Påven: Synoden är en övning i symfonisk konst där olikhet förenas
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Sedan Guds kyrka ”sammankallades till synod” i oktober 2021 har vi tillsammans färdats en del av den långa resa som Gud Fadern alltid har kallat sitt folk till, genom att sända dem bland alla nationer för att föra ut det glada budskapet att Jesus Kristus är vår fred (Efesierbrevet 2:14) och bekräfta dem i deras uppdrag med den helige Anden.
Så inledde påven Franciskus sitt tal vid öppnandet av arbetet vid den andra sessionen av biskopssynodens 16:e generalförsamling om synodalitet på eftermiddagen onsdagen den 2 oktober 2024.
Denna församling, som vägleds av den helige Anden och som ”väcker till liv det domnade, värmer ur död det stelnade och samlar dem som vilse går" måste ge sitt bidrag så att en synodal kyrka i mission förverkligas, som vet hur man går ut ur sig själv och bebor de geografiska och existentiella periferierna, och som ser till att knyta band med alla i Kristus, vår broder och Herre.
Har vi blivit mer ödmjuka?
Påven nämnde en text av en andlig författare från 400-talet (Macario Alessandrino, Om. 18, 7-11: PG 34, 639-642) som han sa sammanfattar det som händer när den helige Anden får verka från dopet och ger alla samma värdighet. De erfarenheter han beskriver gör det möjligt för oss att inse vad som har skett under dessa tre år, och vad som fortfarande kan ske, sa påven och förklarade:
Denna andliga författares reflektion hjälper oss att förstå att den helige Anden är en säker vägvisare, och vår första uppgift är att lära oss att urskilja hans röst, eftersom han talar i alla och i allt, och denna synodala process har fått oss att uppleva detta. ... Den Helige Ande torkar tårar och tröstar eftersom han förmedlar Guds hopp. Gud är inte trött, för hans kärlek är inte trött. Den helige Anden tränger in i den del av oss som ofta påminner så mycket om domstolar, där vi låter de anklagade vittna och avger våra domar, som oftast är fördömande.
Gud välkomnar alla, påminde påven, och därför måste vi förlåta alla och alltid, medvetna om att viljan att förlåta kommer från erfarenheten av att ha blivit förlåten. Med anledning av botgöringsvakan kvällen innan generalförsamlingen öppnades ställde påven frågan: ”Har vi blivit mer ödmjuka?”
Villkorslös barmhärtighet
Påven förklarade att ödmjukheten är en gåva från den helige Anden, som tillåter oss att se världen och erkänna att vi inte är bättre än andra. Vi måste vara vaksamma, betonade han, så att de relationer som i kyrkan anförtros vårt ansvar och vår kreativitet, alltid utgår från villkorslös barmhärtighet.
En kristen som inte tar del av Guds villkorslöshet och barmhärtighet är helt enkelt en ateist förklädd till kristen. Guds barmhärtighet gör oss pålitliga och ansvarsfulla. Systrar, bröder, låt oss gå denna väg i vetskap om att vi är kallade att återspegla ljuset från vår sol, som är Kristus, som en blek måne som troget och med glädje tar på sig uppdraget att för världen vara ett sakrament av detta ljus, som inte skiner från oss själva.
Den synodala processen
Påven blickade sedan mot den pågående synoden och förklarade att en synodal process är en läroprocess för kyrkan, för att lära känna sig själv bättre och ta fram former för pastoralt handlande som är bäst lämpade för det uppdrag som Herren har anförtrott den. Den omfattar också formerna för herdarnas ämbetsutövning, särskilt biskoparna, betonade påven. Han påminde om att ett betydande antal lekmän och gudsvigda, diakoner och präster deltar i synoden som fullvärdiga medlemmar och att detta var ett beslut som fattades i överensstämmelse ”med synen på utövandet av det episkopala ämbetet” som rådet hade uttryckt. Det förklarar hur biskopen, som den synliga grunden för enheten i partikulärkyrkor, inte kan utöva sin tjänst annat än i och med Guds folk, sa påven.
Det är inte alls frågan om att ersätta den ena med den andra, upphetsade av ropet: nu är det vår tur! I stället uppmanas vi att tillsammans utöva en symfonisk konst, en komposition som förenar oss alla i Guds barmhärtighets tjänst, i enlighet med de olika ämbeten och karismer som biskopen har till uppgift att erkänna och främja.
Ingen räddas ensam
I denna process av att gå tillsammans, alla, upprepade påven, förnyar sig kyrkan, lyhörd för den helige Andens verksamhet, känslig för att fånga upp tidens tecken, kontinuerligt och fulländar sin sakramentalitet.
Biskopen, liksom alla andra kristna, kan aldrig se på sig själv ”utan den andre”. Precis som ingen räddas ensam behöver förkunnelsen om frälsningen alla, och att alla får sin röst hörd.
Anden är harmoni
Påven klargjorde att deltagandet av andra än biskopar inte förminskar biskopens roll utan vill framhäva olika former av ”kollegial” och ”synodal” utövning av det episkopala ämbetet i de enskilda kyrkorna, i grupperingar av kyrkor och i kyrkan som helhet, som svar på vad Anden begär av kyrkorna i just denna tid och i de olika sammanhang där de lever.
Anden är harmoni: på pingstdagens morgon, i den oordning som rådde, skapade han harmoni.
Missionerande synodal kyrka
Det är den helige Ande som gör kyrkan ständigt trogen Herren Jesu Kristi befallning och ständigt lyssnande till hans ord, sa påven avslutningsvis. Anden vägleder lärjungarna med hela sanningen (Joh 16:13).
Han leder också oss, samlade i den helige Ande i denna församling, för att efter tre års resa ge ett svar på frågan om hur man är en missionerande synodal kyrka. Jag skulle vilja tillägga barmhärtig. Med ett hjärta fullt av hopp och tacksamhet, medveten om den krävande uppgift som anförtrotts er (och oss), önskar jag alla att villigt öppna sig för den helige Andes handlande, vår säkra vägvisare, vår tröst.