Påvens predikan vid julnattens mässa: "Låt oss tillbe den sanna Guden"
Översättning: Charlotta Smeds
"Hela världen skulle skattskrivas" (Lk 2,1). Evangeliet noterar att det är sammanhanget i vilket Jesus föddes. Man hade kunnat nämna det som hastigast, men istället betonar man det noga. Och i detta framstår en stor kontrast: medan kejsaren räknar världens invånare, träder Gud in nästan i hemlighet; medan ledarna försöker höja sig bland historiens storheter, väljer historiens kung litenhetens väg. Ingen av de mäktiga lägger märke till honom, bara några herdar, marginaliserade i det sociala livets utkanter.
Men skattskrivningen berättar mer. I bibeln har skattskrivningar en negativ klang. Kung David, som frestades av stora antal och en osund känsla av självtillräcklighet, begick en allvarlig synd genom att förordna en skattskrivning. Han ville veta hur mäktig han var och efter ungefär nio månader visste han hur många män som kunde använda ett svärd (se 2 Sam 24,1-9). Herren vredgades och folket led. Men den här natten föds Jesus, "Davids son" i Betlehem, Davids by, efter nio månader i Marias sköte. Och han straffar inte skattskrivningen utan låter sig ödmjukt registreras. Här ser vi inte en gud av vrede och tuktan, utan barmhärtighetens Gud, som inkarneras och som svag träder in i världen, i förkunnelsen: "frid på jorden bland människorna" (Luk 2:14). I kväll är våra hjärtan i Betlehem, där fredsfursten återigen förkastas av krigets meningslösa logik, av vapensammandrabbningen som än idag hindrar honom från att få plats i världen (jfr Luk 2:7).
Hela världens skattskrivning visar med ett ord den mänskliga tråden som löper genom historien: jakten på världslig styrka och makt, berömmelse och ära, som mäter allt i termer av framgång, resultat, beräkningar och siffror. En värld besatt av prestationer. Men skattskrivningen visar också på Jesu väg, som kommer för att söka efter oss genom att bli människa. Han är inte prestationernas gud, utan inkarnationens Gud. Han eliminerar inte orättvisor från ovan i en maktdemonstration, utan underifrån, med sin Kärlek. Han bryter sig inte fram med obegränsad kraft, utan stiger ner till våra livs trånga begränsningar. Han skyr inte våra svagheter, utan gör dem till sina.
Bröder och systrar, ikväll kan vi fråga oss: Vilken Gud tror vi på? På inkarnationens Gud eller prestationens gud? För det finns alltid en risk att vi firar julen med en hednisk Gud i åtanke, som en mäktig härskare i himlen; en gud kopplad till makt, världslig framgång och konsumismens avgudadyrkan. Med en falsk bild av en avlägsen och gnetig gud som behandlar de goda väl och de onda dåligt; en gud skapad till vår avbild, som bara är praktisk för att lösa våra problem och hela oss från sjukdomar. Gud, å andra sidan, viftar inte med något trollspö; han är inte en konsumtionsgud som lovar "allt på en gång". Han räddar oss inte genom att trycka på en knapp, utan närmar sig oss, för att omvandla vår värld inifrån. Den världsliga föreställningen om en avlägsen, dominerande, oböjlig och mäktig gud som hjälper sina egna att segra över andra, är djupt rotad! Men så är det inte: vår Gud föddes för alla, då hela världen skulle skattskrivas.
