Påven: Studera historia med minnet av det förflutna

Edoardo Giribaldi - Vatikanstaten

Kyrkans historia ska älskas och studeras som en moder, ”precis som den är”. Denna historia, som ofta präglas av ”problematiska namn”, måste berättas utan att glömmas, utelämnas eller förenklas, för att inte ge efter för influenser från ”ideologier av olika färg” som kan utplåna ”allt som är annorlunda”. Påven Franciskus publicerar den 21 november ett brev om att förnya studiet av kyrkans historia för att hjälpa prästerna att ”bättre tolka den sociala verkligheten”, särskilt med tanke på utbildningen av nya präster och pastorala medarbetare. Påvens förhoppning är att vi genom detta studium - för det är ett studium och inte ”prat” eller ”sammanfattningar på Internet” - kan komma fram till ”modiga och dynamiska val” som, ”närda av forskning, kunskap och delande”, svarar mot den ”kulturella konsumismens förlamande refränger”. 

Vårda bandet med tidigare generationer

Samtidigt som påven Franciskus erkänner den uppmärksamhet som präster ägnar åt studiet av kyrkans historia, börjar han med att uppmana unga teologistudenter att utveckla ”en verklig historisk känslighet”. Det vill säga en ”tydlig förtrogenhet med den historiska dimension som är utmärkande för människan”.

Ingen kan verkligen veta vem han är och vad han avser att vara i morgon utan att vårda det band som förenar honom med de generationer som föregår honom.

Etiskt ansvar, delaktighet och solidaritet

Studier, enligt påvens vision, håller ”det kollektiva samvetets låga vid liv” och frigör sig från individuella minnen som är kopplade ”till ens egna intressen eller känslor, utan en verklig koppling till den mänskliga och kyrkliga gemenskap som vi lever i”.

På så sätt lyckas man väva en relation till verkligheten som manar till etiskt ansvar, delaktighet, solidaritet.

Kyrkan, en moder att älska som hon är

Franciskus citerar en fransk teolog som menade att studiet av historien ”skyddar oss från ecklesiologisk monofysitism”, det vill säga från en ”alltför änglalik syn på kyrkan” som ignorerar ”dess fläckar och rynkor”.

Och kyrkan måste, liksom sin moder, älskas precis som hon är, annars älskar vi henne inte alls, eller så älskar vi bara en fantasifigur.

Hon lär sig av sina misstag och känner igen sig själv ”även i sina mörka stunder” genom att läka sina egna sår och såren i den värld hon lever i.

Ideologier som förgör dem som är annorlunda

Den postsynodala apostoliska uppmaningen Christus vivit innehåller redan en uppmaning att vara på sin vakt mot den som föreslår att man ska ”ignorera” det förflutna och ”inte värdesätta de äldres erfarenheter”.

Den personen vill att ni ska vara tomma, rotlösa, misstrogna mot allt, så att ni bara kan lita på hennes löften och underkasta er hennes planer. Det är så ideologier av olika färg fungerar, de förstör (eller dekonstruerar) allt som är annorlunda och på så sätt kan de dominera utan motstånd.

Faran med ad hoc-minnen

Nyckeln till att läsa nutiden är ”diakroni”, som avvisar tillplattningen i ”synkroni”. Ett sådant perspektiv, konstaterar påven, är absolut nödvändigt för att motverka ”raderingen av det förflutna och historien eller tendentiösa historiska berättelser”. Problemet blir ännu allvarligare ”om vi tänker på noggrant och dolt prefabricerade historier som tjänar till att konstruera ad hoc-minnen, identitetsminnen och exkluderande minnen”.

Bedömningen anförtros uteslutande åt sociala medier

Studiet av verkligheten, i det förflutna eller i nutid, får dock inte ge efter för ”naiva och farliga förenklingar”. Om bedömningen av ”fruktansvärda ögonblick” och ”mycket tvivelaktiga personer” överlåts till ”medierna, sociala medier eller bara av politiskt intresse, utsätts vi ständigt för irrationell ilska eller starka känslor”.

I slutändan, som man säger, ”fungerar det som är utanför sammanhanget bara som en förevändning”.

Kyrkans historia, mellan sanning och ”problematiska” namn

Påven Franciskus nämner Jesu genealogi, som återges i Matteusevangeliet, ”som består av den sanna historien, där det finns några minst sagt problematiska namn”. På samma sätt bortser inte kyrkan från det faktum att det bland dess medlemmar, både präster och lekmän, ”har funnits dem som inte har varit trogna Guds Ande”.

Oavsett hur historien bedömer sådana fel måste vi vara medvetna om dem och bekämpa dem kraftfullt så att evangeliets spridning inte skadas.

Minnas för att kunna gå vidare

Påven uppmanar till att inte ”inbjuda till glömska”. Händelser som Shoah, atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki och så många andra plågor ”får oss att skämmas över att vara människor”. Minnen som ska lyftas fram utan bedövning, utan att falla för frestelsen att avfärda dem med ”det var länge sedan” och ”vi måste blicka framåt”.

Nej, för Guds skull! Utan minne går vi aldrig framåt, vi växer inte utan ett intakt och lysande minne.

Passion och engagemang i studierna

Studiet av kyrkans historia, fortsätter påven, får inte begränsas till ett ”enbart kronologiskt tillvägagångssätt” eller till en ”övergripande reduktionism” som inte förmår föra en dialog ”med den levande verkligheten”. Franciskus betonar också vikten av att utbilda studenter i korrekt källforskning, att omvandla lärande till ”passion och engagemang”. Det är nödvändigt att vittna om dem som ”inte har kunnat få sina röster hörda” genom historien. Bland dessa uppmanar påven att lyfta fram martyrskapets erfarenheter i ljuset

Det är just när kyrkan inte har triumferat i världens ögon som den har uppnått sin största skönhet.

Den ”stora uppgiften"

”Vi talar om studier”, avslutar Franciskus, ”inte om prat, ytliga läsningar, klipp och klistra av sammanfattningar från Internet.” Det är nödvändigt att ”ställa frågor till sig själv” i syfte att finna ”meningen med livet” utan att falla tillbaka i ”banalitet”.

Här är er stora uppgift: att svara på den kulturella konsumismens förlamande refränger med dynamiska och starka val, med forskning, kunskap och delning.