Vademecum publicerat om procedurer vid övergreppsfall

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Som svar på de vanligaste frågorna om procedurer att följa för att ta itu med övergreppsfall, har Kongregationen för trosläran tagit fram ett vademecum som publicerades under eftermiddagen 16 juli. Det är en handbok som på circa 30 sidor och 9 kapitel ger svar på de vanligaste frågorna vad gäller proceduren vid sexuella övergrepp utförda av prästerskapet. Det handlar alltså inte om en normativ text eller en ny lagstiftning i frågan, utan om en hjälp för biskopar och rättstillämpare att översätta den kanoniska rätten i konkret handling vad gäller delicta graviora, som ”för hela kyrkan” är ”ett djupt och smärtsamt sår som kräver läkning”.

Vademecum 1.0

Handboken har tagits fram enligt önskemål vid mötet om skyddet av minderåriga inom kyrkan som hölls i februari månad 2019 i Vatikanen och man kallar det “Vademecum 1.0” för att med jämna mellanrum kunna uppdatera texten efter modifieringar i normer, lagstiftningar eller i kongregationens praxis.

Vad utgör ett brott, hur genomförs en förundersökning, vilka är eventuella straffrättsliga förfaranden? - Dessa är några av de frågor som besvaras i handboken, med ständiga hänvisningar till gällande rätt enligt Motu proprio Sacramentorum Sanctitatis Tutela av Johannes Paulus II från 2001 uppdaterad av Benedictus XVI 2010 och Motu proprio Vos estis lux mundi av påven Franciskus 2019.

Skydd av människan

I texten tar man upp fyra huvudsakliga behov. Först och främst skyddet av människan. Man ber kyrkoledare att “engagera sig så att det påstådda offret och dennes familj behandlas värdigt och med respekt”. Man måste ta emot dem, lyssna på dem, följa dem och ge dem andligt, medicinskt och psykologiskt stöd, beroende på det specifika fallet. ”Detsamma kan göras för den anklagade” understryker man.

Noggrann utvärdering

En andra aspekt som tas upp i handboken är behovet av en noggrann kontroll av all mottagen information om ett påstått fall av övergrepp. Även om det inte handlar om en formell anmälan, om nyheten har spridits av massmedia eller sociala nätverk och även om källan är anonym, ska all information noggrant utvärderas och fördjupas. Naturligtvis kvarstår sakramentets sigill och i detta fall bör bikfadern övertyga den botfärdiga att berätta om det påstådda övergreppet på annat sätt.

Passande kommunikation

Den tredje aspekten gäller kommunikationen. På flera punkter påminner man om skyldigheten att respektera tystnadsplikten, även om man understryker att det påstådda offret och vittnen inte är bundna till tystnad gällande fakta under förundersökningen. Man ber dock om att undvika all “olämplig och olaglig” allmän spridning av informationen och särskilt under förundersökningen, för att inte ge intryck av att ha redan ha fastställt fakta. En paragraf behandlar sedan offentliga meddelanden, som ska spridas under förundersökningar. I dessa fall rekommenderar man försiktighet och användning av kortfattade och grundläggande former, för att inte väcka sensation och utan att be om ursäkt för kyrkans räkning, eftersom med därmed skulle förutse slutdomen.

Samarbete mellan kyrka och stat

Slutligen, visar den fjärde aspekten i handboken på vikten av samarbete mellan kyrka och stat. Man understryker till exempel att “även i avsaknad av en uttrycklig lagstadgad skyldighet, ska den kyrkliga myndigheten lägga fram en rapport till behöriga civila myndigheter om den anser att detta är nödvändigt för att skydda den kränkta personen eller andra minderåriga från faran för ytterligare kriminella handlingar”. Man påminner även om att “förundersökningen bör utföras i enlighet med varje stats lagstiftning”.