Påven: Demokrati är att "tillsammans" lösa allas problem
PÅVEN FRANCISKUS
Det gläder mig att med dessa ord få inleda den text som tidningen Il Piccolo och Libreria Editrice Vaticana erbjuder sina läsare i samband med mitt besök i Trieste med anledning av De sociala veckorna.
Min närvaro i Trieste, en stad med en stark mellaneuropeisk prägel på grund av dess samexistens av olika kulturer, religioner och etniska grupper, sammanfaller med det evenemang som den italienska biskopskonferensen anordnar i denna stad, De sociala veckorna för katoliker i Italien, som i år har temat "I demokratins hjärta. Delaktighet mellan historia och framtid".
Demokrati är som bekant en term som härstammar från det antika Grekland och som syftar på den makt som folket utövar genom sina representanter. En styrelseform som, trots att den har spridit sig globalt under de senaste decennierna, verkar lida av konsekvenserna av en farlig sjukdom, nämligen "demokratisk skepticism". Demokratiernas svårigheter att ta sig an dagens komplexa frågor - tänk på problemen med arbetslöshet eller det överväldigande teknokratiska paradigmet - tycks ibland ge vika för populismens lockelser. Demokratin har ett stort och obestridligt inneboende värde: att vara "tillsammans", att regeringsutövandet sker inom ramen för en gemenskap som fritt och sekulärt konfronterar varandra i det gemensamma goda, vilket inte är något annat än ett annat namn för det vi kallar politik.
"Tillsammans" är synonymt med "deltagande". Don Lorenzo Milani och hans unga betonade detta redan i det mästerliga brevet till en lärare: "Jag har lärt mig att andras problem är detsamma som mitt. Att ta sig ur det tillsammans är politik, att ta sig ur det ensam är girighet". Ja, de problem vi står inför är allas och påverkar alla. Det demokratiska sättet är att diskutera dem tillsammans och att veta att det bara är tillsammans som vi kan lösa dessa problem. För i en gemenskap som den mänskliga, räddar man inte sig själv. Inte heller gäller principen mors tua vita mea. Tvärtom. Till och med mikrobiologin antyder för oss att människan är strukturellt öppen för dimensionen av annanhet och mötet med ett "du" som står inför oss. Giuseppe Toniolo själv, inspiratören och grundaren av De sociala veckorna, var en ekonom som mycket väl förstod gränserna för homo oeconomicus, det vill säga för den antropologiska vision som bygger på "materialistisk utilitarism", som han definierade det, som atomiserar personen och amputerar den relationella dimensionen.
Här skulle jag vilja säga detta, när jag i dag tänker på vad demokratins "hjärta" betyder: tillsammans är det bättre, ensamma är det sämre. Att vara tillsammans är fint för att vara ensam är sorgligt. Tillsammans innebär att ett plus ett inte blir två, utan tre, eftersom deltagande och samarbete skapar det som ekonomer kallar mervärde, d.v.s. den positiva och nästan konkreta känsla av solidaritet som uppstår när man, till exempel på den offentliga arenan, delar med sig av och för fram frågor för att uppnå samstämmighet.
Det är trots allt i ordet "delta" som vi finner den verkliga innebörden av vad demokrati är, av vad det innebär att gå till hjärtat av ett demokratiskt system. I en statisk eller dirigistisk regim är det ingen som deltar - alla tittar på, passiva. Demokrati, å andra sidan, kräver deltagande, en uppmaning att göra sitt, att riskera konfrontation, att föra in sina egna ideal och grunder i frågan. Att riskera. Risken är den bördiga jordmån där friheten gror. Att däremot titta ut från balkongen, stå vid fönstret och se vad som händer runt omkring oss, är inte bara etiskt oacceptabelt utan också själviskt, varken klokt eller lämpligt.
Det finns så många sociala frågor som vi demokratiskt sett är kallade att samverka om: låt oss tänka på ett intelligent och kreativt mottagande av invandrare, som innebär samarbete och integration - ett fenomen som Trieste känner väl till eftersom det ligger nära den så kallade Balkanrutten; låt oss tänka på den demografiska vintern, som nu drabbar hela Italien och i synnerhet vissa regioner; låt oss tänka på valet av en autentisk fredspolitik, som sätter konsten att förhandla i första rummet och inte att välja upprustning. Kort sagt, den omsorg om andra som Jesus ständigt visar oss i evangeliet som den autentiska inställningen till att vara människor.
Från Trieste, en stad med utsikt över Medelhavet, en smältdegel av olika kulturer, religioner och folk, en metafor för det mänskliga broderskap som vi strävar efter i dessa tider som överskuggas av krig, må ett mer övertygat engagemang för ett fullt deltagande demokratiskt liv som syftar till det sanna gemensamma goda växa fram.
