40 pilgrimer från Sverige till Chartres

Clemens Cavallin 

Pilgrimsvandringen skulle ha startat traditionsenligt vid Notre Dame katedralen i Paris men på grund av branden så började pilgrimerna med en mässa i Saint Sulpice istället. Kvarteret sjöd av katolska ungdomar och några veteraner. Vissa hade till och med gått varje år sedan traditionen återupptogs 1983. Efter mässan vandrade den ena efter den andra gruppen sjungande iväg med sina baner på den långa vandringen. 

Från en blygsam början i Frankrike har pilgrimsvandringen vuxit och drar nu till sig internationella pilgrimer, till och med svenskar. Medelåldern är låg och stämningen är uppsluppen och glad men vandringen är hård och många klarar inte hela sträckan. Det finns dock bussar som transporterar de som har skavsår eller är uttröttade till nästa rastplats. 

I Charles Peguys fotspår

Förebilden för just denna pilgrimsvandring är den som den franska poeten Charles Peguy (1873 – 1914) gjorde 1912 för sin sjuka son Pierre och som han sedan upprepade nästa år och bestämde sig för att göra varje år, men han dog 1914 i första världskriget vid Marne. 

1935 gjorde femton studenter samma vandring sjungande rosenkransen och läsande Péguys poesi. 1939 var antalet studenter uppe i 175 och under kriget ökade det och var över tusen år 1943. Men rötterna går ändå längre tillbaka då denna sträcka var början på vandringen till Santiago de Compostela under 1100-talet. 

Katolsk identitet med lokala särdrag 

Karakteristiskt är de många flaggorna som är kännetecken för de vandringsgrupper som kallas för chapitre (kapitel). De kan vara för ett helt land, eller en grupp, landskap eller liknande. Vissa har med sig musikinstrument. En i den svenska gruppen hade en liten trumpet medan den skotska gruppen framför hade en säckpipa och männen gick i kilt. Man upplever konkret både de nationella och lokala särdragen och en gemensam katolsk identitet. Detta underlättas genom att mässan firas på latin istället för på franska. 

Den svenska gruppen inkluderade två präster och om man ville bikta föll man bara tillbaka sist i ledet och gick nära prästen och efter avlösningen kunde man med friska steg gå ikapp gruppen. 

Även om jag måste erkänna att jag är helt slut efter att ha kommit hem och vill inte sova i tält på en lång stund så kan jag inte låta bli att tänka på vad jag ska göra bättre nästa gång precis som Charles Péguy.