Reaktioner på "Fiducia supplicans" - kommuniké från dikasteriet för trosläran

VATICAN NEWS översättning Katarina Agorelius

Publiceringen den 18 december förra året av deklarationen Fiducia supplicans, om innebörden av välsignelser, väckte omedelbart olika reaktioner både från enskilda biskopar och hela biskopskonferenser. Två veckor senare återvänder prefekten och sekreteraren för dikasteriet för trosläran, kardinal Víctor Manuel Fernández och monsignore Armando Matteo, till ämnet med ett pressmeddelande som publicerades på morgonen den 4 januari.

"De förståeliga uttalandena från vissa biskopskonferenser", säger man, "utgörs av att de understryker behovet av en längre period av pastoral reflektion. Det som dessa biskopskonferenser har uttryckt kan inte tolkas som doktrinär opposition, eftersom dokumentet är tydligt och klassiskt när det gäller äktenskap och sexualitet. Det finns flera starka fraser i deklarationen som inte lämnar något tvivel". I pressmeddelande räknar man sedan upp alla otvetydiga passager i dokumentet av vilka det framgår att doktrinen om äktenskapet inte ändras och att för den katolska kyrkan är endast sexuella förbindelser mellan en man och en kvinna inom äktenskapet tillåtna (Presentation, punkterna 4, 5 och 11). "Självklart", fortsätter pressmeddelandet, "skulle det inte finnas något utrymme för att doktrinärt distansera sig från denna deklaration eller att betrakta den som heretisk, i strid med kyrkans tradition eller hädisk”.

Dokumentets text, som angivet, öppnar möjligheten att ge korta och enkla pastorala välsignelser (varken liturgiska eller rituella) till irreguljära par (inte av deras union), "betonar att detta är välsignelser utan liturgisk form som varken godkänner eller rättfärdigar den situation som dessa människor befinner sig i".

Prefekten och sekreteraren för dikasteriet för doktrinära frågor erkänner att liknande dokument "kan kräva, i sina praktiska aspekter, mer eller mindre tid att genomföra beroende på lokala sammanhang och varje stifts biskops omdöme med sitt stift. På vissa platser finns det inga svårigheter för omedelbar tillämpning, på andra finns det ett behov av att inte förnya någonting samtidigt som man tar all den tid som krävs för läsning och tolkning". Varje lokal biskop har i själva verket alltid makten att "göra en bedömning in loco, det vill säga på den konkreta plats som han känner bättre än andra eftersom det är hans hjord. Försiktighet och uppmärksamhet på det kyrkliga sammanhanget och den lokala kulturen skulle kunna medge olika tillämpning, men inte ett totalt eller definitivt förnekande av denna väg som föreslås prästerna".

Vad gäller hela biskopskonferensers ställningstaganden måste det förstås i sitt eget sammanhang: "I flera länder", erkänner man i pressmeddelandet, "finns det starka kulturella och till och med juridiska frågor som kräver tid och pastorala strategier som går utöver det kortsiktiga. Om det finns lagstiftning som dömer till fängelse och i vissa fall tortyr och till och med dödsstraff bara för att man förklarar sig vara homosexuell, säger det sig självt att en välsignelse skulle vara oförsiktig. Det är självklart att biskoparna inte vill utsätta homosexuella personer för våld. Det är ändå viktigt att dessa biskopskonferenser inte förespråkar en annan doktrin än den som finns i den förklaring som har undertecknats och godkänts av påven, eftersom den är doktrinen för alla tider, utan snarare att de föreslår behovet av studier och urskiljning för att handla med pastoral försiktighet i ett sådant sammanhang".

I sin kommuniké vidhåller dikasteriet på att den "verkliga nyheten" i Fiducia supplicans, som "kräver en generös inställning att ta emot och som ingen bör se sig undantagen från, inte är möjligheten att välsigna irreguljära par. Det är uppmaningen att skilja mellan två olika former av välsignelser: 'liturgiska eller ritualiserade' och 'spontana eller pastorala'". En "teologisk reflektion, grundad på påven Franciskus pastorala vision, innebär en verklig utveckling med avseende på vad som har sagts om välsignelser i läroämbetet och i Kyrkans officiella texter". Av denna anledning, förklarar kardinal Fernandez och monsignore Matteo, "har dikasteriets text antagit den höga profilen av en ’deklaration’, som utgör mycket mer än ett responsum eller ett brev. Det centrala temat, som särskilt uppmanar till en fördjupning som berikar vår pastorala praxis, är den bredare förståelsen av välsignelser och förslaget att öka pastorala välsignelser, som inte kräver samma villkor som välsignelser i ett liturgiskt eller rituellt sammanhang. Följaktligen, bortom polemik, uppmanar texten till en ansträngning av lugn reflektion, med ett pastoralt hjärta, fritt från ideologi". Alla uppmanas att växa i övertygelsen att "icke-ritualiserade välsignelser inte är en vigning av den person eller det par som tar emot dem, de rättfärdigar inte alla deras handlingar, och är inte ett godkännande av det liv de lever".

I kommunikén fortsätter man sedan med att ge ett enkelt exempel på en snabb, icke-ritualiserad välsignelse. Dessa "pastorala" välsignelser måste "framför allt vara mycket korta (jfr nr 28). Det handlar om välsignelser på några sekunder, utan ritual och utan välsignelse. Om två personer kommer tillsammans för att be om den, ber man helt enkelt Herren om frid, hälsa och annat gott för dessa två personer. Samtidigt ber man att de ska leva Kristi evangelium i full trohet och att den helige Ande ska befria dessa två personer från allt som inte motsvarar hans gudomliga vilja och allt som kräver rening. Denna icke-ritualiserade form av välsignelse, med sin enkelhet och kortfattade form, gör inte anspråk på att rättfärdiga något som inte är moraliskt acceptabelt. Det är naturligtvis inte ett äktenskap och är inte heller ett "godkännande" eller en ratificering av något. Det är enbart en herdes svar till två personer som ber om Guds hjälp. I det här fallet ställer herden därför inga villkor och vill inte veta något om dessa personers intima liv.

Varje biskop i sitt stift är därför bemyndigad att aktivera denna typ av enkel välsignelse "med alla rekommendationer om försiktighet och omsorg, men är på intet sätt bemyndigad att föreslå eller aktivera välsignelser som skulle kunna likna en liturgisk rit". Medan "på vissa platser kommer kanske en katekes att vara nödvändig för att hjälpa alla att förstå att dessa typer av välsignelser inte är ett godkännande av det liv som leds av dem som ber om dem. Än mindre är de en syndaförlåtelse, eftersom dessa handlingar är långt ifrån att vara ett sakrament eller en rit. De är enkla uttryck för pastoral närhet som inte ställer samma krav som ett sakrament eller en formell rit".