Påven i Veronas fängelse: Dela er smärta med Gud och med andra
Charlotta Smeds – Vatikanstaten
Det längsta mötet på påven Franciskus fullspäckade schema under dagsbesöket i Verona var hans stopp vid stadens Montorio-fängelse.
Ett stort antal interner och personal samlades på institutionens idrottsplats för att hälsa påven välkommen när han anlände, medan andra tittade på från sina cellfönster.
Efter att ha lyssnat på fängelsedirektören Francesca Gioieni och Duarte, en ung fånge, höll påven ett kort tal.
Fängelser som mänsklighetens boningar
"För mig," sa påven, "är det alltid ett viktigt ögonblick att gå in i ett fängelse, eftersom fängelset är en plats för en stor del av mänskligheten."
I fängelset, fortsatte han, "prövas mänskligheten, ibland belastad av svårigheter, skuld, domar, missförstånd och lidande."
Men samtidigt, sa han, med hänvisning till Duartes ord, är fängelset "fullt av styrka, önskan om förlåtelse och viljan att förlösas."
Senaste tidens självmord
Påven tillade sedan att han med sorg hade fått veta att några fångar i fängelset nyligen hade begått självmord.
"Detta är en sorglig och fruktansvärd handling", sa han, "som förtvivlan och smärta kan leda till."
Tillvaron, sa påven, är en "unik gåva", för oss själva och för andra, och "framför allt för Gud, som aldrig överger oss och som verkligen vet hur man lyssnar, gläds och gråter med oss."
Låt oss, uppmanade påven, "tala med Gud om vår smärta och hjälpa varandra att bära den, som medresenärer."
Gud, "allas fader"
I sitt välkomsttal hade fängelsedirektören noterat att fångar kommer från 40 olika länder och en mängd olika religiösa bakgrunder.
"Gud är en", sa påven till fångarna. "Våra kulturer har lärt oss att kalla honom vid olika namn och att hitta honom på olika sätt, men han är samma Fader för oss alla."
”Han är en”, fortsatte påven, ”och alla religioner, alla kulturer, ser på den enda Guden på olika sätt. Han överger oss aldrig. Med Honom vid vår sida kan vi övervinna förtvivlan och leva varje ögonblick som den rätta tiden att börja om igen.”
