Synodens generalförsamling till Guds folk: 'Kyrkan måste lyssna på alla'

Översättning: Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Kära systrar, kära bröder,

När den första sessionen av biskopssynodens 16:e ordinarie generalförsamling närmar sig sitt slut vill vi tacka Gud tillsammans med er för den vackra och berikande upplevelsen. Vi levde denna välsignade tid i djup gemenskap med er alla. Vi fick stöd av era böner och bar med oss era förväntningar, frågor, såväl som era rädslor. På påven Franciskus uppmaning för två år sedan inleddes en lång process av lyssnande och urskillning, öppen för alla Guds folk, ingen utesluten, att "vandra tillsammans" under den Helige Andes ledning, missionärslärjungar engagerade i Jesu Kristi efterföljd.

Sessionen som vi har samlats i, sedan den 30 september, är en viktig fas i denna process. På många sätt har det varit en upplevelse utan motstycke. På påven Franciskus önskan har män och kvinnor för första gången bjudits in, i kraft av sitt dop, att sitta vid samma bord och delta, inte bara i diskussionerna utan också i biskopssynodens omröstning. Tillsammans, i komplementariteten av våra kallelser, våra karismer och våra tjänster, har vi lyssnat intensivt till Guds ord och andras erfarenheter. Genom att använda metoden att föra samtal i Anden har vi ödmjukt delat rikedomen och fattigdomen i våra församlingar från alla kontinenter, och försökt urskilja vad den Helige Anden vill säga till kyrkan idag. Vi har därmed även upplevt vikten av att främja ömsesidigt utbyte mellan den latinska traditionen och den österländska kristendomens traditioner. Deltagandet av delegater från andra kyrkor och kyrkliga samfund berikade djupt våra diskussioner.

Vårt arbete ägde rum i en värld i kris, vars sår och skandalösa ojämlikheter smärtsamt genklingade i våra hjärtan, vilket gav vårt det en särskild gravitation, särskilt eftersom några av oss kommer från länder där krig rasar. Vi bad för offren för det dödliga våldet, utan att glömma alla de som av misär och korruption har tvingats välja migrationens farliga väg. Vi försäkrar om vår solidaritet och vårt engagemang med kvinnor och män över hela världen som arbetar för att bygga rättvisa och fred.

På påvens uppmaning gav vi betydande utrymme för tystnad för att främja ömsesidigt lyssnande och en önskan om gemenskap i Anden sinsemellan. Under den inledande ekumeniska valvakan upplevde vi hur törsten efter enhet ökar i den tysta kontemplationen av den korsfäste Kristus. I själva verket är korset den enda lärostolen för honom som, efter att ha offrat sig själv för världens frälsning, anförtrott sina lärjungar till sin Fader, så att "de alla kan vara ett" (Joh 17:21). Fast förenade i hoppet om hans uppståndelse anförtrodde vi Jesus vårt gemensamma hem där jordens och de fattigas rop blir allt mer akuta: "Laudate Deum!" ("Prisa Gud!"), som påven Franciskus påminde oss i början av vårt arbete.

Dag för dag kände vi den trängande kallelsen till pastoral och missionär omvändelse. Ty kyrkans kallelse är att förkunna evangeliet inte genom att fokusera på sig själv, utan genom att ställa sig i tjänsten för den oändliga kärlek med vilken Gud älskade världen (jfr Joh 3:16). När hemlösa i närheten av Petersplatsen fick frågan om deras förväntningar på kyrkan i samband med denna synod, svarade de: "Kärlek!". Denna kärlek måste alltid förbli kyrkans brinnande hjärta, en Treenighets- och Eukaristisk kärlek, som påven påminde om den 15 oktober, halvvägs i in vårt arbete, och åberopade den heliga Thérèse av Jesusbarnets budskap. Det är "förtroende" som ger oss det mod och den inre frihet som vi har upplevt, utan att tveka att fritt och ödmjukt uttrycka våra konvergenser, olikheter, önskningar och frågor.

Och nu? Vi hoppas att månaderna som leder till den andra sessionen i oktober 2024 kommer att göra det möjligt för alla att konkret delta i missionsgemenskapens dynamik som ordet "synod" uppmanar till. Det handlar inte om ideologi, utan om en erfarenhet som är förankrad i den apostoliska traditionen. Som påven påminde om i början av denna process, "kan gemenskap och mission riskera att förbli abstrakt, om vi inte odlar en kyrklig praxis som uttrycker det konkreta i synodalitet (...) vilket uppmuntrar till allas verkliga engagemang" (9 oktober 2021). Det finns flera utmaningar och många frågor: den sammanfattande rapporten från den första sessionen kommer att specificera de punkter av överenskommelse som vi har nått, och lyfta fram de öppna frågorna samt att ange hur vårt arbete kommer att fortsätta.

För att göra framsteg i sin urskillning behöver kyrkan lyssna på alla, och börja från de fattigaste. Detta kräver omvändelse, som är en väg till lovprisning: “Jag prisar dig, fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” ( Luk 10:21)! Det innebär att lyssna på dem som har nekats rätten att tala i samhället eller som känner sig utanför, även i kyrkan; lyssna på människor som är offer för rasism i alla dess former – särskilt i vissa ursprungsbefolkningar vars kulturer har föraktats. Framför allt har vår tids kyrka skyldigheten att i en anda av omvändelse lyssna på dem som har blivit utsatta för övergrepp begångna av kyrkans medlemmar och konkret och strukturellt engagera sig för att se till att detta inte sker igen.

Kyrkan behöver även lyssna på lekmän, kvinnor och män, alla kallade till helighet i kraft av sitt dop: på kateketernas vittnesbörd, som i många situationer är de första att förkunna evangeliet; lyssna till barnens enkelhet och livlighet och ungdomarnas entusiasm, till deras frågor och vädjanden; till de äldres drömmar, visdom och minnen. Kyrkan behöver lyssna till familjer, på deras bekymmer och det kristna vittnesbörd de erbjuder dagens värld. Hon måste välkomna rösten från dem som vill engagera sig i lekmannaministeriet och delta i urskillnings- och beslutsfattande strukturer.

För att gå vidare i synodal urskiljning behöver kyrkan i synnerhet samla de ordinerades ord och erfarenheter: prästerna, biskoparnas primära medarbetare, vars sakramentala tjänst är oumbärlig för hela kroppens liv; diakoner, som genom sin tjänst visar hela kyrkans omsorg för de mest utsatta. Hon behöver också låta sig ifrågasättas av det gudsvigda livets profetiska röst, den vaksamma vaktposten för Andens kallelse. Hon behöver uppmärksamma alla de som inte delar hennes tro utan söker sanningen, och i vilka Anden, som "ger alla möjligheten att förenas med detta påskmysterium" (Gaudium et Spes 22), också är närvarande och operativ.

”Världen vi lever i och som vi är kallade att älska och tjäna, även med dess motsägelser, kräver att kyrkan stärker samarbetet inom alla områden av sin mission. Det är just denna synodala väg som Gud förväntar sig av det tredje årtusendets kyrka” (Påve Franciskus, 17 oktober 2015). Vi behöver inte vara rädda för att svara på denna kallelse. Maria, kyrkans Moder, den första på vandring, följer oss på vår pilgrimsfärd. I glädje och sorg visar hon oss sin Son och uppmanar oss att ha tillit. Och han, Jesus, är vårt enda hopp!

Vatikanstaten, 25 oktober 2023