Påven till den romerska kurian: "Endast de som älskar går framåt"
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Torsdag morgon, den 21 december, tog påven Franciskus sedvanligt emot sina närmaste medarbetare vid den romerska kurian inför julen. Hans tal gick i den pågående synodala processens anda - lyssna, urskilj och vandra tillsammans med de troende.
Lyssna med hjärtat
Förebilden är Jungfru Maria, förklarade påven då han uppmanade till att lyssna och även göra det med ”hjärtats öra”, som helige Benedikt kallade det. Marias öppenhjärtliga mottagande av ängelns budskap, sa påven, tjänar som en påminnelse om att sant lyssnande innebär en inre öppenhet som går utöver enbart utbyte av information "eftersom viktigare än någon föreskrift, är vårt behov av att ingå en relation med Gud genom att acceptera gåvan av den kärlek som han kommer för att ge oss."
Påven betonade vikten av ödmjukhet i lyssnandet och sa: "Det finns inget bättre sätt att lyssna än 'på knä'." Denna ödmjuka hållning, förklarade han, visar en vilja att åsidosätta förutfattade meningar och fördomar så att vi verkligen kan förstå andras önskningar och behov. Påven varnade för frestelsen att vara som "hungriga vargar", som slukar ord utan verklig förståelse, och sa att "att verkligen lyssna på en annan person kräver en inre tystnad och utrymme för tystnad mellan det vi hör och det vi säger”.
Därför uppmuntrade han kurians medlemmar att vårda en “lyssnandets kultur” som överskrider dagliga uppgifter och positioner, ger värde åt relationer och upprätthåller en evangelisk anda, som kännetecknas av förmågan att lyssna uppriktigt och utan att döma.
"Bröder och systrar, även i kurian behöver vi lära oss konsten att lyssna. Ännu viktigare än våra dagliga uppgifter och ansvarsområden, eller ens de positioner vi innehar, är vårt behov av att uppskatta värdet av relationer".
Urskiljning
Vad gäller urskiljning, påminde påven om berättelsen om Johannes Döparen. Trots apostelns kraftfulla predikningar, sa han, upplever han en troskris när han möter Jesus oväntade barmhärtighet och medkänsla.
Johannes Döparen, sa påven, inser att han behöver urskilja, för att få nya ögon. "Kort sagt: Jesus var inte vad folket hade förväntat sig, och även förelöparen var tvungen att omvändas till Rikets nymodighet. Han var tvungen att ha den ödmjukhet och det mod som behövdes för att urskilja".
Urskiljning, förklarade påven, är nödvändig på vår andliga resa, eftersom den varnar för en sträng tillämpning av regler utan en djup förståelse av Guds vilja. Den befriar oss från illusionen av allvetande och utmanar frestelsen att upprätthålla välbekanta mönster. "Det är en explosion av kärlek som skiljer mellan gott och bättre, mellan vad som är värdefullt i sig och vad som är värdefullt här och nu, mellan vad som kan vara bra i allmänhet och vad som behöver göras nu", sa han.
"Urskiljningsförmågan bör hjälpa oss, även i kurians arbete, att vara lydiga mot den helige Anden, att välja procedurer och fatta beslut som inte grundas på världsliga kriterier eller helt enkelt genom att tillämpa regler, utan i enlighet med evangeliet".
Vandra
Påven illustrerade slutligen verbet vandra med hjälp av de vise männens berättelse, som han sa påminner oss om “vikten av att vandra”. Påven Franciskus sa att evangeliets glädje leder till lärjungaskap och kallar oss att ge oss ut på en vandring mot mötet med Herren. “Han sänder oss på en vandring, drar oss ur våra bekvämlighetszoner, vår självbelåtenhet över vad vi redan har gjort, och på så sätt gör han oss fria. Han förändrar oss och upplyser vårt hjärtas ögon så att vi förstår det stora hopp som han har kallat oss till". Påven varnade för farorna med rädsla, stelhet och monotoni, som leder till orörlighet och ett misslyckande med att se det ständigt nya i Guds kallelse, och han betonade att kurian är kallad att ständigt söka efter sanningen och vara öppen för tillväxt.
"Även i vår tjänst här i kurian är det viktigt att fortsätta framåt, fortsätta söka och växa i vår förståelse av sanningen, övervinna frestelsen att stå stilla och aldrig lämna 'labyrinten' av våra rädslor", sa påven och uppmanade de närvarande att undvika fällan med byråkrati och medelmåttighet samt att vara vaksamma mot "stela ideologiska positioner" som skiljer oss från verkligheten och hindrar oss från att gå framåt. Vandringen börjar "ovanifrån", vägledd av Herrens kallelse och ljuset av Guds ord.
Uppmaning till kärlek och ödmjukhet
Påven Franciskus avslutade med en uppmaning till mod, kärlek och ödmjukhet på vår vandring i tro och tjänst och med en anekdot om en "nitisk präst" och erkände att det inte är lätt "att åter tända glöden under kyrkans aska".
"Idag strävar vi efter att tända lidelsen hos dem som för länge sedan har förlorat den. Sextio år efter konciliet debatterar vi fortfarande uppdelningen mellan 'progressiva' och 'konservativa', medan den verkliga skillnaden är mellan älskande och de som har förlorat den ursprungliga lidelsen. Detta är skillnaden. Endast de som älskar går framåt".
Påven Franciskus tackade i synnerhet för allt arbete kurian gör i tysthet, genom lyssnande, urskiljning och vandring och bad Herren om nåden att glädjas i ödmjukt och generöst tjänande: "Snälla, låt oss aldrig förlora vårt sinne för humor!"
