Påvens Angelus om hjärtats falska och sanna renhet
översättning Charlotta Smeds – Vatikanstaten
Nedan hela påvens Angelusreflektion:
Kära bröder och systrar, god söndag!
I söndagens evangelium (jfr Mk 7:1-8, 14-15, 21-23), talar Jesus om det rena och det orena: en fråga som låg hans samtid varmt om hjärtat och som främst var kopplad till iakttagandet av riter och förhållningsregler, för att undvika all kontakt med saker eller personer som ansågs orena och, om så skedde, om att utplåna ”fläcken” (jfr Lev 11-15). Det var nästan en besatthet hos vissa religiösa på den tiden, renhet och orenhet.
Vad är renhet?
Några besatta skriftlärda och fariséer, som strikt följde sådana normer, anklagar Jesus för att låta sina lärjungar äta utan att tvätta sina händer. Och Jesus använder fariséernas tillrättavisning för att tala till sina lärjungar och oss innebörden i ”renhet”.
Jesus säger att renhet inte är kopplad till yttre riter, utan först och främst till inre dispositioner. För att vara ren är det därför ingen idé att tvätta händerna flera gånger om man sedan i hjärtat hyser onda känslor som girighet, avund och stolthet, eller onda avsikter som svek, stöld, förräderi och förtal (jfr Mk 7:21-22). Jesus varnar för denna ritualism, som inte får oss att växa i godhet; tvärtom kan den leda till att vi, i oss själva och i andra, försummar eller till och med rättfärdigar val och attityder som strider mot kärleken, som sårar själen och förseglar hjärtat.
Falsk renhet
Och detta, bröder och systrar, är viktigt för oss också: man kan till exempel inte lämna den heliga mässan och, fortfarande framför kyrkan, stanna och skvallra elakt och skoningslöst om allt och alla. Det där skvallret som förstör hjärtat, som förstör själen. Man får inte! Du går till mässan och sedan vid ingången gör du så här, det är illa! Eller visa sig from i bönen, men sedan behandla sina närmaste hemma med kyla och avståndstagande, eller försumma sina gamla föräldrar, som behöver hjälp och sällskap (jfr Mk 7:10-13). Det är ett dubbelliv. Och det var vad fariséerna gjorde. Yttre renhet, utan goda, barmhärtiga attityder gentemot andra. Man kan inte vara till synes tillmötesgående mot alla, kanske till och med gör lite frivilligarbete och några filantropiska gester, och samtidigt odla hat mot andra i sitt inre, och förakta de fattiga och de minsta, eller bete sig oärligt i sitt arbete.
Genom att agera på detta sätt reduceras förhållandet till Gud till yttre gester, och inombords förblir man oemottaglig för hans nåds renande verkan, och istället hänger man sig åt kärlekslösa tankar, budskap och beteende.
Nej, vi är inte skapade för detta, utan för renhet, för mildhet och kärlek.
Är jag koherent?
Låt oss då fråga oss själva: lever jag min tro på ett koherent sätt? Gör jag med känslor, ord och gärningar det jag säger i bönen, i konkret närhet och respekt för mina bröder och systrar?
Må Maria, den renaste Modern, hjälpa oss att göra vårt liv, i uppriktig och praktiserad kärlek, till en gudstjänst som behagar Gud (jfr Rm 12:1).
