste vi se till krubban. Men varför är krubban så viktig? Eftersom det är tecknet, och inte av en slump, med vilket Kristus uppenbarar sig i denna värld. Det är så han tillkännager sin ankomst. Det är så som Gud föds i historien, så att själva historien kan återfödas. Vad säger krubban då till oss? Åtminstone tre saker: närhet, fattigdom och gripbarhet.
Närhet
Närhet. Krubban är en foderhållare, för att maten ska kunna ätas snabbare. På så sätt kan den symbolisera en aspekt av vår mänsklighet: vår girighet att konsumera. Medan djur äter i sina bås förtär män och kvinnor i vår värld, i sin hunger efter rikedom och makt, till och med sin nästa, sina bröder och systrar. Så många krig! Och på så många platser, än idag, behandlas människovärdet och friheten med förakt! Som alltid är de främsta offren för denna mänskliga girighet de svaga och de utsatta. Även den här julen, som i Jesu fall, ger en värld lysten på pengar, makt och nöje inte plats för de små, för de så många ofödda, fattiga och bortglömda barnen. Jag tänker framför allt på de barn som slukas av krig, fattigdom och orättvisor. Men Jesus kommer precis dit, som ett barn i avslagens krubba. I honom, i barnet i Betlehem, är varje barn närvarande. Och vi är där inbjudna att se livet, politiken och historien med barnens ögon.
I avslagens och obehagets krubba gör Gud sig närvarande. Han kommer dit för att där finns vår mänsklighets problem: den likgiltighet som skapas av den giriga brådskan att äga och konsumera. Där, i krubban, föds Kristus, och där upptäcker vi hans närhet till oss. Han kommer dit, till en foderhållare, för att bli vår föda. Gud är ingen fader som slukar sina barn, utan Fadern som i Jesus gör oss till sina barn och föder oss med sin ömma kärlek. Han kommer för att röra vid våra hjärtan och berätta för oss att endast kärlek är den kraft som förändrar historiens gång. Han förblir inte avlägsen och mäktig, utan närmar sig oss i ödmjukhet; lämnar sin tron i himlen och låter sig läggas i en krubba.
Käre bror, kära syster, inatt närmar sig Gud dig, för du är viktig för honom. Från krubban, som föda för ditt liv, säger han till dig: ”Om du känner dig förtärd av händelser, om du slukas av en känsla av skuld och otillräcklighet, om du hungrar efter rättvisa, är jag, din Gud, med dig. Jag vet vad du upplever, för jag upplevde det själv i krubban. Jag känner till dina svagheter, dina brister och din historia. Jag föddes för att berätta att jag är, och alltid kommer att vara, nära dig”. Julkrubban, det gudomliga barnets första budskap, berättar att Gud är med oss, att han älskar oss och söker oss. Så ta modet till dig! Låt dig inte övervinnas av rädsla, uppgivenhet eller modlöshet. Gud föddes i en krubba för att du ska kunna återfödas där du trodde att du hade nått botten. Det finns ingen ondska, det finns ingen synd, från vilken Jesus inte vill frälsa dig. Och det kan han. Julen betyder att Gud är nära oss: låt tilliten återfödas!
Fattigdom
Krubban i Betlehem talar inte bara till oss om närhet, utan också om fattigdom. Runt krubban finns det inte mycket - hö och halm, några få djur, och lite annat. Folk var varma på härbärget, men inte här i stallets kyla. Men det är där Jesus föddes. Krubban påminner oss om att han endast var omgiven av kärlek: Maria, Josef och herdarna; alla fattiga personer, förenades i tillgivenhet och häpnad, inte av rikedom och stora möjligheter. Krubbans fattigdom visar oss därför var de sanna rikedomarna i livet finns: inte i pengar och makt, utan i relationer och personer.
Och den första personen, den största rikedomen, är Jesus själv. Men vill vi stå vid hans sida? Närmar vi oss honom? Älskar vi hans fattigdom? Eller föredrar vi att vara bekvämt förbundna med våra egna intressen och bekymmer? Och besöker vi honom där han finns, nämligen i vår världs fattiga krubbor? För det är där han är närvarande. Vi är kallade att vara en kyrka som tillber Jesus som är fattig och som tjänar honom i de fattiga. Som en helig biskop en gång sa: "Kyrkan stöder och välsignar ansträngningar att förändra orättvisans strukturer och ställer bara ett villkor: att social, ekonomisk och politisk förändring verkligen gynnar de fattiga" (O.A. Romero, Pastoralt budskap 1 januari 1980).
Visst är det inte lätt att lämna världslighetens behagliga värme för att omfamna Betlehemstallets avskalade skönhet, men låt oss komma ihåg att det inte är sann jul utan de fattiga. Utan de fattiga kan vi fira jul, men inte Jesu födelse. Kära bröder, kära systrar, på julen är Gud fattig: må kärleken återfödas!
Gripbarhet
Vi är nu framme vid den sista punkten: krubban talar till oss om det gripbara. Ja, ett barn som ligger i en krubba är en slående, stark scen. Det påminner oss om att Gud verkligen blev kött. Resultatet är att alla våra teorier, våra fina tankar och våra fromma känslor inte längre räcker. Jesus föddes fattig, levde fattig och dog fattig; han pratade inte så mycket om fattigdom, som han levde den, ända till slutet, för vår skull. Från krubban till korset var hans kärlek till oss alltid gripbar, konkret. Från födseln till döden omfamnade snickarens son det sträva träet, vår existens hårdhet. Han älskade oss inte bara i ord, men med fullkomligt allvar!
Följaktligen nöjer sig inte Jesus med yttre sken. Han som tog på sig vårt kött vill ha mer än bara goda avsikter. Han som föddes i krubban kräver en konkret tro, som består av tillbedjan och välgörenhet, inte tomma ord och ytlighet. Han som låg naken i krubban och hängde naken på korset, ber oss om sanning, han ber oss gå till sakernas blotta verklighet, och att vi, vid krubbans fot lägger alla våra ursäkter, vårt rättfärdigande och vårt hyckleri. Han som är ömt lindad av Maria vill att vi ska klä oss i kärlek. Gud vill inte ha yttre sken utan det gripbara. Må vi inte låta denna jul passera utan att göra något gott. Låt oss, eftersom det är hans högtid, ge honom de gåvor som gläder honom! På julen är Gud konkret: låt oss i hans namn väcka ett litet hopp till liv hos dem som är uppgivna!
Jesus, vi ser dig ligga i krubban. Vi ser dig så nära, alltid vid vår sida: tack Herre! Vi ser dig fattig, för att lära oss att sann rikedom inte finns i saker utan i personer, och framför allt i de fattiga. Förlåt oss, om vi har misslyckats med att se och tjäna dig i dem. Vi ser dig som gripbar, eftersom din kärlek till oss är konkret. Hjälp oss att ge kött och liv till vår tro. Amen.
