Joseph Ratzingers liv
Kardinal Joseph Ratzinger, påven Benedictus XVI, föddes i Marktl am Inn i Passau stift i Tyskland på Påskafton 16 april 1927 och döptes samma dag. Hans far, poliskommissarie, kom från en lantbrukarfamilj i nedre Bayern med ganska blygsamma ekonomiska förhållanden. Modern var dotter till hantverkare i Rimsting vid sjön Chiem och innan hon gifte sig arbetade hon som kokerska vid olika hotell.
Han växte upp i Traunstein, en liten ort nära gränsen till Österrike 30 kilometer från Salzburg. I detta sammanhang som han själv har kallat mozartskt fick han sin kristna, mänskliga och kulturella uppfostran.
Barndomen var inte lätt. Familjens tro och uppfostran förberedde honom att möta den tidens svåra förhållanden då nazistregimen hade en fientlig inställning till katolska kyrkan. Den unge Joseph såg hur nazisterna slog kyrkoherden innan firandet av den heliga mässan.
Just i denna komplicerade situation upptäckte han skönheten och sanningen i tron på Kristus. Hans familj vittnade alltid om godhet och hopp förankrat i en medveten tillhörighet till kyrkan.
Fram till september 1944 rekryterades han för tjänst vid luftvärnet.
Från 1946 till 1951 studerade han filosofi och teologi vid högre läroverket i Freising och vid universitetet i München. Han prästvigdes 29 juni 1951.
Ett år senare började han undervisa vid högre läroverket i Freising.
1953 doktorerade han i teologi med avhandlingen Guds folk och hem i Augustinus kyrkolära. Fyra år senare kvalificerade han sig för att undervisa kring avhandlingen: Teologin i San Bonaventuras historia under den kände professorn i fundamentalteologi Gottlieb Söhngen.
Efter att ha undervisat dogmatisk och fundamentalteologi vid högre läroverket i filosofi och teologi i Freising fortsatte han som docent i Bonn 1959-1963, Münster 1963-1966 och Tübingen 1966-1969. 1969 blev han professor i dogmatik och dogmhistoria vid universitetet i Regensburg, där han samtidigt var vice ordförande.
Från 1962 till 1965 gav han ett betydande bidrag till Andra Vatikankonciliet som expert; som teologisk rådgivare Kardinal Joseph Frings, ärkebiskop av Köln.
En intensiv vetenskaplig verksamhet ledde honom att utföra viktiga uppgifter vid den tyska biskopskonferensen och Internationella teologiska kommissionen.
1972 inledde han tillsammans med Hans Urs von Balthasar, Henri de Lubac och andra framstående teologer den teologiska tidskriften Communio.
25 mars 1977 utnämndes han av påven Paulus VI till ärkebiskop av München och Freising och tillsattes 28 maj. Han var då den första stiftsprästen sedan 80 år som fick stå för det pastorala ansvaret av det stora bayerska ärkestiftet. Som biskopsmotto valde han Sanningens medarbetare och han förklarade själv detta: “å ena sidan tyckte jag att detta var förhållandet i min nuvarande tjänst som professor och den nya missionen - om än på olika sätt handlade det tidigare om och fortsatte att handla om att följa sanningen och stå i dess tjänst. Och å andra sidan har jag valt mottot för att sanningen är ett tema som i dagens värld nästan helt utelämnas. Det verkar som om sanningen är något alldeles för stort för människan, trots att allt faller samman utan den.”
Paulus VI utnämnde honom till kardinal med titelkyrkan Santa Maria Consolatrice al Tiburtino vid koncistoriet 27 juni 1977.
1978 deltog kardinal Ratzinger i konklaven som pågick 25-26 augusti då Johannes Paulus I valdes. Påven utnämnde honom till sin särskilde utsände till den tredje internationella mariologiska kongressen som hölls i Guayaquil, i Ecuador 16-24 september. I oktober månad samma år deltog han i konklaven då Johannes Paulus II valdes.
Han ledde biskopssynodens femte generalförsamling 1980 på temat Den kristna familjemissionen i den samtida världen och var ordförande för den sjätte ordinarie generalförsamlingen 1983 om Försoning och botgöring i kyrkans mission.
