Påven vid audiensen: Låt oss ta hjälp av lilla Thérèses vittnesbörd

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

"Det som händer då vi reflekterar över passionen för evangeliseringen och apostolisk iver är fint”. Under onsdagens allmänna audiens den 7 juni fortsatte påven sin rad katekeser om helgon som personifierar apostolisk iver, den sextonde i raden, och talade om heliga Thérèse av Jesusbarnet, missionens skyddshelgon. Påven berättade att han med anledning av 150-årsfirandet av hennes födelse 2023 planerar att ägna ett apostoliskt brev åt henne. Under audiensen var helgonets samt hennes heliga föräldrars relikskrin placerade intill påven.

“Missionens skyddshelgon”

"Hon är missionens skyddshelgon men missionerade aldrig”, sa påven och förklarade detta med att hennes hjärta var livfullt och missionerande trots att hennes hälsa var bräcklig, så till den grad att hon dog endast vid 24 års ålder.

I sin dagbok berättar hon att hon ville missionera hela livet och i världens ände, förklarade påven, och hon var andlig syster med många missionärer som hon brevväxlade med, bad och ständigt offrade sig för, "som en dold motor ger ett fordon styrkan att fortsätta framåt".

Inte söka tröst för sig själv, utan för Jesus

Hennes liv i klostret var inte lätt, ”men hon accepterade allt med kärlek, tålamod och offrade tillsammans med sjukdomen även kritik och missförstånd” för kyrkans bästa. Påven frågade sig varifrån hon fick sin glädje och missionerande kraft ifrån och nämnde två episoder från helgonets liv innan hon gick i kloster. Först, julnatten 1886 då Thérèse var 14 år. En ledsam situation i familjen får henne att gråta men hon glömmer bort det snabbt och återupptäcker glädjen och kärleken. Påven förklarade att hon kände nästankärleken fylla hjärtat och behovet av att glömma bort sig själv och från den stunden vände sin iver till andra, för att de skulle finna Gud - istället för att söka tröst för sig själv föreslår hon att trösta Jesus och få själar att älska honom.

Förbönens styrka

Lilla Thérèses iver vänder sig särskilt till syndare, sa påven och nämnde den andra episoden. Hon får kännedom om en dödsdömd man, som heter Enrico Pranzini och får veta att han inte vill få tröst av tron men börjar be för hans omvändelse och för att han ska visa ”ett litet tecken på ånger och ge plats för Guds barmhärtighet”. Helgonet läser i tidningen dagen efter avrättningen att Pranzini precis innan han placerade sitt huvud vid giljotinen plötsligt vände sig om och tog tag i ett krucifix som prästen räckte honom och kysste Jesu heliga sår tre gånger. Helgonet kommenterar: “Sedan gick hans själ för att ta emot den barmhärtiga domen från Honom som förklarade att det i himlen kommer att finnas mer glädje för en syndare som gör bot än för nittionio rättfärdiga människor som inte behöver bot!".

Leva som Guds verktyg

Påven Franciskus betonade att missionens drivkraft är just denna förbön som kommer av nästankärleken och han underströk att en missionär inte bara är den som reser långt och lär sig nya språk, utan den som missionerar där den är och som lever som Guds verktyg.

”Detta är apostolisk iver – avslutade påven – låt oss alltid komma ihåg det. Det fungerar aldrig genom proselytism eller tvång, utan genom dragningskraft. … Kyrkan behöver, framför många medel, metoder och strukturer som ibland distraherar från det väsentliga, hjärtan som Thérèsas, hjärtan som drar människor till kärlek och för dem närmare Gud. Och vi ber helgonet - vi har relikerna här - om nåden att övervinna vår egoism och om lidelsen att gå i förbön, så att denna dragningskraft ska vara större hos folket och för att  Jesus ska bli känd och älskad.