Påven vid Korsvägsandakten: Jesus väntar på att vi öppnar våra själars fönster

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

Korsvägsandakten på fredagskvällen ägde rum som ett skådespel på byggställningarna i Edoard VII parken i Lissabon, som ett imaginärt Golgota, så att alla skulle kunna ta del av tolkningen av Jesus lidande och död. 50 ungdomar från 21 länder runt om i världen, bar Kristi kors från station till station för att minnas hans lidande och död. ””I korsets lidande ser vi även hur vacker kärleken är”, sa påven till de 800 000 närvarande.

Korset symboliserar kärlekens skönhet

Jesus vandrade hela sitt liv, tog hand om de sjuka, hjälpte de fattiga, undervisade och förkunnade, men det är vägen till Golgata som förblir djupt ingraverad i allas hjärtan. Hans resa "är Gud som kommer ut ur sig själv för att vandra bland oss", upprepade påven, "och han gör detta av kärlek".

Korset som följer med varje Världsungdomsdag, förklarar han, är ikonen för denna resa. Det är ”den största meningen med den största kärleken”, den ”med vilken Jesus vill omfamna vårt liv.”

”Korset vittnar om lidande men vi ser även hur vacker kärleken är”, understryker påven, som berättar om vad en troende en gång sa till honom: "Herre, på grund av din outsägliga smärta kan jag tro på kärleken".

De ungas vittnesmål

Jesus vandrar också med Caleb, 29 år gammal från USA, som under korsvägsandakten vittnade om sin kamp med depression, självskadebeteende och drogberoende tills mötet med Jesus tillät honom att ta kontroll över sitt liv utan att falla tillbaka till gamla vanor och att låta honom möta sin fru. Han går med Esther, en 34-årig spansk kvinna i rullstol efter en trafikolycka som tillsammans med sin nuvarande man Nacho bestämde sig för att avbryta hennes graviditet men som nu, efter att Herren sökte henne med sin stora och oförklarliga kärlek, är mamma till lilla Elisabeth. Och han vandrar med João, ett 23-årigt portugisiskt offer för mobbning och psykiska problem efter isolering och pandemin, som fick hjälp varje gång han föll tack vare tron.

Ungdomars rädsla och oro

Meditationerna vid de 14 olika stationerna är skrivna av jesuitfadern Nuno Tovar de Lemos, som utarbetade dem efter att ha tagit del av en undersökning bland unga i 20 länder i världen om vad som är deras största oro.

Krig, attacker, masskjutningar, religiös förföljelse av minoriteter plågar en värld vars resurser utnyttjas okontrollerat och där människor dör av hunger – medan andra blir sjuka av att äta för mycket – eller flyr från omänskliga situationer. Våld i äktenskap och relationer, barnmisshandel, mobbning, maktmissbruk, mobbning, ångest, depression följer ofta barns liv, i "familjer där tunga ord kastas som stenblock" och bristande hänsyn till äldre.

Sedan finns det en svårighet att älska och en oförmåga att agera för att uppnå en påtvingad och självcentrerad modell av lycka, där lyckan uppfylls endast i väntan på det perfekta leendet för en selfie och på artificiell uppmärksamhet från en "like", såväl som rädslan för att bli beroende av droger, pornografi och alkohol. "Vi är oförmögna att fatta beslut, och vi inte kan se i vilken riktning historien ska kunna fortsätta", vittnar de: "vi ser bara vägen blockerad av stora hinder framför oss".

Ta alltid risken att älska

Påvens inbjudan är en uppmaning att inte att vara rädda, för Jesus går mot korset och dör på korset så att vår själ ska kunna le. "Alla har vi gråtit i livet och vi gråter fortfarande", sa han och frågade vad som fick dem att gråta. Det är där Jesus är med oss, "och följer oss i mörkret som leder oss till tårar".

”Han går och väntar med sin kärlek, med sin ömhet." att ge oss tröst, att torka våra tårar med sin ömhet”. Väntar på att se "våra själars öppna fönster":

”Isolerade själar är så sorgligt. De sår inåt och ler inåt". Kristus "vill fylla vår rädsla med sin tröst". Han väntar på att vi ska omfamna "risken att älska." En risk som, försäkrar påven, alltid är värd att löpa.