Påven: Martyrerna - övertygande vittnen om evangeliets skönhet

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Torsdag morgon, den 14 november, tog påven Franciskus emot deltagarna i konferensen om martyrskap och att offra sitt liv, organiserat av dikasteriet för helgonförklaringar, som inleddes måndagen den 11 november och avslutades i samband med audiensen.

Kristi kors

Konferensens ledord var Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13) och påven påminde i sitt tal att detta ger tröst och hopp.

På kvällen för den sista måltiden talar Herren faktiskt om den gåva av sig själv som skulle fullbordas på korset. Endast kärleken kan ge skälet till korset: en kärlek så stor att den tar på sig all synd och förlåter den, den går in i vårt lidande och ger oss styrka att bära det, den går till och med in i döden för att övervinna den och frälsa oss. I Kristi kors finns all Guds kärlek, där finns hans enormt stora barmhärtighet.

Helighet

För att bli ett helgon krävs mer än mänskliga ansträngningar eller ett personligt engagemang i uppoffringar och försakelser, underströk påven vidare.

Först och främst måste vi låta oss förvandlas av kraften i Guds kärlek, som är större än oss och gör oss kapabla att älska till och med bortom vad vi trodde att vi var kapabla till. Det är ingen slump att Andra Vatikankonciliet, när det gäller den universella kallelsen till helighet, talar om ”det kristna livets fullhet” och ”kärlekens fullkomlighet”, som kan främja ”även i det jordiska samhället” genom ”ett mera mänskligt sätt att leva” (Lumen Gentium, 40). Detta perspektiv belyser också ert arbete för de heligas sak, en dyrbar tjänst som ni erbjuder kyrkan, så att den aldrig skall sakna tecknet på en helighet som är levande och alltid närvarande.

Helgonvördnad

Under konferensen har man talat om två former av helighet för hegonförklaring: martyrskapet och offrandet av sitt liv. Påven förklarade att kristna sedan alltid har vördat dem som personligen, med sina liv, har betalat för sin kärlek till Kristus och kyrkan.

De gjorde deras gravar till platser för tillbedjan och bön. De samlades på dagen för deras födelse till himlen för att stärka banden i ett brödraskap som i den uppståndne Kristus överskrider dödens gränser, hur blodig och smärtsam den än är.

Martyrskapet

I martyren finner vi dragen hos den perfekta lärjungen, sa påven och tänkte på de libyska ortodoxernas martyrskap, som när de dog sade: ”Jesus”. Och precis som vi vördar dem trots att de var ortodoxa, vördar vi Ugandas anglikanska martyrer.

"I martyrskapet finns jämlikhet", förklarade påven. Tre grundläggande element för martyrskap som alltid förblir giltiga, förklarade påven, är: en kristen som för att inte förneka sin tro medvetet lider en våldsam och för tidig död eller en odöpt som är kristen i hjärtat, som bekänner Jesus Kristus vid blodsdopet; om mordet begås av en förföljare som drivs av hat mot tron eller någon annan dygd som är kopplad till den; och för det tredje om offret intar en oväntad attityd av välgörenhet, tålamod och ödmjukhet, i likhet med den korsfäste Jesus. 

Kommission för nya martyrer

Än i dag finns det i många delar av världen många martyrer som ger sina liv för Kristus, påminde påven.

I många fall förföljs kristna för att de, drivna av sin tro på Gud, försvarar rättvisa, sanning, fred och människors värdighet. ... I bullan för kommande Jubelår definierar jag martyrernas vittnesbörd som det mest övertygande vittnesbördet om hopp. Det är av denna anledning som jag, inom dikasteriet för helgonförklaringar, just inför det heliga året vill inrätta en kommission för nya martyrer - trons vittnen, som på ett sätt som skiljer sig från den traditionella helgonförklaringsprocessen, och ska omfatta minnet av dem av andra kristna samfunden som har gett sina liv för att inte förråda Herren. Och det finns många, många av de andra konfessionerna som är martyrer.

Tecken på helighet

Påven påminde om sitt motu proprio Maiorem hac dilectionem från 2017 och sa att han genom det ville uttrycka Guds trogna folks gemensamma förnuft när det gäller vittnesbördet om helighet hos dem som, besjälade av Kristi kärlek, frivilligt offrade sina liv och accepterade en säker och alltför tidig död.

Eftersom det handlade om att definiera en ny väg för salig- och helgonförklaring, slog jag fast att det måste finnas ett samband mellan att offra sitt liv och att dö i förtid, att Guds tjänare hade utövat de kristna dygderna åtminstone i vanlig utsträckning och att han, särskilt efter sin död, var omgiven av berömmelse och tecken på helighet. 

Att ge sitt liv påpekade påven, då ”förföljarens gestalt saknas”, kännetecknas i stället av ”ett yttre tillstånd, objektivt bedömbart, som Kristi lärjunge frivilligt har försatt sig i och som leder till döden”. Det utgör ett likvärdigt vittnesbörd som kan få ”det kristna livets skönhet” att lysa fram.

Påven avslutade med att tacka dikasteriet för helgonförklaringar för deras generösa arbete och anförtrodde dem åt Jungfru Marias och alla Kristi vittnens förböner.