Påven: Övervinn slutna kretsar i kyrkan och tjäna med ödmjukhet

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

"Tänka i enlighet med Gud, övervinna varje slutenhet och odla ödmjukhet". Detta är de tre synodala attityder som Franciskus framhöll för moderatorer för föreningar, kyrkliga rörelser och nya kommuniteter då han tog emot dem i audiens i samband med deras årliga möte den 13 juni i Vatikanen, som arrangerades av dikasteriet för lekmän, familj och liv. ”Utmaningen med synodalitet för mission”, var mötets tema, och påven sa att synodalitet är "en lång resa" för den latinska kyrkan, en resa som "vi kan säga har blivit en del av kyrkans sätt att agera". För att växa i denna dimension är det dock nödvändigt att göra "en inre förändring", det krävs "en verklig 'omvändelse'". 

Min önskan är just att synodaliteten efter denna synod förblir ett ständigt sätt att agera i kyrkan, på alla nivåer, och att den når in i hjärtat på alla, präster och troende, tills den blir en allmän "kyrklig stil". 

Tänka i enlighet med Gud

Den första "synodala dygden" som behövs för att åstadkomma denna andliga omvändelse, är "att gå från att 'tänka endast mänskligt' till att 'tänka på Gud'". Påven påminde om hur Jesus tillrättavisade Petrus när han, genom att tänka "enligt människan" hade avfärdat Mästarens lidande och död. Påven varnade:

I kyrkan bör vi, innan vi fattar något beslut och innan vi påbörjar något program, apostolat eller uppdrag, alltid fråga oss själva: Vad vill Gud med mig, vad vill Gud med oss, i detta ögonblick, i denna situation? Det jag har i åtanke, det vi som grupp har i åtanke, är det verkligen "Guds tanke"?

Påven betonade att "huvudpersonen i den synodala vägen är den Helige Ande, inte vi" och att "Gud alltid är större än våra idéer" och den grupp som vi tillhör. Den främsta utmaningen är därför att försöka stå i samklang med honom och inte ta för givet att vi gör det.

Övervinna frestelsen med "slutna kretsar"

Den andra uppmaningen, att övervinna varje slutenhet, innebär att man måste övervinna "frestelsen att ha slutna kretsar". Påvens tankar gick till de första lärjungarna, i synnerhet till Johannes som enligt evangeliet ville hindra en man från att utföra en exorcism i Jesu namn eftersom han stod utanför deras krets. "Den som inte är emot oss, han är för oss", säger Mästaren till honom.

Och detta är också en utmaning för oss: att inte gå längre än vad vår "krets" tycker, att vara övertygad om att det vi gör är bra för alla, att kanske utan att inse det försvara positioner, privilegier eller prestige "i gruppen". Eller att låta sig blockeras av rädslan för att förlora sin egen känsla av tillhörighet och identitet på grund av att man öppnar sig för andra människor och andra sätt att tänka, utan att se mångfald som en möjlighet och inte som ett hot.

Att "se bortom staket", se Guds verk även i dem vi inte känner och i nya saker, tillåta sig själv att bli " träffad, till och med sårad" av andras erfarenheter, allt detta kräver synodalitet. Arm i arm, betonade påven: "Den egna gruppen, den egna andligheten, är realiteter som hjälper till att vandra med Guds folk, men de är inga privilegier".

Omöjligt att leva synodalt utan ödmjukhet

En grundläggande förutsättning för att bygga en synodal kyrka är enligt att påven att odla ödmjukhet. Han påpekade att ödmjukhet "är porten till alla dygder" och är utgångspunkten för andlig omvändelse och en nåd att be om om vi märker att stolthet eller högmod har tagit plats i oss. "I själva verket är det bara de ödmjuka", sa påven, "som åstadkommer stora ting i kyrkan, eftersom den som är ödmjuk har en stabil grund, grundad på kärleken till Gud". Och han redogjorde för de frukter som kommer av ödmjukheten:

Det är i själva verket bara den ödmjuka personen som värdesätter andra och välkomnar deras insats, deras råd, deras inre rikedom och som inte lyfter fram sitt eget "jag", utan gemenskapens "vi". Det är den ödmjuka personen som försvarar gemenskapen i kyrkan, undviker splittring, övervinner spänningar och vet hur man lägger även sina egna initiativ åt sidan för att bidra till gemensamma projekt.

Påven talade vidare om de kyrkliga rörelsernas roll och påminde om att "de är till för att tjäna". "Det är sorgligt", fortsatte han, "när man känner att man tillhör det ena eller det andra som om det vore något överlägset. De kyrkliga rörelserna är till för att tjäna kyrkan och inte ett budskap i sig själva eller en kyrklig centralitet."

Värdera karismerna i ett kyrkligt perspektiv

Påvens önskan för alla de kyrkliga verkligheter som deltar i synodens nya sal var att dagens möte, och andra liknande tillfällen, ska bidra till att var och ens karisma värderas "ur ett kyrkligt perspektiv", så att de kan ge sitt "generösa och värdefulla bidrag till evangelisationen, som vi alla är kallade till". Påven uppmanade till att ställa sig frågan "Tillhör jag den kyrkliga rörelsen, föreningen eller tillhör jag kyrkan?" och avslutade: "Min rörelse, min förening är till för kyrkan, för att hjälpa kyrkan. Rörelser som sluter sig i sig själva bör upphöra, för att de är inte kyrkliga."

"Gå framåt", avslutade påven, och efter gemensam bön till Maria bad han om böner för honom själv.