Låt oss begrunda den "levande och sanne Guden" (1 Tess 1:9). Den Gud som är bortom alla mänskliga beräkningar och ändå låter sig räknas i vår skattskrivning. Guden, som revolutionerar historien genom att bli en del av historien. Guden som respekterar oss och tillåter att vi förkastar honom; som borttar synden, genom att ta den på sig; som inte avlägsnar smärta utan förvandlar den; som inte raderar svårigheter från våra liv utan ger oss ett hopp som är större än alla våra problem. Gud önskar så gärna att omfamna våra liv att han, hur oändlig han än är, blir ändlig för vår skull. I sin storhet väljer han att bli liten; i sin rättfärdighet underordnar han sig vår orättvisa. Detta är julens under: inte en blandning av sötaktiga känslor och världslig belåtenhet. Julens under är den oöverträffade ömheten hos en Gud som räddar världen genom att bli inkarnerad. Låt oss begrunda barnet i krubban, hans krubba, som änglarna kallar "ett tecken" för oss (jfr Luk 2:12). Ty det är verkligen tecknet som uppenbarar Guds ansikte, hans medlidande och barmhärtighet, vars allmakt alltid och endast visar sig i kärlek.
Systrar och bröder, låt oss förundras över det faktum att han "blev kött" (Joh 1:14). Kött: själva ordet väcker tanken på vår mänskliga svaghet. Evangeliet använder detta ord för att visa oss att Gud helt och hållet antog vårt mänskliga tillstånd. Varför gick han så långt? För att han älskar oss till den grad att han anser oss mer värdefulla än allt annat. Käre bror, kära syster, för Gud, som omvandlade historien under en skattskrivning, är du inte ett nummer, utan ett ansikte. Ditt namn är skrivet i hans hjärta.
Men du som ser på ditt hjärta och dess otillräcklighet och ser den här världen som är så dömande och oförlåtande, du kanske känner att det är svårt att fira jul. Du kanske känner dig dålig, missnöjd över dina begränsningar, brister och problem. Låt Jesus närma sig. Han säger: ”För dig blev jag människa. För din skull blev jag som du.”
Varför fastna i missmodet? Lämna, liksom herdarna, som lämnade sin flock, dina sorgers fängelse bakom dig och omfamna kärleksfullt Gud som blev ett barn. Lägg undan dina masker och rustningar; lämna över dina bekymmer till honom som kommer för att ta hand om dig (jfr Ps 55:22). Han blev kött; han söker inte efter dina prestationer utan efter ditt öppna och tillitsfulla hjärta. I honom kommer du att återupptäcka vem du verkligen är: Guds älskade son eller dotter. Nu kan du tro det, för i natt föddes Herren för att lysa upp ditt liv; hans ögon är fulla av kärlek till dig.
Kristus tittar inte på siffror, utan på ansikten. Men vem ser honom mitt bland de många distraktioner och rusningstider i vår livliga och likgiltiga värld? I Betlehem, när folket samlades i spänningen av en skattskrivning, och i rörelse fyllde härbärgena och samtalade, var några få nära Jesus: Maria och Josef, herdarna, och sedan de vise männen. Låt oss lära av dem. De begrundade Jesus, med sina hjärtan riktade mot honom. De talade inte, de tillbad.
Med tillbedjan omfamnar man inkarnationen. För det är i tysthet som Jesus, Faderns Ord, blir kött i våra liv. Låt oss göra som de gjorde i Betlehem, en stad vars namn betyder "Brödets hem". Låt oss vända oss till honom som är livets bröd. Låt oss återupptäcka tillbedjan, för att tillbe är inte att slösa tid. Det är att göra vår tid till Guds boning. Det är att låta inkarnationens frö gro inom oss. Att tillbe är att medverka i Herrens verk, som likt surdeg omvandlar världen. Det är förbön, gottgörelse, och att tillåta Gud att agera i historien. Som en stor författare en gång skrev i ett brev till sin son: "Här är det enda stora att älska på jorden: det Heliga Sakramentet... Där kommer du att finna passion, ära, heder, trohet och den sanna vägen för allt du älskar på jorden” (J.R.R. TOLKIEN, brev 43, mars 1941).
Ikväll förändrar kärleken historien. Hjälp oss att tro, Herre, på din kärleks kraft, så olik världslig makt. Hjälp oss, liksom Maria, Josef, herdarna och de vise männen, att samlas runt dig och tillbe dig. Medan du formar oss allt mer efter dig, kommer vi att vittna inför världen om skönheten i ditt ansikte.