Johannes Paulus II utnämnde honom 25 november 1981 till prefekt för Troskongregationen och ordförande för den Påvliga bibelkommissionen och den internationella teologiska kommissionen. 15 februari 1982 lämnade han sitt uppdrag i ärkestiftet München och Freising och 5 april 1993 blev han upphöjd av påven till kardinalbiskop av Velletri-Segni.
Han var ordförande för kommissionen för förberedelserna för katolska kyrkans nya katekes, som han efter sex års arbete (1986–1992) presenterade för påven.
6 november 1998 utnämnde påven Johannes Paulus II honom till kardinalbiskoparnas vice dekan vid kardinalkollegiet och 30 november 2002 till dekan med biskopsstol i Ostia.
Han valdes till påvens särskilda utsände till tolvhundraårsminnet av uppförandet av Paderborn stift i Tyskland som hölls 3 januari 1999.
Från 13 november 2000 var han hedersakademiker vid Påvliga vetenskapsakademien.
19 april 2005 valdes han vid koncistoriet till påve och installerades 24 april.
11 februari 2013, under det ordinarie koncistoriet för kanoniseringen av några helgon, tillkännagav han sitt beslut att avstå från Petri ministerium med dessa ord: "Efter att upprepade gånger ha prövat mitt samvete inför Gud, har jag kommit till visshet om att mina styrkor, på grund av min höga ålder, inte längre lämpar sig för ett adekvat utförande av den petriska tjänsten. Jag är väl medveten om att denna tjänst, på grund av sin essentiellt andliga natur, ska utföras inte bara med ord och handling, utan inte desto mindre med bön och lidande. Men i dagens värld som utsätts för så många snabba förändringar och skakas av frågor av djup betydelse för liv i tro, är både kroppens och sinnets styrka nödvändiga, för att kunna utföra Sankt Petrus tjänst och förkunna evangeliet, en styrka som under de senaste månaderna har försämrats i mig så mycket att jag har tvingats se min oförmåga att på ett tillbörligt sätt kunna utföra den tjänst som anförtrotts mig. Därför, väl medveten om allvaret i denna handling i full frihet, tillkännager jag att jag avstår från ministeriet som biskop av Rom och Petri efterträdare.”
Hans pontifikat avslutades 28 februari 2013.
Därefter bodde Benedictus XVI i Vatikanen i Mater Ecclesiae-klostret och bar titeln påven emeritus.
Som del av den romerska kurian var han medlem i Statssekretariatets råd, Kongregationerna för de orientaliska kyrkorna, Gudstjänstliv och sakramentsförvaltning, biskoparna, folkens evangelisation, katolsk utbildning, prästerskapet och helgonförklaringar samt för de Påvliga råden för kristen enhet och kultur, för Högsta apostoliska domstolen, Påvliga kommissionen för Latinamerika, Ecclesia Dei och för den autentiska tolkningen av den kanoniska rätten samt översynen av den orientaliska kanoniska rätten.
Bland hans talrika publikationer intar följande böcker en särskild plats: Introduktion till kristendomen, en samling universitetsföreläsningar som publicerades 1968 om den apostoliska tron, Dogma och förkunnelse (1973), antologi av essäer, predikningar och reflektioner tillägnade kyrkoherdens verksamhet.
Talet som han höll för den bayerska akademien på temat “Varför är jag fortfarande i kyrkan” fick stort gensvar. Där sa han med sin sedvanliga klarhet: “Det är endast möjligt att vara kristen inom kyrkan och inte i dess utkant”.
Hans publikationsserier fortsatte att vara omfattande genom åren och utgjorde en referenspunkt för många personer och särskilt dem som ville fördjupa sig i teologistudier. 1985 publicerades intervjuboken Rapport om tron och 1996 Världens salt*. Även med anledning av hans 70-årsdag publicerades boken: I sanningens skola där olika författare illustrerar olika sidor av hans personlighet och verk.
Han har erhållit många hedersdoktorat honoris causa: vid College of St. Thomas in St. Paul, Minnesota, USA 1984, Katolska universiteten i Lima, Peru 1986, Eichstätt, Tyskland 1987, Lublin, Polen 1988, Universitetet i Navarra i Pamplona, Spanien 1998, Universitetsbiblioteket Maria Santissima Assunta (LUMSA) 1999 och den teologiska fakulteten vid universitetet i Breslavia i Polen 2000.
