Ratzinger: "Skam, sorg, innerlig bön om förlåtelse"

Vatican News

Påven emeritus Benedictus XVI ingriper direkt och personligen för att svara på rapporten om övergrepp i stiften München och Freising där han var ärkebiskop i mindre än fem år. Han gör det med en text som liknar en botspegel, som innehåller hans personliga "bekännelse" och en trosblick på det "allvarligaste felet" i övergrepp och mörkläggningen av dem.

I den första delen av brevet tackar Ratzinger de som har hjälpt honom granska dokumentet och förbereda de svar som skickats till kommissionen. Som han redan har gjort de senaste dagarna ber han återigen om ursäkt för felet, helt oavsiktligt, i hans närvaro vid mötet den 15 januari 1980, under vilket man beslutade att i stiftet ta emot en präst som man hade bedömt behövde behandling. Han säger också att han är "särskilt tacksam för det förtroende, det stöd och den bön som påven Franciskus personligen har uttryck."

I den andra delen av brevet säger påven emeritus att han slås av det faktum att kyrkan dagligen sätter syndabekännelsen i centrum i varje mässfirande och bönen om förlåtelse. Vi bönfaller offentligt den levande Guden att förlåta vårt fel, vårt mest allvarliga fel.” Det är tydligt, fortsätter Benedixtus XVI, att "orden "mea maxima culpa" inte gäller varje dag och varje person på samma sätt. Men varje dag får de mig att ifrågasätta om jag också idag skulle bekänna ett mycket allvarligt fel. Och de säger till mig med tröst, att hur stort mitt fel än må vara i dag, så förlåter Herren mig, om jag uppriktigt låter mig granskas av honom och verkligen är beredd att förändras."

Joseph Ratzinger minns sedan samtalen med offer för övergrepp begångna av präster. "I alla mina möten, särskilt under mina många apostoliska resor, med offer för sexuella övergrepp från präster, har jag sett effekterna av ett mycket allvarligt fel. Och jag har förstått att vi själva dras in i detta allvarliga fel när vi försummar det eller misslyckas med att konfrontera det med nödvändig beslutsamhet och med ansvar, som alltför ofta hände och fortsätter att hända."

"Liksom vid dessa möten", säger påven emeritus, "kan jag återigen bara uttrycka för alla offer för sexuella övergrepp min djupa skam, min djupa sorg och min innerliga bön om förlåtelse. Jag har haft ett stort ansvar i den katolska kyrkan. Desto större är min smärta över övergreppen och felen som gjordes på de olika platserna under min mandatperiod. Varje enskilt fall av sexuella övergrepp är skrämmande och irreparabelt. Offren för sexuella övergrepp har mitt djupaste medlidande och jag känner stor sorg över varje enskilt fall."

Benedikt XVI säger att han förstår mer och mer den "avsky och rädsla som Kristus kände på Oljeberget när han såg alla de fruktansvärda saker som han skulle behöva utstå. Tyvärr visar det faktum att lärjungarna sov, på en situation som kvarstår idag och som jag känner mig kallad att svara på. Jag kan bara be till Herren och be alla änglar och helgon, och er, kära bröder och systrar, att be för mig till Herren vår Gud."

Ratzinger avslutar sitt brev med dessa ord: "Ganska snart kommer jag att stå inför mitt livs sista domare. Även om jag, när jag ser tillbaka på mitt långa liv, kan ha stor anledning till rädsla och bävan, är jag ändå vid gott mod, ty jag litar fast på att Herren inte bara är den rättfärdige domaren utan också den vän och brodern som själv redan har lidit för mina brister och därmed också är min advokat, min 'Paraclete'. I ljuset av domens timme blir nåden att vara kristen desto tydligare för mig. Den ger mig kunskap, och verkligen vänskap, med mitt livs domare, och låter mig med tillförsikt passera genom dödens mörka dörr."

Juristernas förtydligande

Tillsammans med Benedictus XVI:s brev publicerades också en kort bilaga på tre sidor, skriven av de fyra juridiska experterna - Stefan Mückl, Helmuth Pree, Stefan Korta och Carsten Brennecke - som hade varit med och utarbetat det 82 sidor långa svaret på kommissionens frågor. Dessa svar, som var bifogade i rapporten om övergrepp i München, väckte kontroverser och innehöll ett transkriptionsfel som ledde till påståendet om att ärkebiskop Ratzinger inte närvarade vid mötet där det beslutades om att acceptera en präst som hade gjort sig skyldig till övergrepp.

I sina nya svar upprepar de juridiska experterna att kardinal Ratzinger, inte var medveten om att prästen i fråga hade begått övergrepp när han accepterade honom i stiftet. Och på mötet i januari 1980 nämndes inte anledningen till att han var tvungen att få behandling, och det beslutades inte heller att engagera honom i den pastorala verksamhet. Dokumenten bekräftar det Ratzinger sa.

Anledningen till felet att Ratzingers inte närvarade förklaras sedan i detalj: Endast professor Mückl fick se handlingarna i elektronisk version, utan att få spara, skriva ut eller kopiera dokumentet. I den efterföljande fasen av bearbetningen gjorde Dr. Korta av misstag ett transkriptionsfel och hävdade att Ratzinger var frånvarande den 15 januari 1980. Man kan därför inte tillskriva Benedikt XVI detta transkriptionsfel som ett medvetet falskt uttalande eller "lögn". Bland annat redan 2010 talar flera mediaartiklar som aldrig förnekats, om Ratzingers närvaro vid det mötet, och påven emeritus själv, säger i biografin skriven av Peter Seewald och publicerad 2020, att han var närvarande.

Experter säger att Joseph Ratzinger inte i något av de fall som analyserades av rapporten var medveten om begångna sexuella övergrepp, eller misstankar om begångna sexuella övergrepp, av präster. Dokumentationen ger inga bevis för motsatsen och i själva verket, sa advokaterna som utarbetade rapporten, under presskonferensen, att de med sannolikhet antog att Ratzinger visste, men utan att detta påstående bekräftades genom vittnesmål eller handlingar.

Slutligen förnekar experterna att de svar de utarbetade på uppdrag av påven emeritus tonade ner allvaret i en prästs exhibitionistiska beteende. "I sin bok minimerar Benedictus XVI inte det exhibitionistiska beteendet, utan fördömde det uttryckligen. Frasen som används som påstådda bevis för att minimera exhibitionism är tagen ur sitt sammanhang." I sitt svar hade Benedictus XVI uttalat att övergrepp, inklusive exhibitionism, är "fruktansvärda", "syndiga", "moraliskt förkastliga" och "irreparabla". I den kanoniska utvärderingen av händelsen ”var det bara en önskan att påminna om att enligt då gällande kanonisk lag var exhibitionism inte ett brott i begränsad mening, eftersom straff normen inte inkluderade punktbeteende av den typen."

Bilagan undertecknad av de fyra sakkunniga inom juridik, för vars arbete påven emeritus har tagit ansvar, bidrar därför till att klargöra vad som kom ur Ratzingers sinne och hjärta, såväl som resultatet av hans rådgivares forskning. Benedictus XVI upprepar att han inte hade någon kännedom om de övergrepp som präster begick under hans korta biskopsämbete. Men med ödmjuka och djupt kristna ord ber han om ursäkt för det "allvarligaste felet" i övergreppen och för de misstag och underskattningar som inträffade under hans ämbetstid.