Påven: Krig är den värsta sociala sjukdomen, med svåra följder för de svagaste
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
”Det är inte bra att mannen är ensam” (1 Mos 2:18) Ta hand om de sjuka genom att ta hand om relationerna” - detta är titeln på påven Franciskus budskap inför den 32:a Världsdagen för de sjuka, som han undertecknade den 10 januari och pubolicerades idag, den 13 januari.
Påven inleder sitt budskap med att påminna om orden i Första Moseboken och påminner om hur Gud skapade människan för att vara i gemenskap och att övergivenhet och ensamhet därför är skrämmande och smärtsamt. En omständighet, förklarar påven, som är ännu mer sann "i en tid av bräcklighet, osäkerhet och otrygghet, som ofta orsakas av att någon allvarlig sjukdom bryter ut".
Krig är den mest fruktansvärda av sociala sjukdomar
Påvens tankar går sedan till dem som var "fruktansvärt ensamma" under covid-19-pandemin: patienter som inte kunde ta emot besökare, men också sjuksköterskor, läkare och stödpersonal, "alla överarbetade och inlåsta på isoleringsavdelningar". För att inte tala om dem som var tvungna att möta dödsstunden ensamma, med hjälp av vårdpersonal, "men långt från sina familjer". Den mest fruktansvärda sociala sjukdom för vilken de mest sköra människorna betalar det högsta priset är dock krig, och påven delar med sorg lidandet och ensamheten hos dem som på grund av detta och dess tragiska konsekvenser befinner sig "utan stöd och hjälp".
Mänsklig värdighet alltid i centrum för offentliga val
Men många gånger, även i de rikaste och fredligaste länderna, "lever man under ålderdomen och sjukdomstiden ofta i ensamhet och ibland till och med övergivenhet". En sorglig verklighet, resultatet av individualismens kultur, "som till varje pris upphöjer prestationen och odlar myten om effektivitet, vilket leder till likgiltighet och till och med hänsynslöshet när människor inte längre har tillräckligt med kraft för att hålla jämna steg". Det är "slöseriets kultur", skriver påven, som "tyvärr också genomsyrar vissa politiska val, som misslyckas med att sätta människans värdighet och hennes behov i centrum, och inte alltid gynnar strategier och resurser som är nödvändiga för att garantera varje människa den grundläggande rätten till hälsa och tillgång till vård". "Samtidigt", tillägger han, "främjas också ett övergivande av de svaga och deras ensamhet av att vården reduceras till enbart sjukvårdstjänster, utan att dessa på ett klokt sätt åtföljs av en 'terapeutisk samverkan' mellan läkare, patient och familjemedlemmar".
Längtan efter närhet och ömhet
Att vårda den sjuke innebär i själva verket att först och främst vårda alla dennes relationer, Gud, familj, vänner, vårdpersonal, men också till skapelsen och till sig själv. Det första vi behöver i sjukdom är därför "närhet full av medkänsla och ömhet". Påven vänder sig sedan direkt till de sjuka och ber dem att inte skämmas för detta. "Skäms inte för er längtan efter närhet och ömhet!" skriver han, "dölj det inte och tänk aldrig att ni är en börda för andra. De sjukas tillstånd inbjuder alla att dämpa de uppjagade tempon som vi är nedsänkta i och att återupptäcka oss själva". Vi kom till världen för att någon välkomnade oss, vi är skapade för kärlek, vi är kallade till gemenskap och broderskap.
