Påven: Tron är inte folkets opium, utan möte och tjänst

Vatican News

”Koncentratet av mänsklighet” som upplevdes i Buenos Aires slumområden och ’pilen till hjärtat’ som upplevdes i Irak 2021 är centrala teman i påven Franciskus självbiografi ’Hope’, skriven tillsammans med Carlo Musso.

Boken, som ges ut av det italienska förlaget Mondadori, släpps den 14 januari i över 100 länder.

Den 17 december – påvens 88-årsdag - publicerade de två italienska tidningarna ”La Repubblica” och ”Il Corriere della Sera” några utdrag ur boken.

Barndomen i Flores barrio

”När någon säger till mig att jag är en villero-påve ber jag att få vara värdig denna titel”, säger påven Franciskus, när han minns det ’komplexa, multietniska, multireligiösa och mångkulturella mikrokosmos’ som Flores-kvarteret i Buenos Aires utgjorde, där han tillbringade sin barndom.

”Olikheter var normala och vi respekterade varandra”, säger han och pekar på sina relationer med katolska, judiska och muslimska vänner.

De ”moderna Magdalenorna”

Påven Franciskus berättar om hur han som barn såg prostituerade på gatorna i Buenos Aires och kallar det en bild av ”den mörkaste och svåraste sidan av tillvaron”.

Som biskop firade han mässan för några av dessa kvinnor som hade förändrat sina liv.

Han minns hur en kvinna vid namn Porota berättade för honom: ”Jag har arbetat som prostituerad överallt - till och med i USA. Jag tjänade pengar och blev sedan förälskad i en äldre man, som var min älskare. När han dog förändrade jag mitt liv. Jag har pension nu och jag badar ensamma äldre på vårdhem. Jag går inte så ofta i mässan och jag gjorde allt med min kropp, men nu vill jag ta hand om de kroppar som ingen annan är intresserad av.”

Påven Franciskus kallar henne för en ”modern Magdalena”. Porota ringde honom en sista gång, från sjukhuset, strax innan hon dog, för att ta emot de sjukas smörjelse och kommunionen.

”Hon dog väl - som 'skatteindrivarna och de prostituerade' som 'går före oss i Guds rike' (Matt 21:31). Jag älskade henne innerligt. Än idag glömmer jag aldrig att be för henne på hennes dödsdag”, skriver han.

Vänskapen med ”Fader Pepe”

Påven minns fångarna som tillverkade klädborstar och berättar om sin vänskap med fader José de Paola, känd som ”fader Pepe”, pastor vid Virgen de Caacupé i Villa 21. Påven, som då hette Jorge Mario Bergoglio, hjälpte fader Pepe genom en yrkesmässig kris.

På tal om dessa gränsområden där ”staten varit frånvarande i fyrtio år” och drogmissbruk är ”ett gissel som mångfaldigar förtvivlan”, bekräftar påven att ”i dessa periferier, som kyrkan i allt högre grad måste göra till sitt centrum, lever och vittnar en grupp lekmän och präster som fader Pepe om evangeliet varje dag, bland dem som kasseras av en dödande ekonomi.”

Religionen är inte folkets opium; tron är ett möte

Ur dessa hårda realiteter framträder sanningen att religionen, som vissa hävdar, ”inte är folkets opium, en tröstande berättelse för att alienera individer”, insisterar påven.

Tvärtom, säger han, ”Det är tack vare tron och det pastorala och civila engagemanget” som ”har utvecklats på ett ofattbart sätt där, trots enorma svårigheter”. Precis som tron är ”varje tjänst ett möte, och vi kan särskilt lära oss mycket av de fattiga”.

Resan till Irak och ”pilen till hjärtat” i Mosul

Från dramatiken i städernas utkanter till förödelsen i Irak förblir påven Franciskus blick fäst på en sårad mänsklighet.

I en reflektion över sin historiska apostoliska resa till Irak den 5-8 mars 2021 beskriver påven Franciskus den ”pil till hjärtat” som Mosul representerar.

”En av världens äldsta städer”, säger han, ”överfull av historia och traditioner, som hade sett olika civilisationer komma och gå och som var en symbol för fredlig samexistens mellan olika kulturer i ett land - araber, kurder, armenier, turkar, kristna, syrianer - framstod för mina ögon som ett fält av spillror efter tre års ockupation av Islamiska staten, som hade valt det som sitt fäste.”

Från en helikopter säger han att området såg ut som ”en röntgenbild av hat, en av de mest effektiva känslorna i vår tid”.

Krigets förgiftade frukter

Påven påminner om den svåra situationen under besöket, som förvärrades av covid-19-pandemin och säkerhetsriskerna.

”Nästan alla avrådde mig från att åka... men jag kände att jag var tvungen”, skriver han och hänvisar till Abrahams land, ’judarnas, de kristnas och muslimernas gemensamma förfader’.

Han nämner en varning från den brittiska underrättelsetjänsten om två mordförsök som hade planerats under hans besök i Mosul: ett av en kvinna med sprängämnen och ett annat med en lastbil.

De båda angriparna greps och dödades av irakisk polis. ”Detta drabbade mig djupt”, betonar påven Franciskus. ”Det var också en förgiftad frukt av krig.”

En vädjan om att prioritera förnuft framför konflikt

I allt detta hat fann påven dock ett ljus av hopp i sitt möte den 6 mars med storayatollan Ali al-Sistani i Najaf, ett möte som ”Heliga stolen hade förberett i årtionden”.

Mötet hölls i en anda av broderskap i al-Sistanis hem och var ”en gest som är vältalig i öst, till och med mer än deklarationer eller dokument, eftersom den innebär vänskap och tillhörighet till samma familj”, förklarar påven. ”Det gjorde min själ gott och fick mig att känna mig hedrad.”

Han påminner om ayatollans gemensamma vädjan till stormakterna att ”överge krigets språk och prioritera förnuft och visdom”. Påven uttrycker sin uppskattning över en fras från deras möte: ”Människor är antingen bröder i religionen eller jämlikar i skapelsen.”

Förutom ”Hopp” kommer påven Franciskus liv också att skildras i en film baserad på Livet: Min historia i historien, en självbiografi skriven tillsammans med Fabio Marchese Ragona och utgiven i mars av HarperCollins.