Deklaration öppnar för välsignelse av irreguljära par

Vatican News översättning Katarina Agorelius

Inför en begäran från två personer om att bli välsignade, även om deras tillstånd som par är "irreglujära", kommer det att vara möjligt för den ordinerade prästen att samtycka. Men utan att denna gest av pastoral närhet innehåller element som ens avlägset liknar en vigselritual. Detta är vad som sägs i deklarationen Fiducia supplicans om den pastorala betydelsen av välsignelser, publicerad av dikasteriet för trosläran och godkänd av påven. Ett dokument som fördjupar sig i temat välsignelser och skiljer mellan rituella och liturgiska välsignelser och spontana välsignelser som mer liknar folklig hängivenhet. Det är just gällande denna andra kategori som man nu överväger möjligheten att också välkomna dem som inte lever enligt normerna i den kristna moralläran, men ödmjukt ber om att bli välsignade. Det är den första deklarationen från den tidigare troskongregationen, nu dikasteriet för trosläran, på 23 år - då, år 2000, publicerades "Dominus Iesus", ett dokument av högt doktrinärt värde.

"Fiducia supplicans" inleds med en introduktion av prefekten, kardinal Victor Manuel Fernández, som förklarar att deklarationen fördjupar den "pastorala betydelsen av välsignelser" och tillåter "dess klassiska förståelse att breddas och berikas" genom en teologisk reflektion "baserad på påven Franciskus pastorala vision". En reflektion som "innebär en verklig utveckling med avseende på vad som hittills har sagts om välsignelser" och som nu inkluderar möjligheten "att välsigna par i irreguljära situationer och samkönade par, utan att officiellt validera deras status eller på något sätt modifiera kyrkans eviga lära om äktenskapet".

Efter de första punkterna (1-3), där man påminner om och utvidgar det tidigare uttalandet från 2021, presenterar deklarationen välsignelsen i äktenskapets sakrament (punkterna 4-6) och förklarar "ritualer och böner som kan skapa förvirring mellan vad som är konstitutivt för äktenskapet” och ”vad som motsäger det” otillåtliga, för att undvika att på något sätt erkänna "som äktenskap något som inte är ett äktenskap". Man påpekar i deklarationen att enligt "den katolska eviga läran" är det endast sexuella förbindelser inom äktenskapet mellan en man och en kvinna är tillåtna.

Ett andra detaljerat kapitel i dokumentet analyserar innebörden av de olika välsignelserna, som är avsedda för människor, andaktsföremål och platser. Man påpekar att "ur en strikt liturgisk synvinkel" kräver en välsignelse att det som välsignas "överensstämmer med Guds vilja som den uttrycks i kyrkans lära"(11). När, genom en specifik liturgisk rit, "en välsignelse åberopas över vissa mänskliga relationer", är det nödvändigt att "det som välsignas kan motsvara Guds planer som är inskrivna i skapelsen". Följaktligen har kyrkan inte befogenhet att ge en liturgisk välsignelse till irreguljära eller samkönade par. Men man måste undvika risken att reducera betydelsen av välsignelser till enbart denna punkt, genom att för en enkel välsignelse kräva "samma moraliska villkor som de som krävs för mottagandet av sakramenten"(12).

Efter att ha analyserat välsignelserna i Skriften erbjuder uttalandet en teologisk-pastoral förståelse. Den som ber om en välsignelse "visar sig vara i behov av Guds frälsande närvaro i sin historia", eftersom han uttrycker "en begäran om hjälp från Gud, en vädjan om ett bättre liv" (21). Denna begäran skall välkomnas och värderas "utanför en liturgisk ram" när man befinner sig "i ett sammanhang av större spontanitet och frihet" (23). Om man betraktar dessa ur folkfromhetens perspektiv, "ska välsignelser värderas som handlingar av hängivenhet". För att ge dem, finns det därför inget behov av att kräva "föregående moralisk perfektion" som en förutsättning.

För att fördjupa denna distinktion, på grundval av påven Franciskus svar på kardinalernas dubia  - som publicerades i oktober förra året och som uppmanade till urskiljning om möjligheten till "former av välsignelse, begärda av en eller flera personer, som inte förmedlar en felaktig uppfattning om äktenskapet" (26) - säger dokumentet att denna typ av välsignelse "erbjuds alla, utan att begära något, vilket låter personer känna att de förblir välsignade trots sina misstag och att "den himmelske Fadern fortsätter att vilja deras bästa och hoppas att de slutligen kommer att öppna sig för det goda" (27).

Det finns "olika tillfällen då människor spontant kommer för att be om en välsignelse, antingen på pilgrimsfärder, i helgedomar eller till och med på gatan när de möter en präst", och sådana välsignelser "är riktade till alla, ingen kan uteslutas" (28). Därför kan den ordinerade prästen, trots att han inte får aktivera "procedurer eller riter" för dessa fall, delta i bönen för de personer som "även om de är i en union som inte på något sätt kan jämföras med äktenskap, önskar anförtro sig till Herren och hans barmhärtighet, att åberopa hans hjälp, att bli vägledd till en större förståelse av hans plan för kärlek och sanning" (30).

Deklarationens tredje kapitel (punkt 31-41) öppnar därför möjligheten för dessa välsignelser, som utgör en gest mot dem som "- i det att de erkänner sig som arma och i behov av hjälp - inte gör anspråk på en legitimering av sin status, utan ber att allt som är sant, gott och av mänsklig värde i deras liv och deras förhållande skall berikas, helas och upphöjas genom den Heliga Andens närhet". Sådana välsignelser ska inte standardiseras, utan anförtros åt "praktisk urskiljning i en särskild situation" (37). Även om paret välsignas, men inte föreningen, inkluderar deklarationen den legitima relationen mellan de två personerna i välsignelsen: "I den korta bön som kan föregå denna spontana välsignelse kan den ordinerade prästen be om fred, hälsa, en anda av tålamod, dialog och ömsesidig hjälp för dem, men också om Guds ljus och styrka för att kunna uppfylla sin vilja fullt ut" (38). Det klargörs också att för att undvika "varje form av förvirring och skandal", när ett irreguljärt eller samkönat par ber om en välsignelse, "kommer den aldrig att utföras samtidigt som de civila vigselritualerna eller ens i samband med dem. Inte ens med de kläder, gester eller ord som hör till en vigsel" (39). Denna typ av välsignelse "kan finna sin plats i andra sammanhang, såsom ett besök i en helgedom, ett möte med en präst, en bön som reciteras i en grupp eller under en pilgrimsfärd” (40).

Slutligen påminner dokumentets fjärde kapitel (42-45) oss om att "även om vår relation till Gud är grumlad av synd, kan vi alltid be om en välsignelse genom att sträcka ut handen till Herren". "Att be om och ta emot en välsignelse kan vara det möjliga goda i vissa situationer" (43).